När arbetstiden en gång i tiden började mätas uppstod snabbt en konflikt om hur lång den skulle vara. Arbetsdagens omfattning är en fråga om ekonomi, om kultur, om hur livet kan och ska se ut. Det har handlat om vem som äger vad och vilka krav som är rättvisa att resa. Det är en fråga som människor har haft vitt skilda uppfattningar om, uppfattningar som styrts av materiella och politiska intressen.
Under 1800-talet, runt om i världen, började en arbetarrörelse att spira. Denna arbetarrörelse hade sin egen självbevarelsedrift för ögonen. Det framväxande lönearbetet visade sig nämligen vara destruktivt, det slet sönder gamla sociala band och traditioner. Det tvingade människor att jobba hårt, mycket hårdare än deras fysiska och psykiska gränser medgav.
Mot kapitalets kortsiktighet och hänsynslösa exploatering växte ett motstånd, ett motstånd som organiserade sig och därmed kom att bli en maktfaktor att räkna med, som faktiskt hade något att sätta emot en så pass mäktig fiende.
Arbetarskydd kom att bli en stor fråga i Sverige mot slutet under 1800-talet. Då hade Sverige genomgått en social omstrukturering och en industriell revolution. Det före detta jordbrukslandet hade blivit en industrination och en ny klass hade uppkommit, arbetarklassen. När befolkningen ökade, samtidigt som jordarna delades upp, blev fler och fler människor jordlösa – de klarade sålunda inte av att försörja sig själva genom jordbruk. Fenomenet kallas för proletarisering, vilket innebär att folk tvingas ut i lönearbete för att klara sin försörjning.
I Sverige saknades dock länge ett skyddsnät eller en buffert för dessa människor. Det fanns ännu ingen större industri som kunde ta arbetskraften i bruk och den rudimentära fattigvården hade lite att erbjuda de många tusen som sökte sig till den. Över en miljon människor kom att lämna landet för att söka arbete och inkomst på andra ställen – många sökte sig över andra sidan Atlanten och andra till Danmark, Norge och Tyskland.
I Sverige kom den ekonomiska liberalismen att slå igenom under den senare halvan av 1800-talet. Länge såg riksdagsmännen på det framväxande lönearbetet med förfäran: Bondesverige höll på att bli en lika usel nation som industrialiseringens England eller Irland, med massfattigdom och utarmning.
Men paradoxalt nog tog debatten en vändning i och med nödåren och svälten i slutet av 1860-talet. Då den allmänna fattigvården kom att bli hårt belastad av svältande människor kom allt fler politiker att anamma en liberalism som sade att det var människas plikt att försörja sig själv utan att belasta det allmänna. Kunde man arbeta så skulle man arbeta.
Den ekonomiska liberalismen kom snart att möta politiskt motstånd, både i form av arbetarorganisering och på parlamentarisk nivå, ironiskt nog av liberaler som enligt tysk modell förespråkade ett visst mått av socialpolitik, såsom arbetslöshetsförsäkring, pension, arbetsmiljöföreskrifter och reglerad arbetstid. Samtidigt som fackföreningar växte fram och började ställa krav kom motioner om arbetstid att läggas. Men att bestämma arbetsdagens längd, framför allt i enighet med arbetarrörelsens paroll ”Åtta timmars arbete för åtta timmars päng, åtta timmars fritid och åtta i säng”, mötte kompakt motstånd, inte minst från arbetsköparna.
Mot slutet av 1910-talet var Sverige ett land som verkade stå på randen till revolution. Arbetarna hade gått ut på gatorna under de så kallade hungerkravallerna. Första världskriget hade gett upphov till en ransoneringspolitik och tiotusentals människor visade sitt missnöje mot rådande politik.
Det var inte bara maten det gällde, missnöjet rörde hela det politiska systemet. Det här var tiden före allmän och lika rösträtt. Det var också tiden före åtta timmars arbetsdag.
Rätten att rösta, rätten till fritid och rätten till bröd var politiska krav som restes jämte varandra. Arbetstidslagens parlamentariska behandling blev framtvingad av arbetarnas högljudda krav. Det ekonomiska systemet framstod som hotat av klasskonflikt. Arbetstidsförkortning var en fråga som var djupt präglad av motsättningarna mellan arbete och kapital.
År 1919 klubbade riksdagen slutligen att åtta timmars arbete skulle utgöra normalarbetsdag. Från statligt håll motiverades reformen som en investering i arbetskraften. Även arbetsköparna skulle tjäna på det hela, ty en utvilad arbetare var en bättre och mer produktiv arbetare.
Ett par år senare tillsattes en statlig utredning som skulle undersöka vilka effekter arbetstidslagen hade fått. I denna konstaterade man att lagen på det stora hela varit en framgång, även om det var mycket svårt att utröna dess effekter. Den stora vinsten låg nämligen i att arbetarna hade övertygats om ”det fredliga framåtskridandets väg”. Revolutionshotet hade avvärjts och man hade fått denna farliga arbetarklass att förstå att det gick att förändra samhället med lagstiftning.
Revolutionshotet hade avvärjts och man hade fått denna farliga arbetarklass att förstå att det gick att förändra samhället med lagstiftning.
Även om den första arbetstidslagen anno 1919 till en början var provisorisk och uteslöt många arbetare (till exempel exkluderades lantarbetare eftersom deras arbete ansågs så styrt av naturens växlingar) var det i allra högsta grad en symbolisk seger, något som infördes trots kapitalets motvilja.
Från kapitalägarhåll fanns nämligen ett utbrett missnöje med arbetstidslagen – inte sällan poängterades det moraliska förfall som uppkommit i dess spår.
I den uppföljande utredningen klagade arbetsköpare på att dansen och sportandet tog mycket av den nyvunna fritiden i anspråk och att detta ledde till att många kom till fabriken alldeles uttröttade.
Allmänna valmansförbundet, föregångaren till Moderaterna, menade å sin sida att den lagstadgade arbetstidsförkortningen hade lett till att arbetets moraliska värde hade undergrävts – att det handlade om att vilja nedbringa arbetstiden till minsta möjliga samtidigt som ”njutningslifvet” frodades.
Missnöjet från Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, var även det stort. Åttatimmarsdagen skulle enligt SAF kompenseras genom att driva upp arbetstempot. Raster skulle dras in och arbetet skulle intensifieras.
När åtta timmars arbetsdag infördes var arbetsveckan 48 timmar lång, eftersom lördagen var en arbetsdag som alla andra. Det skulle dröja cirka 20 år tills den första lagstadgade semestern om två veckor kom.
I våra dagar är det kanske svårt att förstå det oerhört kontroversiella i att begränsa arbetstiden en smula. Men arbetstidsförkortning var och är kontroversiellt för att det handlar om arbetets och fritidens värde och därmed om snart sagt varje del av våra liv. Det handlar om moral och ekonomi. Det handlar om konflikt.
När det omöjliga har blivit möjligt, när vi ett sekel senare står med facit i hand, kan vi se att Hjalmar von Sydow, ordförande i SAF, överdrev något när han menade att åtta timmars arbetsdag hade lagt den svenska industrin i tvångströja och lett till en stor olycka för hela vårt land.
Det slutade inte där. Under 1900-talet förkortades arbetstiden successivt till 40 timmars arbetsvecka och semestern utökades till fem veckor. Allt har gått utan att det ekonomiska systemet har gått under.
Diskussionen om arbetstidens längd handlar om att argumentera för det möjligas gränser. Historiskt sett har det i mångt och mycket handlat om vilka kostnader som ska bäras av vem och vad som är möjligt att göra inom ramen för kapitalismen. Det senare brukar vara liktydigt med vad som går att göra utan att företagens vinster hotas.
Arbetstidsfrågan har därmed diskuterats som en investering i arbetskraften som ger bättre produktivitet (ett argument som gjort comeback de senaste åren) eller ett val arbetaren har att göra mellan att ta ut sin del av en ökad produktion som antingen högre lön eller mer fritid. På parlamentarisk nivå och i den offentliga debatten är det färre som har benämnt arbetstidsförkortning som en fördelningsreform, som något som permanent ändrar fördelningen mellan arbete och kapital till det förras fördel.
Det var inte bara på 1800-talet, i lönearbetets barndom, som arbetet gjorde folk sjuka och människor exploaterades för att göra vinst åt företag. Vinstintresset har inte gått och blivit väluppfostrat, det har inte skaffat sig en moral.
Än i dag tvingas människor att gå utöver sina fysiska och psykiska gränser för att deras arbete kräver det. Än idag blir folk sjuka av att arbeta. Än idag säljs människors tid som en vara. Än i dag tillbakavisas krav på att minska exploateringen av arbetare med att det är en omöjlighet för den fria marknaden.
Åtta timmars arbetsdag kanske inte är en särskilt vital hundraåring, just nu. Men så länge det finns arbetstid kommer det finnas en konflikt om hur lång den ska vara. Den kanske inte alltid syns i riksdagsmotioner eller artiklar på DN Debatt. Men den är uppenbar varje gång väckarklockan ringer, varje gång en kollega svär över att vara tillbaka på jobbet efter semestern, varje gång det är bråttom att hämta på förskolan.
Så länge tiden går att sälja som en vara kvarstår också kampen om den.