Juni månad i Sverige är, även utan VM i fotboll, ett nationalistiskt jättekalas. Flaggviftandet börjar med nationaldagen, fortsätter med midsommar och kulminerar med Almedalen. Det flaggviftande som svenskt väder omöjliggör cirka åtta månader om året ska tas igen och vurmen för röda små torp och kall inlagd fisk ska förena nationen. Almedalen är en konstant parad i uppvisande av politisk nationalism.
Det har i princip alltid varit en nationalistisk högtid för svenska politiker och att Ebba Busch Thor väljer att just där luncha med Jimmie är därmed inte förvånande.
Att som Magdalena Andersson kalla Ebbas och Jimmies lunch för en passerad gräns fördunklar det faktum att det träsk av rasism som svensk politik klafsar runt i är ett kontinuum. I beskrivningen av mänskligt beteende som utanför eller innanför gränser finns en önskan om att något utifrån skall stoppa oss, eller dem.
Som att gränserna är gemensamma och stabila. Så är det förstås inte, normer och värderingar förändras hela tiden och svensk politik är inte en massa som rör sig inom utstakade fält, korsar en linje och fortsätter mot nästa likt ett tåg av havererad moral.
Den gräns som Magdalena Andersson föreställer sig är rörliga normer, och de är aldrig helt gemensamma eller bestämda. Centralt i detta är att det inte finns färdiga linjer inom vilken den svenska politiken är inrutad. Linjerna inte är uppmålade på förhand, det vill säga rörelsen mot ett visst politiskt klimat eller särskilda politiska beslut är inte förutbestämd. Den påverkas av politiska beslut.
De samhällsstrukturer vi ser grundade i rasism och segregation är sossarna inte oskyldiga till. Socialdemokraterna har varit drivande i utvecklandet av en migrationspolitik som är linje med vad SD hela tiden önskat, en politik som är fortsatt central i den rasism som Moderaterna och Kristdemokraterna rör sig i och som nu tycks ha gett vind till alla fall KD:s segel. “Chocken” över lunchen kan därmed inte vara speciellt chockartad för någon utan är bara ett från KD:s perspektiv lite mer lyckat utspel än Moderaternas om inskränkt rätt till tolkning.
Men sossarnas nationalism går inte att separera från Sverigedemokraternas hur gärna sossarna än vill det.
De faktiska politiska resultaten av Sossarnas migrationspolitik går hand i hand med Sverigedemokraternas nationsdrömmar. Det finns självfallet skillnad mellan Sverigedemokraternas och Socialdemokraternas människosyn. Men sossarnas nationalism går inte att separera från Sverigedemokraternas hur gärna sossarna än vill det. Anders Hellström bland andra har visat på hur en “god” nationalismen kräver en “ond” motsvarighet (läs Sverigedemokraterna) för att stärka sitt existensberättigande.
Sossarna, och andra partiers, nationalism använder Sverigedemokraterna för att kunna positionera sig på rätt sida om acceptabla normer om nationalism. Likväl som Sverigedemokraterna försöker positionera sig som de “riktiga” nationalisterna.
Med detta inte sagt att det är obetydligt att vägra samarbeta med Sverigedemokraterna, politik är inte ett fatalistiskt spel. Däremot kan de flesta riksdagspartierna efter genomdrivandet av begränsningslagen 2016 inte komma undan med att låta Sverigedemokraterna och framtida samarbetspartners ensamt bära hundhuvudet för den högerkonservativa, rasistiska utveckling som präglar svensk politik.
För att få svensk politik att ta en annan riktning räcker det inte för sossarna att fördöma SD, KD och M för deras människofientliga politik och sedan fortsätta föra en migrationspolitik som bygger på samma principer, att människors värde och rättigheter är villkorat deras födsloplats och deras hudfärg. Det finns gränser som faktiskt är utmålade som streck. Att passera över dessa straffar sig på riktigt, till skillnad från en lunch i Almedalen.
