Långt innan gryningen ställer sig 65-åriga Esnath Mtetwa i kön till vattenkranen ett par hundra meter från sin bostad. När kranen öppnar, klockan sex på morgonen, har flera hundra människor samlats för att hämta vatten.
− Ibland blir det bråk. Även om folk fortfarande köar stänger de av vattnet klockan åtta. Och om du inte har fått något vatten får du klara dig tills de slår på vattnet igen på eftermiddagen, säger hon.
Esnath Mtetwa bor i ett nybyggt hus i Cowdray Park, ett fattigt bostadsområde strax utanför Bulawayo i södra Zimbabwe. Trots att det är flera månader sedan hon flyttade in finns varken vattenledningar eller elektricitet. Takpannorna ligger fortfarande i högar på marken, och innerväggarna saknar puts.
− Vi har inte ens toalett, säger 27-årige Ryan Nkata som bor i huset tillsammans med sin mormor.
När vi flyttade in lovade kommunen att de skulle leda vatten till alla bostäder, men ännu har ingenting gjorts.
27-årige Ryan Nkata
Huset och marken det står på ägs av kommunen, och familjen betalar drygt 750 kronor i månadshyra för tre rum och kök. Men utan el, vatten och avlopp är huset bara marginellt bättre än plåtskjulet där de bodde tidigare.
− När vi flyttade in lovade kommunen att de skulle leda vatten till alla bostäder, men ännu har ingenting gjorts, säger Ryan Nkata.
Vattenbristen i Zimbabwe är akut – och är ett direkt resultat av de senaste decenniernas vanstyre. Fram till slutet av 1980-talet hade 85 procent av invånarna tillgång till rent dricksvatten. Men årtionden av försummelse och korruption har torrlagt vattenledningarna, och nu tvingas många att dricka förorenat vatten.
Koleraepidemin som bröt ut 2008 dödade fler än 4 000 människor och ytterligare
100 000 insjuknade.
− Risken för ett nytt kolerautbrott är mycket stor, säger Ntombiyezansi ”Zansi” Tozana från Bulawayo Agenda, en organisation som jobbar för medborgerliga rättigheter.
Förra året ledde gruppen en demonstration mot kommunens planer på att införa vattenmätare i Cowdray Park.
− Det går inte att jämföra med elektricitet eller annan kommunal service. Tillgång till rent dricksvatten är en mänsklig rättighet, säger Zansi Tozana.
Folk vågar inte säga vad de tycker eftersom de är rädda för att bli trakasserade.
Ntombiyezansi ”Zansi” Tozana från medborgarrättsorganisationen Bulawayo Agenda
Men nästan ingen i Cowdray Park vill berätta om situationen. Vid en av vattenkranarna, någon kilometer från Esnath Mtetwas bostad, står en grupp kvinnor och väntar på att fylla sina kärl. Barnen leker i gruset medan kvinnorna fyller plastdunkarna, en efter en.
− Ibland stängs vattnet av en hel vecka, säger en av kvinnorna som inte vill uppge sitt namn.
Rädslan för repressalier är stor, förklarar Zansi Tozana.
− Folk vågar inte säga vad de tycker eftersom de är rädda för att bli trakasserade, säger hon.
Zimbabwe var en gång Afrikas kornbod. Nu importeras nästan all mat, och landets resurser styrs av en politisk elit. President Robert Mugabe, som har suttit vid makten sedan landet blev självständigt 1980, drog igång en omfattande jordbruksreform i början av 2000-talet. Syftet var att gynna svarta zimbabwier som saknade egen mark, men beslagen av kommersiella jordbruk – ägda av vita zimbabwier − ledde till att ekonomin kollapsade. Produktionen av majs, tobak och andra grödor störtdök och Zimbabwe drabbades av matbrist och en skenande inflation.
Omkring fyra miljoner människor har flytt landet sedan den ekonomiska krisen slog till. Läkare, ingenjörer och lärare är bland de tusentals välutbildade zimbabwier som lever i exil. I oktober gick 400 sjukhusläkare ut i strejk med krav om höjda löner. En statligt anställd läkare tjänar
2 300 kronor i månaden, och trots den omfattande strejken – som varade i nästan tre veckor – har lönerna knappt höjts.
Lärare, poliser och andra statsanställda vittnar om att de inte fått sina löner betalda på flera månader.
− Det är allmänt känt att polisen tjänar ihop sin lön genom mutor, säger en man som inte heller vill att hans namn ska publiceras.
Han fortsätter:
− Visst, det politiska läget är svårt. Men det är framför allt bristen på jobb och den ekonomiska krisen som påverkar folks vardag. I Harare finns knappt en affär som är öppen längre.
Jag säljer vad jag kan på en marknad i Harare. Där kostar en burk tonfisk 20 kronor, och i Sydafrika bara hälften.
Christine Bandawe från Harare
Christine Bandawe, från Harare, är en av tiotusentals pendlare som åker till Sydafrika för att handla mat, kläder och hygienartiklar. Varje vecka sätter hon sig på bussen för att åka åtta timmar till gränsstaden Messina.
− Jag säljer vad jag kan på en marknad i Harare. Där kostar en burk tonfisk 20 kronor, och i Sydafrika bara hälften, säger hon.
Köerna vid gränsposten i Beitbridge, där Christine Bandawe väntar på att få en stämpel i passet, är långa.
Uppemot 40 000 människor passerar varje dag. Det finns inga uppgifter på hur många zimbabwier som korsar gränsen illegalt, antingen med falska identitetshandlingar, eller genom att helt enkelt krypa under taggtrådsstängslet.
− Situationen i Zimbabwe har inte blivit ett dugg bättre, säger Christine Bandawe.
− Men alla är rädda för att säga något. Om vi protesterar blir vi slagna, så alla låtsas som om allt är bra.
Vattnet är inte bra. Om vi dricker det får vi ont i magen, och kläderna missfärgas när vi tvättar dem.
63-åriga Sylvia Mnkandka
I byn Dandara, som ligger mellan sex och sju timmars bilresa från Bulawayo, pumpar 63-åriga Sylvia Mnkandka vatten ur en pump. Hon fyller stora dunkar med det kopparfärgade vattnet och hivar upp dem på en kärra.
− Vi använder det här borrhålet för att det är närmast. Men vattnet är inte bra, säger hon.
− Om vi dricker det får vi ont i magen, och kläderna missfärgas när vi tvättar dem.
Sylvia Mnkandkas dotter och fyra söner har flyttat till Sydafrika för att söka jobb. Kvar på gården är hennes fyra barnbarn.
– Vi hjälps åt att plantera, skörda och valla boskap. Jag syr kläder för att tjäna ihop lite pengar, säger hon.
Tre ockrafärgade hyddor står uppställda på den rensopade gårdsplanen. Här förvaras majsmjöl, husgeråd och ved. Sover gör familjen i ett litet större tegelhus på gården. På väggen i sovrummet hänger en målning av en leopard, kattdjuret som pryder många resebroschyrer från Zimbabwe.
− Jag har aldrig sett en leopard men jag skulle gärna vilja, säger Sylvia Mnkandka.
På gården finns gott om plats för en stor jordbrukarfamilj, men nu är det bara barnen kvar. Nästan alla vuxna, framför allt männen, har lämnat byn för att söka arbete i Bulawayo eller längre bort. Igenbommade affärer vittnar om att Dandara en gång var en levande by – men nu är framtidsutsikterna få.
Sylvia Mnkandkas äldsta barnbarn, Anita Siziba, är 17 år och den som är ansvarar för matlagningen för hela familjen. Varje morgon går hon till brunnen på andra sidan byn för att hämta vatten. Här är vattnet bättre än det som pumpas upp i borrhålet, men långt ifrån tillräckligt.
− Nu när det torrt är det ont om vatten. Redan halv sju på morgonen har brunnen sinat, berättar Anita Siziba.
− Mina syskon har ofta diarré. Utan vatten är det tufft.
Det är söndag eftermiddag i Cowdray Park utanför Bulawayo. Esnath Mtetwa, kvinnan som bor i den nybyggda delen, har varit i kyrkan på förmiddagen. Hon går på kryckor sedan hon blev påkörd för några veckor sedan.
− Jag satt vid mitt stånd intill vägkanten när en bil körde på mig, berättar hon.
Esnath Mtetwa försörjer sig genom att sälja grönsaker. Hennes barnbarn, Ryan Nkata, jobbar som daglönare på byggen och inom trädgårdsskötsel. En vanlig månad får han ihop knappt 1 000 kronor, pengar som ska täcka både mat och hyra.
− Jag kommer nog att flytta till Sydafrika. Här i Zimbabwe finns inga jobb alls, säger han.
Bakom huset finns en liten odlingsplätt. Så fort det blir pengar över till utsäde ska de börja odla majs. Men då behövs ännu mer vatten.
− Det är en ond spiral, säger Jenni Williams från nätverket Woza, Woman of Zimbabwe Arise.
− Hela vattensituationen hade kunnat lösas om politikerna kunde få tummarna loss med att dra vattenledningar från Zambezifloden, ett projekt de har pratat om i snart 100 år. Fem minuters vattenflöde skulle förse hela Bulawayo med dricksvatten.
En av anledningarna bakom den politiska oviljan, menar Jenni Williams, är att Matabeleland alltid varit marginaliserat av regeringen i Harare. I Bulawayo finns minst stöd för regeringspartiet Zanu-PF, och det är också här den politiska oppositionen mot Robert Mugabe är mest uttalad.
− Ett annat problem är korruptionen. Det finns någon inom regeringen som tjänar stora pengar på att införa vattenmätare runt om i landet. Men varför de börjar i några av de mest utsatta bostadsområdena kan jag inte förstå, säger hon.
De etniska motsättningarna är inte lika tydliga i dag som de var på 1980-talet, menar journalisten Tendai Marima. Då pågick en maktkamp som ledde till att tiotusentals människor fick sätta livet till. Majoriteten i Matabeleland tillhör Ndebelefolket, en minoritet som utgör knappt 15 procent av Zimbabwes befolkning, medan den politiska makten tillhör Shonafolket.
Blodiga strider mellan olika politiska grupperingar ledde till att omkring 20 000 människor – de allra flesta Ndebele – mördades mellan 1984 och 1987. Men att prata om folkmordet är tabubelagt.
− Än i dag har folk svårt för att berätta om vad som hände, säger Tendai Marima när vi träffas i Cowdray Park.
Förra året genomsöktes vår tidningsredaktion bara två gånger. Innan hände det flera gånger i veckan att chefredaktören blev arresterad.
Tendai Marima, journalist
För landets journalister har situationen förbättrats något, berättar hon.
− Förra året genomsöktes vår tidningsredaktion bara två gånger. Innan hände det flera gånger i veckan att chefredaktören blev arresterad.
Medan den politiska maktkampen i Zimbabwe fortsätter går livet vidare för folket ute på landsbygden och i städerna. För många är de interna striderna inom regeringspartiet Zanu-PF långt borta, och vardagen handlar om att skaffa mat till familjen. Fattigdomen och arbetslösheten är utbredd, och många blickar mot grannlandet Sydafrika.
− Men även där är det svårt att hitta jobb, säger 32-åriga Nhlanhla Moyo.
− Jag jobbade på ett bygge i Johannesburg, men nu är jag tillbaka här. Många sydafrikaner skyller den höga arbetslösheten på oss zimbabwier. Det är ganska hätsk stämning emellanåt.
2008, samtidigt som kolerautbrottet härjade i Zimbabwe, gick en våldsvåg riktad mot utlänningar genom Sydafrika. Zimbabwier, men även moçambikaner, var hårt utsatta.
Trängda sydafrikaner tog till yxor och andra tillhyggen och drev ut hundratals zimbabwier från kåkstäderna. Nu riskerar uppemot 250 000 zimbabwier som bor i Sydafrika att deporteras på grund av nya visumregler. Strax innan jul vräktes flera tusen zimbabwier från en kyrka i centrala Johannesburg där de hade bott under flera år. Många av dem håller sig gömda för polisen, livrädda för att skickas tillbaka till Zimbabwe.
För Nhlanhla Moyo, och många med honom, finns få alternativ.
− Jag funderar på att åka till Sydafrika igen även om det har blivit svårare, säger han.
Det är min dotter som står på hyreskontraktet, men jag vet inte när hon kommer tillbaka.
Esnath Mtetwa
Hur det går för dottern i Sydafrika vet Esnath Mtetwa, kvinnan med den skadade foten, inte.
− Hon kan sällan skicka pengar utan jag måste klara mig på egen hand. Det är min dotter som står på hyreskontraktet, men jag vet inte när hon kommer tillbaka, säger hon.
Om några timmar öppnar den kommunala vattenkranen igen. Grannarna hjälps åt att bära vatten och stå i kö. Men det är inte bara i Bulawayo som vattensituationen är akut. Under 2014 rapporterade lokala medier om flera byar och mindre städer som blivit avskurna i flera veckor på grund av att kommunerna inte haft pengar att betala räkningarna.
Invånarna tar nu saken i egna händer och borrar brunnar, köper elaggregat och betalar för att få soporna bortförda. Men i privatiseringens spår kommer de allra fattigaste i kläm. Desperata familjer kan tvingas betala 15–20 kronor för 100 liter vatten, berättar Zansi Tozana från Bulawayo Agenda.
− Men att införa vattenmätare är inte lösningen. Hur ska det gynna vanliga zimbabwier om 90 procent av vattenkostnaderna går till att täcka löner och påslag under bordet?
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
