Manusförfattarnas strejk i Hollywood går in på sin tolfte vecka. I förra veckans Arbetaren framställer Jimmy Lindgren, citerande diverse amerikanska presidentkandidater, Writers Guild som ”ett föredöme för andra arbetstagare i landet”. Frågan är hur den skulle kunna vara det. De ”ersättningsnivåer” som manusförfattarna vill höja handlar inte om ersättning för utfört arbete, utan om upphovsrättsliga royaltypengar.
Writers Guild vill ge sina manusförfattare en större procent av intäkterna dels vid försäljning av dvd, dels på internet. Vad som är viktigt att förstå är att royalties alltid är extremt ojämt fördelade. Ett litet fåtal manusförfattare, vars produktioner blir succéer och går i ständig repris, kan förvänta sig arbetsfria inkomster i flera decennier, medan de flesta tv-produktioner trots allt bara är aktuella en gång och låter manusförfattaren nöja sig med en betalning för det utförda arbetet.
Det faktum att nästan hälften av medlemmarna i Writers Guild är arbetslösa lär knappast förändras av att man ger dem som redan har framgångsrika produktioner bakom sig ytterligare efterskottsbetalning. Arbetslösheten beror inte på låga royalties, utan på att televisionen allt sedan manusförfattarnas förra strejk 1988 till allt större del tagits över av olika slags dokusåpor – format utan manus.
Den gången gällde strejken ersättningen vid försäljningen av videokassetter, som hamnade på endast 0,3 procent och hängde med in i dvd-mediet. För teverepriser får manusförfattarna däremot 2,5 procent, en procentsats de även vill tillämpa på nätets ”nya medier”. INTERNET = TELEVISION proklamerar kampanjfilmen. Vilket inte är sant: Internet är ett medium för horisontell kommunikation, som visserligen även kan användas för att simulera gamla massmedier.
Användandet eller blockerandet av nya mediers sociala potential är en politisk fråga. Redan 1970 varnade Hans Magnus Enzensberger, i en berömd artikel i New Left Review, för att uppfatta nya medier enbart utifrån befintliga yrkesgruppers fackliga intressen. ”Uppdelningen mellan producenter och konsumenter är inte inbyggd i de elektroniska medierna, tvärtom måste den påföras artificiellt via ekonomiska och administrativa åtgärder.”
Ett fåtal sysslor anses så pass ”konstnärliga” att de utöver lönen även kan tilldelas royalty, som en extra bonus i efterhand. Avgränsningen av dessa sysslor har aldrig varit självklar. Writers Guild kämpar sedan 2005 för att även de tv-anställda som tar fram koncept för dokusåpornas lekar ska räknas som manusförfattare och få procent, trots att dokusåporna saknar skrivna repliker.
Frågan väcks då varför inte Hollywoods övriga arbetare ska få royalty varje gång en filmsnutt transporteras via internet eller plastbit. Sminköser? Kameramän? Researchers? Dekorbyggare? Även dessa bidrar onekligen med sin kunskap till slutresultatet. Ändå är de vanliga lönearbetare utan anspråk på royalties.
Här finns även en genusaspekt. Under strejken i Hollywood har det noterats vilken överväldigande majoritet av manusförfattarna som är män.
Fackföreningar för kulturarbetare som har valt upphovsrättsliga strategier har, historiskt sett, tenderat att förvandlas i riktning mot ett slags skrån, som främst representerar den lilla minoritet av medlemmarna som får de största royaltypengarna. Eftersom upphovsrätten perverst nog gäller i 70 år efter döden, innebär sådana strategier att facket kämpar för att delar av företagens vinster går till dödsbon, i stället för att pressa upp lönerna för just nu arbetande arbetare.
Hur långt ifrån varandra parterna i Hollywood nu än tycks stå, eftersträvar Writers Guild i praktiken en fördjupning av en korporativ modell. Royaltysystemet gör medlemmarnas utdelning direkt beroende av hur starkt grepp som Hollywoods underhållningsindustri lyckas koppla kring nätets kommunikationskanaler.
Visst gör Writers Guild rätt i att försöka tillkämpa sig en större del av denna industris vinster. Men vore det inte mer progressivt att ena sig med övriga arbetargrupper i en lönekamp, för bättre villkor här och nu snarare än för en osäker bonus i framtiden?
