EU 15 – det vill säga medlemsländerna innan utvidgningen 2004 – ska enligt Kyotoprotokollet minska sina utsläpp av växthusgaser med 8 procent mellan 1990 och 2012. Den 14 juni släppte EU-kommissionen siffror för 2005, och det visade sig att utsläppen bara minskat med 1,5 procent. Visserligen sjönk utsläppen med 0,7 procent från året innan, men det beror till stor del på en mild vinter i norra Europa. Många länder är ännu långt ifrån sina mål, i synnerhet Spanien, Luxemburg, Österrike, Portugal, Italien och Irland.
– EU är helt ur kurs. Om utsläppsminskningen skulle ske linjärt borde EU ha minskat sex procent nu, säger Sonja Meister, klimatansvarig på Friends of the Earth Europe.
Hon talade på en konferens i Europaparlamentet i torsdags, Who pays the price?, anordnad av vänstergruppen GUE/NGL.
– EU har ett övergripande mål om att den globala genomsnittstemperaturen inte ska öka med mer än två grader. Enligt klimatvetenskapen innebär det att utsläppen måste minska med minst 30 procent till 2020 och minst 80 procent till 2050. Med andra ord stämmer det inte överens med de målsättningar som EU antog i mars om 20 procents utsläppsminskning till 2020.
EU:s klimatpolitik är full av motsättningar även på andra områden, menar Sonja Meister, och det är långt mellan retorik och praktik. Exempelvis subventioneras ”smutsig”, fossil energiproduktion för 23 miljarder euro 2003 – samtidigt som bara sex miljarder gick till produktion av förnyelsebar energi.
Medan kostnaderna för att anpassa de fattiga länderna till klimatförändringarna beräknas uppgå till 50 miljarder euro årligen, lägger EU bara 300 miljoner euro till FN:s anpassningsfond – 0,6 procent av behovet. Transportsektorn står för 30 procent av energianvändningen i EU, ändå dröjer åtgärder som flygskatt, utbyggd kollektivtrafik och järnvägssatsningar.
Jens Holm, europaparlamentariker för vänsterpartiet, fyller i.
– De långväga lastbilstransporterna i EU har tredubblats sedan 1970-talet. Vägnätet håller på att korka igen. Något måste göras åt det, även om det utmanar starka intressen inom EU eftersom dagens ekonomi är uppbyggd kring produktion utan lager och snabba transporter. Medan EU fortfarande prioriterar handel och ekonomi framför miljön säger vi i vänstergruppen tvärtom: Världens överlevnad måste överordnas allt annat, även den inre marknaden.
Även om det är långt kvar till en sådan prioritering tycker Jens Holm att klimatfrågorna börjar tas på allvar i EU. Han sitter i Europaparlamentets tillfälliga klimatutskott, som under ett år ska ta fram rapporter och policyförslag till EU-institutionerna och medlemsländerna.
– Det är bra att EU har målsättningar, men de är otillräckliga. 30 procent till 2020 vore ganska bra. Vi måste få en rättsligt bindande miljögaranti, så att miljöhänsyn överordnas alla andra målsättningar. Jag är övertygad om att det skulle leda till att en stor del av den marknadsliberala politiken skulle behöva förändras. Handelspolitiken, transportpolitiken och jordbruksstödet skulle då miljöanpassas. I dag består hälften av handeln i EU av varor som också produceras lokalt, säger Jens Holm.
Han kritiserar en individcentrerad och konsumentinriktad miljöpolitik.
– Det här är en systemfråga. Visst kan det vara bra med miljömärkning. Men ska konsumtionen påverkas måste det backas upp av systemlösningar, som planering och beskattning. Först då kan även de som lever på marginalen vara med. Vänsterns miljöpolitik ska anlägga ett klass- och systemperspektiv, menar Jens Holm.
Fakta / EU:s klimatmål
* Utsläppen av växthusgaser ska minska med 20 procent (jämfört med 1990) till år 2020.
* Om även de andra industriländerna förbinder sig till det ska utsläppen minska med 30 procent till 2020.
* 10 procent av bränslekonsumtionen år 2020 ska bestå av biobränslen.
* 20 procent av energiproduktionen år 2020 ska vara förnyelsebar.
* Dessutom finns ett ickebindande mål om att minska energiförbrukningen med 20 procent till 2020.