Övervakningen är redan eller snart i full gång, innan regeringens förslag genomförts:
– Den första juli i år beräknas det EU-direktiv träda i kraft som tvingar samtliga tele- och internetoperatörer att lagra information om sina kunders sms, e-post, telefonsamtal och internetanvändning i upp till två år. Den informationen har polisen sedan rätt att titta på vid behov.
– Sedan ett år tillbaka räcker det att en person är skäligen misstänkt för ett brott som kan ge fängelse, för att polisen ska kunna ta DNA-prov som sedan lagras i en särskild databas.
– För drygt två år sedan ökade polisens möjligheter att använda sig av teleavlyssning och teleövervakning i brottsutredningar. Numer kan polisen även sätta in hemlig avlyssning hos abonnenter som inte är misstänkta för brott om man kan anta att en brottsmisstänkt person kommer att ringa dit.
– Från 2005 får polisen dessutom använda överskottsinformation från teleavlyssning till utredning av andra brott. Svensk polis har också rätt att genomföra hemlig teleavlyssning och teleövervakning för utländsk polis räkning.
Utöver det har nu försvarsminister Mikael Odenberg lämnat över det kontroversiella lagförslaget om utökad signalspaning till lagrådet. Tidigare har FRA (Försvarets radioanstalt) enbart avlyssnat militär radiotrafik i etern. Med det nya förslaget vill regeringen ge FRA befogenheter att bedriva signalspaning på all kabeltrafik – telefonsamtal, sms och mejl – som passerar Sveriges gränser.
Janne Flyghed, som är professor i kriminologi vid Stockholms Universitet, har med förskräckelse sett den utveckling som pågått sedan det kalla krigets slut och som tog ordentlig skruv efter 11 september 2001 och bomberna i London 2005.
– Förvånansvärt sällan har de här lagändringarna föregåtts av någon diskussion kring metodernas effektivitet i förhållande till den integritetskränkning de kan innebära.
Enligt Flyghed är de hotbildsanalyser som legat till grund för besluten ofta bristfälliga, övervakningsmetoderna utvärderas sällan och de som bevisligen är ineffektiva tas inte ur bruk.
– Snarare tenderar användningen av en viss övervakningsmetod att öka efter hand. Antingen genom att ett register tillåts användas till annat än det ursprungligen var tänkt till eller att polisen själv börjar tänja på gränserna för det tillåtna.
När förre justitieministern Thomas Bodström föreslog att buggning skulle bli tillåtet utan konkreta misstankar om brott, gjorde han det med motiveringen att det i praktiken redan sker och att det därför behövs en tydlig reglering.
– Om polisen använder olagliga metoder är lösningen med andra ord att göra dem tillåtna, konstaterar Janne Flyghed.
Ett annat känt fall är det så kallade PKU-registret, där blodprov från en stor del av alla svenskar födda efter 1975 finns lagrade. Registret är frivilligt och föräldrarna till dem som finns där har godkänt att blodproven används till forskning, men på senare tid har registret använts av polis både i jakten på Anna Lindhs mördare och för identifiering av tsunamioffren.
Detsamma gäller Stockholms biltullar. Informationen om människors bilresor som samlas där, kan numer lämnas ut på begäran av polisen.
Journalisten Kristoffer Gunnartz, som skrivit boken ”Välkommen till övervakningssamhället”, tror att orsaken till att så många som 80 procent trots allt är positiva till övervakning är att fördelarna med den är så lätta att förstå.
– Man vill ha fler våldtäktsmän i fängelse och färre självmordsbombare på semesterflyget. Riskerna däremot är väldigt svårfångade: Man försöker förutspå vad som kan hända i framtiden om man inför en ny övervakningsmetod. Det har inte funnits konkreta exempel på kränkningar som redan har hänt.
Ett sådant exempel, menar Kristoffer Gunnartz, är listan över terroristmisstänkta. Dagen efter 11 september fanns 16 namn på listan. I dag är antalet över 300 000.
