När Feministiskt initiativ, Fi, bildades försökte genusprofessorn Tiina Rosenberg föra in ett klassperspektiv i partiet som varken skulle vara höger eller vänster. Det misslyckades och i stället fick hon löpa gatlopp i medierna.
Idag har Tiina Rosenberg gett upp tanken på ett systerskap. I stället vill hon inför nästa val se en vänsterkoalition som förmår inse att klass, kön och etnicitet är lika viktiga delar i kampen.
Var bildandet av Feministiskt initiativ något positivt för feminismen i Sverige?
– Jag tycker att det är tydligt att Fi återpolitiserade feminismen och det har varit nyttigt.
Hur tycker du man ska jobba nu efter valet?
– Vi måste bli av med den här galopperande borgarångesten. Sossarna kommer inte att vinna nästa val själva, vi måste se till att skapa en vänsterkoalition – först då kan vi använda ordet klass igen.
Kommer feminismen att få utrymme i en sådan vänsterkoalition?
(Djup suck) – Feministens klassiska dilemma är huruvida man ska organisera sig i en feministisk koalition – och det har ju sina sidor som vi sett – eller om man ska organisera sig inom ramen för ett traditionellt parti.
– Fi hade ett ansvar och mobiliserade väldigt många kvinnor som aldrig tidigare hade varit politiskt engagerade. Men klassperspektivet blev medelklassens. Fi lyckades inte mobilisera arbetarkvinnorna, och inte heller invandrarna.
Varför?
– Jag tyckte hela tiden att Fi självklart skulle räknas in på vänstersidan. Men det var inte och är inte självklart för Fi. Och även om det finns ett bra gäng där så visade det sig, med hela Ebba Witt-Brattström-historien, att den svenska feminismen till väsentliga delar är fruktansvärt homofob – och naiv. Om vi tar kritiken av kärnfamiljen, så framställdes det som att det var min uppfinning. Men Friedrich Engels skrev om det redan på 1890-talet. Har folk inte ens läst Det andra könet av Simone de Beauvoir? Har de läst Kollontaj, har de läst Goldman, har de läst feministiska klassiker överhuvudtaget? Mainstreammedia har sett till att feminismen blivit liktydigt med jämställdhet, och feminismen i Fi identifieras på samma sätt med jämställdhetspolitik, vilket lockade medelklassens kvinnor. Men jag vill inte låta den bli fastlåst i en sådan definition.
– Inom akademin finns en äldre generation feminister som saknar kontakt med den sociala rörelsen. Därute finns nya kaxiga generationer som inte gett upp inför den massiva reaktionära feminismen. Queeraktivister och antirasister har ett mål som måste upp på agendan! Om vi exempelvis talar om intersektionalitet så glömmer folk lätt bort att det internationellt betyder antirasism. Det kommer från den postkoloniala teorin, från den svarta feminismen och betyder ”arbete mot diskriminering”. Så är det!
Varför är det viktigt med det intersektionella perspektivet, där man ser hur olika förtryck kan påverka en människa?
– För att det handlar om kön i en mycket bredare bemärkelse. Om man tar det klassiska exemplet med killarna från Nordafrika som flyter i land i Sydeuropa, de som överlever och jobbar är papperslösa som knappt får betalt och har usla villkor på alla sätt och vis. Ser man kön i det sammanhanget, alltså hur de här killarna genom etnicitet, kön och klass representerar en form av marginaliserad maskulinitet, så hamnar de väldigt mycket längre ner i hierarkin än vad jag gör. Jag använder inte ett begrepp som könsmaktsordning, det är alldeles för fyrkantigt. Genusordning är bättre, där vi har mycket mer varierad syn på hur makt konstitueras på olika sätt kring kön och diskriminering. Fi hade inte ett klassperspektiv, kön kom först där. Men då glömde man bort de lågavlönade, flyktingarna, de socialt utsatta kvinnorna.
Hur känns det efter allt som hänt och att du inte längre är aktiv i Fi?
– Jag är inte bitter, men man förlorar många illusioner på vägen. Det är mycket bättre att jag befinner mig i ett vänsterlandskap. Jag har aldrig varit intresserad av samarbete med den borgerliga sidan, men efter Fi känner jag: aldrig, aldrig mer. Inte på min fritid. Betald arbetstid är någonting annat, men aldrig mer på min lediga tid. Det var en dyrköpt erfarenhet.
Hur hanterade du det?
– Det är inte så mycket man kan göra. Men det drev som pågick bröt ner min sambos hälsa. Det jagade skräck i hela familjen. Det sliter sönder och tär fruktansvärt mycket på familjerelationer, alla var rädda. Det går nästan inte att beskriva hur ett sådant här drev går till, redan då när det var verklighet och framför allt efteråt så känns det helt virtuellt, det är nästan omöjligt att förstå att det hände. Men jag lärde mig någonting som jag i och för sig visste på förhand – att man ska hålla sig till sina egna kretsar. Man ska hålla sig till de människor som man litar på och som man uppskattar och som uppskattar en.
Systerskapet då?
– Jag tror inte på systerskap längre. Inte efter det som hände med mig i Fi. Politik handlar om ideologiska konflikter – familjetermer som syster och bror betyder ingenting där.
– Jag blir så arg när jag tänker på det, det är en sån sorglig historia hur de lågavlönade kvinnorna har sparkats i huvudet så länge – det är de som behöver stöd. Det betyder att vi inte kan visa systerskap över klassgränserna. Vi kan inte solidarisera oss med borgerliga kvinnor! Det finns vd-kvinnor som har det svårt inom sin arena, men det är inte lågavlönade kvinnor som ska solidarisera sig med dem – i så fall är det de som ska solidarisera sig nedåt i klasshierarkin.
Om de lågavlönade kvinnorna inte kan solidarisera sig med de borgerliga kvinnorna har vi å andra sidan till exempel Metall som motsatte sig LO:s ”kvinnopott”. Vilka har vi kvar då? Vilka kan de lågavlönade kvinnorna solidarisera sig med, kvinnorna i andra klasser eller männen i den egna?
– Det är kuggfrågan. Det är feministens bittraste ögonblick: när man ser att vänstermännen skiter i vad kvinnorna försöker göra och de borgerliga kvinnorna inte bryr sig heller. Har borgerliga feminister protesterat mot försämringarna i a-kassan? Mot hushållsnära tjänster? Vårdnadsbidraget? Alla omstruktureringar slår hårt mot barn, lågavlönade kvinnor, arbetslösa, långtidssjukskrivna, men jag har inte hört ett pip från den borgerliga feministsidan. Är det dem vi ska jobba med då?
Är det så cyniskt? Står de lågavlönade kvinnorna alldeles själva?
– Det är den hemska sanningen, det är något alldeles ohyggligt. Det är därför man inte kan ha ett feministparti utan ett klassperspektiv. I den här ängslan över att borgarna inte ansluter sig till oss så lämnar man de lågavlönade arbetarkvinnorna i sticket, man offrar arbetarkvinnorna på sätt och vis.
Vad tror du om den borgerliga regeringen? Måste vi feminister ägna oss åt defensivt försvar av våra positioner under den här mandatperioden, eller kan vi flytta fram dem?
– Den här regeringen är farlig för att den är exekutiv, den verkställer saker i väldigt rask takt. När man talar om backlash är inte bakslaget att man skriver illa om feminismen i medierna. Bakslag inträffar först när man börjar ta bort viktiga institutioner och myndigheter. Allting sker nu i halsbrytande tempo, så att borgarna ska få det gjort. Det är inga lätta saker att fixa till om fyra år, så antingen måste vänstern mobiliseras eller så kommer folk att passiviseras och vi får det som i Danmark.
Vad finns det för positiva potentialer, vilka är de möjliga framtidsvisionerna?
– Vad sägs om att följa de svenska lagarna kring jämställdhet? Revolutionen står skriven i svensk lag. Det är en bra väg att gå, om man nu tror på lagstiftning. Jag vill gärna tro att det betyder någonting. Vi diskuterar jämställdhet som om det vore någonting som man kan ägna sig åt när andan faller på, lite som ”nu har vi gjort en jämställdhetsplan”. Följ lagen, för fan! Och se till att alla gör det. Tvinga Metalls män på knä så att kvinnornas löner höjs.
– Det är nedslående att vi år 2007 håller på att diskutera samma saker som vi diskuterade på 1970-talet, att vi inte har kommit länge. Lyssnar man på kvinnorörelsens gamla låtar från den tiden så har de samma paroller som nu: jämställdhet, sex timmars arbetsdag, kampen mot våld och striden för kvinnors positioner. Det som har tillkommit är antirasismen, och hbt-frågorna är också tydligare. Om vi ska tala om någonting som är positivt, så att vi inte deppar ihop helt och hållet, så tycker jag att feminismen är bredare och öppnare nu.
– Man kan också se på de mediafeminister som är födda på 70-talet där många var väldigt initiativrika på 90-talet och populariserade feminismen i pressen. Det fanns många fördelar med den här populariseringen, men det representerade också ett förytligande av feminismen. Den var väldigt fokuserad på individen, på ätstörningar och utseendefixering. Jag säger inte att det är oviktiga frågor, men det ledde till en stark egocentrism, man talade och skrev nästan bara om sig själv i stället för att ha kollektiva perspektiv på kvinnors underordning. Sedan skaffade alla barn. I och med att de här människorna skriver både böcker och i alla tidningar så kan vi följa deras familjeliv. Och just nu har man haft den här enorma konservativa vändningen, det är kärnfamilj och barnpassning för hela slanten. Vad de här tjejerna inte vet är att den första skilsmässan ligger precis runt knuten, den kommer mellan 35 och 40, den kommer som ett brev på posten och det finns nästan inga statistiska undantag. Det ska bli ett sant nöje att se hur de sedan använder sina spaltutrymmen, om de här feministerna och skribenterna använder sina nyvunna insikter till någon slags återradikalisering.
Vad krävs då för en fördjupning av feminismen?
– Människor som tänker och agerar utifrån strukturella, kollektiva analyser och inte är så förbannat egotrippade.
Vad har genusforskningen haft för praktiskt betydelse för kvinnor?
– Jag kan känna mig lite kluven inför detta att all tankeverksamhet ska vara samhällsnyttig. Jag känner mig skeptisk till att man har styrt forskningen för att få fram vissa resultat. Materialet finns där, böckerna går att läsa, man kan dra egna slutsatser. Jag ser på forskningen och politiken som två skilda arenor. Inte därmed sagt att forskning inte kan vara politiskt, men det är två väldigt olika världar.
Undervisar du fortfarande?
– Ja då! Men inte alls lika mycket eftersom jag är professor nu. Undervisningen är ju livsluften!
– Jag träffar jättemycket folk som är engagerade. Om man i media inte läser så mycket om feminism eller om dem som jobbar mot diskriminering så betyder det inte att de inte finns. Min upplevelse är precis det motsatta: att det finns många människor som intresserar sig för de här frågorna och som organiserar saker fackligt på sina arbetsplatser och ute på stan. Så jag har inte bilden av att allt i Sverige är deppigt. Men väldigt många ute på fältet är oroade över vad det är som händer.
Ångrar du att du gick med i Fi?
– Den här frågan har jag fått förr. Nej, jag ångrar inte mitt engagemang för mänskliga rättigheter. Men så här efteråt kan jag se att jag var fel person för Fi. Jag tror inte att jag är rätt person för något politiskt parti överhuvudtaget, jag har ingen parti- eller mainstream-talang. Fast när man tänker tillbaka på Fi så är det ju också en enorm besvikelse, vad gäller demokrati, Sverige, feminister… Jag vet inte hur framtiden kommer att bli, men det är inte så att jag har slutat med frågorna på något sätt för att jag lämnat Fi. Tvärtom.