Framtiden är redan här

I början av november öste regnet ner över den mexikanska delstaten Tabasco. Det öste ner och öste ner och det slutade inte att regna. Skyfallen sträckte sig in över grannprovinsen, en del av världen som blivit berömd av helt andra skäl: Chiapas.

Alldeles på andra sidan gränsen bodde 600 småbönder, i en by vid namn San Juan Grijalva. Också här öste regnet ner, det öste ner och det vägrade hålla upp. Ett berg utanför byn började digna under regnet. Vattenmassorna tyngde dess axlar, löste upp de översta mark- och klipplagren, sipprade ner i sprickor. Det luckrade upp grunden, prövade bergets motståndskraft tills, efter ännu ett dygn av ihållande regn, den 4 november år 2007, berget inte kunde stå emot mer: plötsligt föll det ihop.

En mur av sten, lera och vatten välte över San Juan Grijalva.

– Det var som ett muller, som när en helikopter passerar ovanför. Vi visste inte vad som hände och gick utomhus och sprickor öppnades i marken. Vi sprang uppför kullen men jorden och leran fortsatte att välla ner över oss, vittnade en av de överlevande, den 21-årige bonden Domingo Sanchez, till nyhetsbyrån AP.

På fotografierna efteråt syntes bara slam och jord över den plats där 600 människor tills alldeles nyligen hade bott; några korrugerade plåttak flöt ovanpå sörjan. Lyckligtvis klarade sig majoriteten av invånarna – djuren vittrade fara alldeles innan katastrofen, rusade oroligt ut på kullarna och lockade med sig skräckslagna bybor – men San Juan Grijalva existerar inte längre. Skredet utplånade byn.

I Tabasco steg vattnet i flodrenarna; människor försökte förtvivlat bygga fördämningar för att hålla emot men dropparna fortsatte obönhörligen att falla tills bägarna rann över och 80 procent av delstaten lades under vatten. 100 procent av odlingarna dränktes, majs, bönor, bananer, hela årets skörd. När översvämningen stod i zenit visade flygfotografier hur delstaten förvandlats till en insjö. Bara trädtoppar och hustak stack upp.

Elva dagar efter skredet i San Juan Grijalva, den 15 november, svingade cyklonen Sidr en upp till sex meter hög vattenmur genom Bangladeshs låglänta kustområden. En man berättade efteråt hur han höll sin hustru i handen när vågen kom, knockades medvetslös och letade i flera dagar innan han till sist fann henne:

– Jag såg just hennes kropp under hyacinterna i kanalen. Men folk är trötta på att begrava lik och har fullt upp med att få tag på mat, så ingen hjälper mig att ta hand om hennes kropp, sade han till Daily Star.

Hem blåstes bort som löv i vinden, träd drogs upp med rötterna, fiskebåtar sköljdes ut i havet, en halv miljon boskapsdjur försvann och årets risodlingar ödelades i de områden där Sidr svepte fram: på bara några timmar fick 27 miljoner människor sina liv helt eller delvis förstörda.

27 miljoner människor.

Dödssiffran stannade troligen under 10000, tack vare att många hann sätta sig i relativ säkerhet. Men överlevarna har inte haft mycket att återvända till. Stora delar av södra Bangladesh är fortfarande rivet land.

Någon månad innan himlen öppnade sig över Tabasco hade den just slutit sig ovanför Afrika, som i september upplevde de värsta skyfallen på tre decennier – tre decennier som i många av de drabbade länderna har stavats torka, torka och torka. När sedan regnet äntligen anlände kom allt på en gång, den uttorkade marken hade ingen möjlighet att absorbera vattnet och i stället bildades floder, störtvågor: i 23 länder, från Senegal i väst till Somalia i öst och Uganda i söder vräkte regnet ner och kastade sig genom samhällen, och i utkanten av det västerländska nyhetsflödet flimrade siffran 1,5 miljoner förbi. 1,5 miljoner människor – slutsiffran närmade sig 2 miljoner – förlorade sina hem och skördar.

Som Arbetaren rapporterade svarade OCHA, FN:s organ för akut nödhjälp, på den afrikanska översvämningen med att utlysa år 2007 till en allmän ”megakatastrof”. I början av oktober hade OCHA utfärdat 13 appeller om nödhjälp till länder som drabbats av naturkatastrofer, fler än under något annat år, och alla utom en kopplades till klimatet. Organets chef, Sir John Holmes, förklarade:

– Om du lägger ihop alla de här katastroferna får du en megakatastrof, och 2007 är inte slut än. Vi kommer helt säkert att ha mer i slutet av året.

Detta var innan katastrofen i Tabasco, innan Sidr. I skrivande stund har OCHA bett de rika länderna om hjälp till 15 fattiga länder.

Alla utom ett har hemsökts av någon slags klimatskred.

Två mönster återkommer hos de katastrofer som nu – bokstavligen – står som spön i backen. För det första passar de chockerande väl in i förutsägelserna om hur vädret kommer att bete sig i en varmare värld. Vattencykeln intensifieras och nederbörden klyvs, framför allt, i ytterligheter: extrem torka varvas med lika extrema skyfall. På vissa platser väntas den totala nederbörden sjunka ner mot kronisk torka och ökenvillkor, på andra i stället stiga mot ett blötare klimat, och i ytterligare en kategori tros genomsnittet förbli i stort sett oförändrat – men i stället för i ett jämnt flöde tenderar regnet att komma med ketchupeffekt.

En varmare värld är överfull av solenergi. Den hålls infångad i biosfären av växthusgaserna, som förstärks våldsamt genom förbränningen av fossila bränslen. Överskottet på energi driver upp vattencykeln och ger större kraft åt skyfallen – och åt cyklonerna. I uppvärmda hav ligger solenergi och dallrar vid ytan. När tropiska cykloner – även kända som orkaner och tyfoner – har formats över haven kan de spinna extraenergin runt sig och sedan svinga sina klingor över land, vassare och farligare än någonsin förr.

I en varmare värld stiger haven.

Mönstret är uppenbart, men vid varje klimatkatastrof inkallas en vetenskapsjournalist eller konsensusmeteorolog eller någon annan lugnande auktoritet för att avfärda sambandet: den här översvämningen, den här stormen, den här branden, heter det, hade lika gärna kunnat inträffa utan högre medeltemperatur. Ingen enskild händelse – det har blivit ett mantra – kan förklaras med den globala uppvärmningen. Så informerade exempelvis Erland Källén, Sveriges egen IPCC-påve, i Dagens Nyheter om att brandkatastrofen i Kalifornien i oktober månad inte hade något att göra med uppvärmningen, utan sprang ur helt naturliga väderfenomen. Källén missade då den forskning som säger att högre temperaturer kommer att göra Kalifornien hetare och blåsigare, växtligheten mer lättantändlig och lågorna, när de väl har flammat upp, hetsigare och svårare att kontrollera: år 2004 beräknade ett forskarlag a

tt andelen vilda, okontrollerbara bränder i delstaten kommer att öka med upp till 150 procent om koldioxidhalten fördubblas från förindustriell nivå (till omkring 560 grader – i dag är den 383).

Det var framtiden som brann i Kalifornien. Så är också fallet i samtliga uppmärksammade klimatkatastrofer under år 2007, från de grekiska bränderna till värmeböljan i Östeuropa till de ärenden som OCHA fått på sitt bord: de är järtecken, men också krevader här och nu. De säger att uppvärmningen redan slår till med kraft.

Den brittiska biståndsorganisationen Oxfam konstaterar i en färsk rapport om året som gick, Climate Alarm, att antalet naturkatastrofer har fyrdubblats på 25 år, från omkring 125 per år i början av 1980-talet till närmare 500. Katastrofer som inte stiger ur klimatets rörelser blir varken fler eller färre – jordbävningarna håller sig fortfarande kring 20 om året – medan cyklonerna, översvämningarna och torkan väller fram som i ett skred.

Vissa väljer att inte se skredet för alla stenar. Andra känner hur de träffas på kroppen.

Just detta är det andra mönstret i klimatkatastroferna: det är inte alla människor, inte vem som helst som drabbas. Småbönderna i San Juan Grijalva förlorade allt av det lilla de ägde. I Bangladesh stod de stenmurade villorna emot stormen, medan de hem som byggts av bambu, halm och spensligt timmer – i synnerhet nära flodkanterna – knäcktes direkt. Huruvida en bostad fanns att återvända till efter Sidrs framfart var alltså en funktion av inkomst eller, om man så vill, av klasstillhörighet. Bangladesh som helhet ger ytterst ringa bidrag till den globala uppvärmningen, och allra minst ger fiskarna, bönderna, textilarbetarna: just de som träffades hårdast.

Tre översvämmade länder i Afrika utlyste nationella katastroftillstånd i september. Det var Togo, Ghana och Burkina Faso, som på listan över vilka länder som släpper ut mest koldioxid per capita ligger på plats 168, 169 respektive 196. Återigen hemsöktes just de som inte har förbränt fossila bränslen av förbränningens effekter, och mönstret går igen överallt, på global nivå och nationell: majoriteten av de som fångades av lågorna i Kalifornien var papperslösa migrantarbetare från Latinamerika men John Travolta och de andra Hollywoodstjärnorna var aldrig i fara. När värmen grillade Frankrike sommaren 2003 var de välbeställda på luftkonditionerad semester medan bårhusen fylldes av närmare 15000 arbetare, araber och ensamstående pensionärer från städernas upphettade betonglådor. När Katrina närmade sig New Orleans hade de svarta, de fattiga inget annat val än att stanna i staden medan vita,

rika rullade bort i stadsjeepar och tog in på hotell tills stormen blåst över. De människor som nu faller genom den plötsligt bräckliga isen på Arktis, som täcks av sand i Mongoliet, som ställs under vatten i Tuvalu, ser sina odlingsfält torka ut i Peru, törstar längs sinande floder i Nepal eller bygger slumbostäder på allt mer prekära pålar i Lagos slum är de som inte är i närheten av att äga avancerade produktionsmedel och som därför inte har förbränt i stort sett några fossila bränslen alls.

Varför drabbas just de? Oxfam påpekar i sin rapport att fattiga, egendomslösa, till arbete utelämnade människor lever nertyngda liv. Redan innan klimatskredet träffar dem dignar de – likt berget utanför San Juan Grijalva – under bördor som varierar från plats till plats. Det kan röra sig om felslagna skördar, om skulder, om hivsmitta, om arbetslöshet efter en privatiseringsvåg.

När regnet vräker ner eller något annat klimatskred slår till har de egendomslösa följaktligen minst kraft att hålla sig stående: deras liv är redan kritiska. ”Klimatförändringar”, skriver Oxfam, ”förvärrar det faktum att för många fattiga människor är chocker ett normalt tillstånd”.

Mellan 1991 och 2000 dog 23 människor per naturkatastrof i världens rikaste nationer. I de fattigaste var samma ”dödsfall-per-katastrof-kvot” 1052. Samma slags extrema väderhändelser skördar mångdubbelt fler offer i länder som redan är betryckta. Men de ekonomiska förlusterna räknade, inte i liv men i dollar och euro, är tvärtom mångdubbelt större om samma händelser inträffar i länder som flyter högt i hierarkin. De har ansamlat stora kapitalvärden just genom sin tillgång till och ymniga förbränning av fossila bränslen. Deras ackumulerade resurser naggas i kanten av skreden, rent ekonomiskt, men de ger ett stötdämpande skydd för de människor som åtnjuter dem – åtminstone tillfälligt, på den globala uppvärmningens tidiga stadier. Och omvänt: det liv-i-klimatchock som världens fattiga massor nu går in i är en funktion av att de inte har deltagit i problemets uppkomst, ty om de skulle ha

haft en hög konsumtion av fossila bränslen bakom sig skulle de också besitta de skyddande resurserna.

Den globala uppvärmningen är, med andra ord, ett universellt jordskred. Det har satts igång genom en förbränning av fossila bränslen som är lokaliserad till vissa bestämda platser och klasser i mänsklighetens sociala geografi. Men klimatskreden kan störta fram var som helst på jorden, och de sorterar sina offer efter klasstillhörighet. Skiljelinjerna går inom länder, men kanske framför allt mellan dem, mellan världskapitalismens centra – baserade på konsumtionen av fossila bränslen sedan 1800-talets mitt – och dess periferier.

Klimatskred är sociala konstruktioner, naturen ett medium. Det gäller i orsaksledet, men också i resultaten: hur skreden slår bestäms av de sociala relationerna. Ingenstans är detta så tydligt som när det kommer till genus. Mellan 1974 och 2003 inträffade 174 extrema väderhändelser i Bangladesh, varav den värsta var den kombinerade översvämning och cyklon som år 1991 dödade 138000 människor. På varje död man gick fem döda kvinnor. Varför? Därför att män rörde sig i offentliga utrymmen och snabbt nåddes av information om den annalkande katastrofen, medan kvinnor befann sig i sina hem. Många av dem saknade dessutom simkunskaper. Oxfam konstaterar, återigen, att kvinnor har sämre resurser än män att falla tillbaka på och staga upp sina liv med när stormen kommer: de dignar i förväg, deras liv är, i jämförelse med männens, redan kritiska.

Annorlunda uttryckt – myntets andra sida – har kvinnor i allmänhet betydligt lägre konsumtion av fossila bränslen än män, på global nivå såväl som på nationell. Gerd Johnsson-Latham har på miljövårdsberedningens uppdrag skrivit En studie om jämställdhet som förutsättning för hållbar utveckling som under hösten väckt internationell uppmärksamhet för sina rön: svenska kvinnor reser mindre än män – i synnerhet med flyg – har mindre bränsleslukande bilar, äter mindre kött och ägnar sig över huvud taget mindre åt koldioxidintensiv konsumtion. Men det är, inom ramen för samma slags genuskontrakt, kvinnor som måste gå längre med dunkar och krukor för att hämta färskvatten när de gamla källorna sinar eller invaderas av salt – och så vidare, på fält efter fält.

Samma resonemang kan föras i fråga om vithet: ju vitare, desto högre konsumtion av fossila bränslen…

Den globala uppvärmningen rasar ut från toppen av sociala hierarkier och skär, för att använda ett för stunden populärt ord, intersektionella snitt genom mänskligheten. Den gör position till en fråga om liv och död.

I detta läge finns det gott om röster inom den västerländska borgerligheten som säger att vi inte behöver bry oss. Susanna Popova, en av de mest ståndaktiga klimatförnekarna i Sverige, hävdade nyligen i sin kolumn i Svenska Dagbladet att ”visserligen kommer fler att dö av värme än i dag. Men färre kommer att dö av kyla, så sammantaget kommer färre att dö, netto och globalt, till följd av klimatförändringar.” Färre kommer att dö – så låt oss välkomna den globala uppvärmningen. Argumentet påminner om den fingertoppskänsla för sociala realiteter som tillskrivits Marie Antoinette, när hon fick höra att de fattiga inte hade bröd och utropade: ”Varför äter de inte bakelser? Låt dem äta bakelser!” Men argumentet om uppvärmningens positiva effekter uttalas inte bara av clowner i borgerlighetens marginaler – av en Popova, en Johan Norberg, en Björn Lomborg – utan ocks

I april 2007 publicerade Newsweek, världens näst största nyhetsmagasin, ett temanummer om alla de fantastiska möjligheter som den globala uppvärmningen medför, alla nya branscher och affärer som följer i dess spår. I ett isfritt Arktis kan man äntligen borra efter olja, vin kan odlas i tidigare otänkbara territorier och – heureka – när öknen täcker Botswana kan turister lockas av äventyret att åka snowboard på sanddynorna. Time – Newsweeks konkurrent, ännu steget före i global upplaga – följde upp Sidr med en ingående analys av Bangladeshs framtidsutsikter. Där noterades att Indien redan börjat uppföra en barriär längs gränsen enligt israelisk modell, men Time konstaterade att de strömmar av flyktingar som väntas flöda ut ur landet när värmen stiger också artar sig till en välsignelse: ”Bangladeshs flyende massor kan komma att tillfredställa västvärldens behov av billig arbe

tskraft”.

Men det allra vanligaste argumentet för att den globala uppvärmningen måste få ha sin gång är att vi inte har råd att åtgärda den. Det skulle kosta för mycket i ekonomiska värden att avrusta fossilekonomin och övergå till en förnybar energibas.

Sambandet förefaller klart även på denna punkt. Ju närmare kapitalackumulationens centrala flöden människor befinner sig, desto mer fossila bränslen förbränner de, och desto ovilligare är de att göra något åt den globala uppvärmningen.

De som frossar i bränslena, och de som använder sin makt till att välkomna, skönmåla, bagatellisera uppvärmningen medverkar i dag aktivt till att miljoner och åter miljoner människor vid den andra änden av skalan får sina liv avslutade och förstörda nu. För att inte tala om i framtiden.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetarens redaktionskollektiv Christin Sandberg, Amalthea Frantz och Vendela Engström tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks. Foto: Mika Kastner Johnson, Privat

Redaktionskollektivet på Arbetaren är Årets redaktör 2025

Redaktionskollektivet på tidningen Arbetaren – chefredaktör Amalthea Frantz tillsammans med redaktörerna Vendela Engström och Christin Sandberg – har utsetts till Årets redaktör 2025. Redaktionen har trots påtagliga utmaningar fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks i motiveringen.

Arbetarens redaktionskollektiv tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks.

– Vi är mycket glada för det här priset med sin fantastiskt fina motivering. Det tilldelas redaktörerna, men jag menar att alla anställda på tidningen ska ta åt sig av äran, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren, i samband med att priset delades ut under Frilans Riks årsmöte på måndagen.

Redaktörerna får priset för att de ”trots påtagliga utmaningar – inklusive juridiska processer, indraget presstöd och begränsade ekonomiska resurser” – har fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks, Journalistförbundets frilansklubb, i ett pressmeddelande.

Enligt prisjuryn visar redaktörerna ”en konsekvent respekt för frilansare och kollegor, vilket gör dem till ett föredöme i branschen”.

– Frilansskribenterna är värdefulla för oss, som är en liten Stockholmsbaserad redaktion. De besitter specialkunskaper, är ovärderliga tentakler ut i landet och ger oss möjlighet att ibland göra nedslag i underbevakade områden i världen, säger Amalthea Frantz.

My Vingren är Årets frilans 2025

Frilansjournalisten My Vingren tilldelas priset Årets frilans 2025. Hon får priset för sin orädda och uthålliga granskning av våldsbejakande högerextremism.

– Det är extra hedrande att dela årets utmärkelser med frilansen My Vingren som länge granskat den våldsamma ytterhögern, säger Amalthea Frantz.

My Vingren ”driver sitt arbete med ett engagemang som vida överstiger den ersättning hon får, och gör det med både journalistisk skärpa och personlig ödmjukhet”, skriver Frilans Riks i motiveringen, och fortsätter:

”My är inte bara en driven grävande reporter, utan också en kollegial röst i frilanskollektivet – alltid generös med råd, stöd och resurser.”

Arbetarens redaktion, representerad av Tuija Roberntz, Amalthea Frantz och Johan Apel Röstlund tog emot priset Årets redaktör 2025 på Frilans Riks årsmöte måndagen den 7 april 2025.

Integritet, mod och solidaritet

Båda vinnarna visar, enligt Frilans Riks, prov på ”det bästa inom svensk journalistik: integritet, mod och solidaritet”.

Abdullatif Haj Mohammad, som representerar juryn från Frilans Riks, säger att urvalsarbetet har varit både lustfyllt och krävande.

– Vi har lagt stor vikt vid att noggrant läsa och gå igenom varje nominering som kommit in. Det är en ynnest att få ta del av så mycket stark, modig och angelägen journalistik – men det gör också urvalet till en svår och ansvarsfull uppgift, säger Abdullatif Haj Mohammad.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan ha ett nytt arbete i sikte. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Landerholm ny vd för kritiserat hamnbolag


Den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning efter en rad skandaler, kan snart bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal. Detta i ett försök från företagets sida att höja anseendet efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning som nationell säkerhetsrådgivare efter en rad skandaler, kan snart kanske se fram emot ett nytt högprofilerat jobb: Han föreslås bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal, som nu vill höja sitt anseende efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Hamnföretaget Gothenburg Roro Terminal har varit i starkt blåsväder på senaste tiden efter att ha sagt upp hamnarbetaren Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, från företaget. Som skäl angav de illojalitet, samt att Helgeson skulle ha brutit mot säkerhetsskyddslagen. I bakgrunden ligger turerna som uppstod i samband med Hamnarbetarförbundets varsel av blockad mot krigsmateriel till och från Israel.

Gothenburg Roro Terminal har mötts av stark kritik på grund av uppsägningen, men också för att de i de fackliga förhandlingarna inte kunnat visa på vilket sätt Helgeson som anställd brutit mot säkerhetsskyddslagen. Det har lett till en förtroendekris i opinionen som företaget nu hoppas kunna råda bot på.

– Rekryteringen av Landerholm är inte helt i hamn ännu, men vi ser det som ett väldigt lyft för företaget att den verkar kunna bli verklighet, att vi nu tycks kunna lägga till honom och docka in hans kompetens i bolaget, säger Primo Aprilo, presstalesperson för Gothenburg Roro Terminal. Han fortsätter:

– Vi menar att vi äntligen kan få en chans att visa att vi hanterar de nationella säkerhetsfrågorna med det allvar de förtjänar.

Nytt uppdrag som motsvarar kvalifikationerna

Henrik Landerholm fick efter att ha fått sparken från uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare ett nytt uppdrag på Moderaternas riksdagskansli med att hjälpa en av partiets arbetsgrupper. Men den rollen har beskrivits som en tillfällig reträttpost. Som vd för Gothenburg Roro Terminal skulle Landerholm åter få ett uppdrag som motsvarar hans erfarenheter, menar Aprilo.

– Det är ju ett gyllene tillfälle att en person med den kompetens Landerholm besitter finns tillgänglig på arbetsmarknaden, och vi kan se att hans sätt att sköta de nationella säkerhetsfrågorna ligger väl i linje med den grad av professionalitet som präglar vårt företag.

Källor på Gothenburg Roro Terminal som Arbetaren varit i kontakt med kan dock berätta att förslaget att låta Henrik Landerholm bli bolagets nye vd inte kommer som en överraskning. De senaste veckorna ska Landerholm ha utfört flera uppdrag för företaget på konsultbasis.

Primo Aprilo bekräftar efter viss tvekan uppgifterna:

– Det stämmer i någon mån. Han åtog sig faktiskt som fristående konsult uppdraget att hantera det säkerhetsunderlag som ligger till grund för uppsägningen av Erik Helgeson. Tyvärr ledde olyckliga omständigheter till att alla originalhandlingarna i ärendet gick förlorade i samband med en taxiresa som han gjorde till vårt huvudkontor. Det är faktiskt den yttersta orsaken till att vi hittills inte kunnat presentera ett konkret underlag för uppsägningen av Helgeson.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Unga Byggare: 3 procent lön är 100 procent svek

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Ivan Semenov:
Чтобы добиться перемен, нужны совместные усилия!

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Ivan Semenov:
Трудовые права на грани: как ”читеры” меняют рынок труда в Швеции

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 month sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Kriget i Ukraina har skapat debatt mellan de två vänstertidningarna Proletären och Flamman. Leonidas Aretakis och Marcus Jönsson.

Synen på Ryssland splittrar den svenska vänstern

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Iran: Stoppa dödsstraffen för kvinnorättsaktivister

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

En kvinna sörjer en dödad anhörig efter Israels attacker mot Gaza den 18 mars 2025

Vapenvilan i Gaza bruten: Hundratals dödade i israeliska attacker

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 month sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

CGT och SAC protesterar utanför H&M

Barcelonas strejkande H&M-arbetare i protestaktion i Stockholm

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Strejken på H&M i Spanien fortsätter

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 month sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Stockholms ls av SAC blockerar en sushirestaurang intill Hötorget

Facket sätter restaurang i blockad – anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 month sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

Arbetare på Northvolt och Peter Carlsson avgående vd på Northvolt

Northvolts ”gröne Jesus” lämnar arbetare med skulder

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 month sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Slottskogen LS stöd Hamnarbetarförbundet

Många uttalar stöd för Helgeson, men inte LO

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 month sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Arbetare på Northvolt och Peter Carlsson avgående vd på Northvolt

Northvolts ”gröne Jesus” lämnar arbetare med skulder

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb

Fackets ilska mot ledningen på Northvolt: ”Så många frågor”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln