Det handlar om de 79 så kallade AVS-länderna, Västeuropas tidigare kolonier i Afrika, Karibien och Stilla havet. I en desperat rusch i slutet av förra året skrev flera av länderna på ett frihandelsavtal. Alternativet hade varit att tullmurarna mot deras export höjts kraftigt vid årsskiftet, upp mot 25 procent, vilket hade kunnat göra många varor osäljbara.
En stort antal svenska och internationella organisationer – Oxfam, Attac, Action Aid, Forums Syd, Naturskyddsföreningen och en rad kyrkor, däribland den svenska – menar att avtalen tvingar länderna att utsätta sin uppväxande industri för omöjlig konkurrens från den mer avancerade europeiska.
– Alla i dag avancerade ekonomier har skyddat sina uppväxande industrier mot starkare konkurrenter, vilket blir omöjligt att göra med dylika frihandelsavtal, skriver Oxfam i rapporten Signing away the future.
Inom jordbruksprodukter, där u-länderna ofta har låga produktionskostnader, har de ändå svårt att konkurrera på grund av de stora industriländernas enorma subventioner. EU betalar varje år ut runt 50 miljarder euro i jordbrukssubventioner. Handelsregler är konstruerade så att det blir särskilt svårt för dem att sälja förädlade produkter, som konserverad tonfisk eller snabbkaffe.
– Min familj levde på fiske, men det har blivit omöjligt sedan större europeiska fartyg kommit och fiskat ut haven. Samma sak har hänt med kycklinguppfödningen. Importen av frusna kycklingvingar från EU förstörde den lokala marknaden. Frihandelsavtalet är ett avtal för fattigdom i Afrika, säger Tetteh Hormeku från Third World Network i Ghana i Oxfams rapport.
Investeringsavtal, som också ingår i EU:s uppgörelser med AVS-länderna, ger i dag utländska företag långtgående möjligheter att stämma regeringar för allt från skattehöjningar till skärpta miljölagar.
Om åtgärden varit i allmänt intresse spelar ingen roll och rättspraxis i de Världsbankstribunaler som dömer i målen är hemlig för alla utom ”en liten krets priviligerade specialiserade advokater, som regelbundet skickar ut brev till multinationella företag med tips på regeringar att stämma”, enligt Oxfam.
Avtalen förhindrar länderna att ställa sådana krav på utländska investerare som exempelvis de asiatiska ”tigerekonomierna” framgångsrikt använde för att industrialisera, hävdar Oxfam vidare.
Den svenska handelsministern, Ewa Björling, förkastar i en debattartikel på DN Debatt den kritiken:
– Frivilligorganisationerna utgör ett hot mot u-länderna, hävdar hon.
EU-kommisionen menar att den inte haft något annat val än att agera som den gjort – att särskilt gynna en grupp länder strider mot WTO:s regler. Detta är också Ewa Björlings förklaring.
Handelsavtal måste enligt WTO vara ömsesidiga – lika låga tullar för varor som går i ena riktningen som i den andra, det vill säga: för att länderna i AVS-området ska kunna exportera tullfritt till EU, måste de på motsvarande sätt öppna sina marknader för import från EU.
De organisationer som kritiserat EU ifrågasätter dock det försvaret. Inom WTO finns möjligheten att ge länderna så kallad GSP-plus-status, vilket skulle ge dem i stort sett samma tillgång till den europeiska marknaden som tidigare. Dessutom, skriver Oxfam i en rapport, har WTO en lång historia av att tillåta ”undantag och deadlines som ändras”.
Forum Syd påpekar att WTO inte heller kräver investeringsavtal eller avtal kring offentliga upphandlingar, men att EU pressat på för att inkludera detta trots att flera afrikanska regeringar uttryckligen förklarat att de inte vill ha det.
Även inom EU gick Danmark, Nederländerna och Storbritannien in för en mjukare linje vid ministerrådets möte i december, men från Sverige fick de då inget stöd.
Länderna i AVS-området har tillsammans en BNP på ungefär en trettiondel av EU:s samlade BNP. EU:s marknad tar emot 41 procent av deras export, men sett från andra hållet omsätter samtidigt EU:s samlade handel med AVS-länderna mindre än vad de största företagen på Londonbörsen betalar ut i bonusar under ett år, konstaterar Oxfam.
Arbetaren har frågat Ewa Björling bland annat hur hon ser på EU:s jordbrukssubventioner i samband med frihandel och varför EU insisterat på mer långtgående avtal än vad WTO kräver, men hade vid tidningens pressläggning fortfarande inte fått något svar.
