Under sin tid som sovjetisk delrepublik tillhörde Georgien aldrig supermaktens industriella kärnområde. Inte heller i dag är den tunga industrin en väsentlig del av den georgiska ekonomin. På senare år har landets vin, mat och bergstoppar gjort Georgien till något av ett hemligt restips och bidragit till en blomstrande turismsektor.
Men en tung industrigren som faktiskt har gamla rötter och fortfarande finns kvar i Georgien är gruvsektorn. I regionen Imeretien, som sträcker sig från centrala Georgiens vida slätter upp mot södra Kaukasus gröna skogar, finns ett antal mindre städer som lever och dör med gruvorna.
– Bara förra veckan var det en 26-årig kille som dog i en av gruvorna här i staden. De begraver honom i detta nu.
Det berättar Paata Samkharadze i gruvarbetarfackets lilla kontor i Tjiatura, ett av regionens viktigaste gruvsamhällen.
– Jag satt precis i telefon med några av kollegorna som jobbade med honom, de var på väg till begravningen.
Paata Samkharadze har gråvitt hår och urblekta tatueringar på de kraftiga armarna. Som ung man ville han egentligen inte följa i föräldrarnas fotspår och slita i gruvorna. Han ströjobbade, bland annat på byggen i Ryssland. Men sedan blev det fru, två barn och dags att hitta ett stadigt jobb nära familjen. Och så fick det bli gruvorna i alla fall.
Sedan 2005 jobbar han som elektromekaniker i ett av gruvbolagets malmreningsverk, ett par kilometer från stadscentrumet. Vid sidan av det är han ordförande för Tjiaturas lokala sektion av Georgiens gruv-, metall- och kemi-arbetarfack, TUMMCIWG.
Bara förra veckan var det en 26-årig kille som dog i en av gruvorna här i staden. De begraver honom i detta nu.
Paata Samkharadze, elektromekaniker och ordförande för Tjiaturas lokala sektion av Georgiens gruv-, metall- och kemiarbetarfack, TUMMCIWG
Arbetarna fick jobba 18 timmar om dagen, och med hjälp av Kobas agitation blev Tjiatura snart bolsjevikernas främsta fäste i den georgiska delen av det ryska imperiet. Många år senare, när tsarriket hade förvandlats till Sovjetunionen, och Koba bytt namn till Stalin, blomstrade Tjiatura.
För att underlätta transporten av både arbetare och malm mellan gruvorna, reningsverken och bostäderna, byggdes ett dussin linbanor. Likt väldiga rostbruna girlanger löper de kors och tvärs över staden.
Mycket har hänt sedan Tjiaturas glansdagar under den senare hälften av 1900-talet. Befolkningen har minskat till ungefär 15 000 invånare. Gruvorna ägs i dag av Georgian American Alloys (GAA), ett företag med huvudkontor i Miami, som i sin tur påstås kontrolleras av den ukrainske oligarken Ihor Kolomoyskyi.
Man kan inte jobba i en gruva i tolv timmar i sträck, det funkar inte. Åttatimmarsdagen borde vara en självklarhet. Det var ju för hundra år sedan man kämpade för det, säger han med ett sorgset skratt.
Prata Samkharadze
Linbanorna, som också tillhör gruvbolaget, står sedan ett par månader tillbaka stilla i väntan på att eventuellt renoveras. Vad gäller arbetarnas rättigheter har utvecklingen gått bakåt. För tre år sedan infördes på flera av gruvorna ett nytt schema där två arbetslag, indelade i två skift, turas om att jobba tolv timmars arbetsdag, 15 dagar i sträck. För Paata Samkharadze är det helt obegripligt.
– Man kan inte jobba i en gruva i tolv timmar i sträck, det funkar inte. Åttatimmarsdagen borde vara en självklarhet. Det var ju för hundra år sedan man kämpade för det, säger han med ett sorgset skratt.
Arbetarnas bästa står dock inte i fokus för gruvbolaget. Med hänvisning till det sjunkande manganpriset på den internationella marknaden ansåg företagsledningen att ett nytt schema var det enda alternativet. Och trots att gruvstäder som Tjiatura präglas av en unik samhörighetskänsla lyckades facken inte organisera ett tydligt motstånd.
Oförmågan att ta vara på en befintlig mobiliseringspotential och därmed åstadkomma förändring speglar fackens svaga position i Georgien. Även om cirka 90 procent av GAA:s runt 3 000 anställda är fackligt anslutna, så är det endast 10 procent som tillhör Paata Samkharadzes organisation.
Lika många arbetare är anslutna till ett gult fack, vars ledning utnämnts av gruvbolaget. De allra flesta tillhör dock det gamla facket som finns kvar från Sovjettiden. Det sysslar nu som då främst med att tillhandahålla olika fritidserbjudanden snarare än att organisera arbetarkampen.
Även om TUMMCIWG, som Paata Samkharadze företräder, kommer närmast att uppfylla definitionen av en riktigt fackförening, har de svårt att ta vara på stridsandan som finns i Tjiatura. Mest uppenbart blev detta i våras, när i princip alla GAA:s arbetare inledde en vild strejk, utan stöd från något av stadens tre fack.
– Det var spontant, helt oorganiserat, och inte alls enligt lagen, säger fackordförande Paata Samkharadze, med en röst som klingar både skepsis och förlägenhet.
Arbetarnas ilska riktade sig främst mot det arbetsschema som infördes 2016. Utöver arbetsdagar på 12 timmar blev arbetarna även tvungna att under 15 arbetsdagar bo i företagets bostäder nära gruvorna.
Ingången bevakades av polisen. Inte ens arbetare vars hem ligger på gångavstånd fick hälsa på sina familjer. Maten rapporteras ofta vara otillräcklig, försenad och av dålig kvalitet.
Den 15 maj i år fick arbetarna nog och inledde en hungerstrejk. De intog Tjiaturas centrala torg utanför stadshuset och GAA:s huvudkontor. Flera av dem sydde igen sina läppar. När ledningen bemötte dem med hot i stället för kompromissvilja, eskalerade situationen ytterligare.
Hela staden drogs in i konflikten och genomförde vad som kan liknas vid en lokal generalstrejk. Den 27 maj hölls affärerna stängda och tusentals Tjiaturabor tågade genom sin stad. Kravlistan handlade vid det laget om mer än bara förbättrade arbetsvillkor. Även gruvornas miljöpåverkan hade hamnat i fokus.
En del av malmen transporteras med hjälp av lastbilar från gruvorna till reningsverken. Detta innebär att staden täckts av ett lager svart, hälsofarligt damm. Reningsverkens utsläpp gör att floden är svart som kaffe. Efter intervention av den georgiska regeringen gick företaget till slut arbetarna till mötes.
Ledningen lovade att höja lönerna, förbättra arbetsvillkoren och införa nya rutiner för att rena luft och vatten. Även om många är skeptiska mot företagets löften väcker det också ett hopp hos invånarna i Tjiatura.
Riktigt dystert är läget dock några mil till väster, i Tqibuli, ett annat av Imeretiens gruvsamhällen. Staden liknar Tjiatura i flera avseenden men där kretsar allt kring kol i stället för mangan. Efter andra världskriget blomstrade Tqibuli. Krigsfångar byggde upp stora delar av centrum, som därför påminner om en tysk småstad.
Den växande gruvverksamheten innebar ett inflöde av arbetare från hela landet. Utöver georgier och tyska krigsfångar var det bland andra ryssar, ukrainare och armenier som präglade stadsbilden. Som mest hade staden uppemot 40 000 invånare.
Det byggdes en teater och en fotbollsarena med plats för 18 000 åskådare. I dag skulle hela stadens befolkning rymmas där. Nattetid avslöjar de många mörka fönstren i Tqibulis flervåningshus att staden är döende.
Vi var nästan klara med vårt pass och skulle bara genomföra en till sprängning. Men då small allting för tidigt.
Vitali Turdziladze, som överlevde en olycka med svåra skador
Tqibulis kolgruvor är en av orsakerna. Går man en promenad på någon av stadens kyrkogårdar tar det inte lång tid innan man står ansikte mot ansikte med gruvornas offer. I Georgien är det vanligt att avbilda den avlidne med ett porträtt på gravstenen. I Tqibuli illustrerar dessa porträtt med grym tydlighet hur många av stadens söner som dött i förtid. En av dessa var 37-årige Mirab Kolondadze, som dog i en explosion en januarinatt 2011.
– Vi hade jobbat ihop i ett år, vi kände varandra, berättar hans kollega Vitali Turdziladze i sitt vardagsrum, över ett glas söt och kladdig plommonvodka, som hans fru Marina tillverkar hemma.
– Vi var nästan klara med vårt pass och skulle bara genomföra en till sprängning. Men då small allting för tidigt.
Till skillnad från sin kollega klarade sig Vitali Turdziladze med livet i behåll.
– Jag hade brännskador på 60 procent av min kropp. Ingen trodde att jag skulle överleva.
Kollegor minns hur han skrek att han inte orkade mer och bad om att få dö. Men efter ett och ett halvt år av behandling fick han till slut lämna sjukhuset. Sjukhusnotan stod gruvföretaget för. I dag lever Vitali Turdziladze på en förtidspension på motsvarande 650 kronor i månaden. Hur uppseendeväckande olyckan än var sticker den knappast ut i Tqibulis statistik över dödsolyckor. Bara i fjol dog 10 gruvarbetare på jobbet.
Genom åren har Tqibulis runt 1 500 gruvarbetare upprepade gånger organiserat strejker och protester för att tvinga gruvbolaget Saknakhshiri att åtgärda säkerhetsbristerna. 2016 stormade de till och med företagsledningens lokala kontor för att få gehör för sina krav.
Men utöver vad fackliga representanter beskriver som kosmetiska förändringar var det lite som verkligen åtgärdades. Enligt Gaga Isakadze, ordförande för gruvarbetarfacket TUMMCIWG:s lokala sektion, orsakas den stora dödligheten på arbetsplatserna av flera faktorer.
– Mycket av utrustningen är föråldrad. Dessutom betalar bolaget ackordslön, vilket innebär att arbetarna är tvungna att jobba så snabbt det bara går och ignorera säkerhetsrutinerna. Annars tjänar man inte en dräglig månadslön, säger Gaga Isakadze.
Att det ens varit möjligt för gruvbolag som GAA i Tjiatura och Saknakhshiri i Tqibuli att driva verksamheten på bekostnad av arbetarnas liv och säkerhet beror på flera faktorer. En av dem är den före detta presidenten Micheil Saakasjvilis radikala nyliberala reformprogram. 2006 avskaffade hans regering den georgiska motsvarigheten till Arbetsmiljöverket, och urholkade andra delar av arbetsrätten.
I internationella affärstidningar skröt den dåvarande regeringen om att Georgien hade en av världens mest avreglerade ekonomier. Men studier visar att arbetsplatsdödligheten i Georgien nästan fördubblades till följd av detta.
I en rapport som Human Rights Watch publicerade i höstas, och som studerar situationen i Tjiatura och Tqibuli, identifieras avreglering och bristen på rättigheter hos gruvarbetarna som en av de främsta anledningarna till dödliga olyckor.
Samtidigt kunde gruvbolagen när arbetarna ställde krav alltid hota med nedläggning och hänvisa till den internationella konkurrensen. För gruvstäderna liknade läget en destruktiv kärleksrelation. Finns gruvorna kvar dör arbetarna, stängs de ned dör hela stan.
På senare år har politikerna åtminstone vaknat till. 2015 återinfördes Arbetsmiljöverket, som dock ännu anses vara underbemannat. Vid årets slut ska det utökas till lokala kontor i olika delar av landet. Efter den senaste dödsolyckan i Tqibuli 2018, då fyra arbetare dog i en explosion, beordrades gruvbolaget till slut att stoppa produktionen tills säkerhetsproblemen på arbetsplatserna åtgärdats.
Arbetarna har sedan dess hållits sysselsatta med olika renoveringsarbeten. Och även om Tqibulis gruvbolag fick en ny ledning, som lovar att ta upp produktionen igen inom kort och denna gång med säkerhet som första prioritet, är framtiden högst oviss. Många i Tqibuli befarar att det endast är politikerspel som håller gruvorna vid liv fram tills valet nästa år, för att sedan ge dem dödsstöten.
För familjer som Vitali Turdziladzes skulle detta bli förödande. Precis som han själv, hans föräldrar före honom och samtliga av hans syskon, är även hans 27-årige son Malkhaz gruvarbetare.
– Om de stänger ned gruvorna finns det inget annat arbete. Och för folk i vår ålder är det ändå ingen idé att flytta någon annanstans, förklarar familjefadern. De yngre åker för att jobba i gruvor i Polen och Tjeckoslovakien. Min bror ska till Polen om ett par veckor faktiskt.
– Om gruvorna läggs ned får väl jag också åka dit, konstaterar sonen Malkhaz uppgivet. Vad ska man annars göra?