Tio år efter den svenska kvinnofridsreformen samlades representanter för en rad organisationer och myndigheter, som arbetat med frågan, i slutet av förra veckan till en nationell konferens.
Gudrun Nordborg, informationschef på Brottsoffermyndigheten i Umeå, sammanfattar varför kvinnofridsreformen gjort skillnad:
– Det som var unikt var att lagstiftningen tog hänsyn till offrets erfarenheter, den manliga normen bröts. Kvinnors upplevelser togs på allvar och bagatelliseringen av våldet tonades ner.
Reformen innebar i korthet att polis och åklagare tittade på och lade samman vad som hade hänt kvinnan under en längre tid i stället för att som tidigare se varje enskild händelse som ett isolerat brott. Så uppstod brottsrubriceringen kvinnofridskränkning och grov kvinnofridskränkning.
I samband med reformen genomfördes utbildningar om kvinnofrid på lokal, regional och nationell nivå. Nämndemän och poliser utbildades och Sverige blev något av ett föregångsland genom denna nya metod att väga samman våld och kränkningar mot kvinnor över tid.
Gudrun Nordborg tycker ändå inte att utvecklingen har gått tillräckligt fort. Polisen borde arbeta mer med bevissäkring vid brott som handlar om våld mot kvinnor, anser hon.
Carina Ohlsson, ordförande för Sveriges Kvinnojourers Riksförbund, drar efter tio år med kvinnofridslagstiftning slutsatsen att det medvetandehöjande arbetet måste intensifieras: kvinnorörelsen måste arbeta hårdare med att skapa opinion om mäns våld mot kvinnor. Dessutom menar hon att organisationer och myndigheter behöver samverka mer för att nå ett jämställt samhälle fritt från våld.
Under de två konferensdagarna i Sollentuna var fokus framför allt riktat mot framtiden.
Erfarenheter av arbete med att förändra mansrollen upptog en stor del av programmet.
Emma Lundqvist och Karolin Röcklinger sammanfattade under ett av seminarierna sina erfarenheter som utbildningsledare för projektet Ingen ser oss, initierat av Sveriges Kvinnojourers Riksförbund, SKR. I detta kvinnofridsprojekt som pågått i två år, står förövarens makt i centrum. De båda genusvetarna menar att övningar för att belysa hur inlärda normer styr våra beteenden och värderingsgrunder är en mycket viktig del av ett förebyggande arbete och under de närmare 300 workshops de hittills hållit på skolor, arbetsplatser och institutioner har de riktat in sitt arbete på att angripa ”gråzonerna”.
– De förvirrar många. En övermanlighet fördöms, men det som är strax under hyllas. Det finns starka föreställningar om hur en riktig man ”ska” vara: En riktig man tål smärta. Han ska ta för sig, stå pall och inte vara ett offer. Annars är han en förlorare med minskad status. En riktig man är heterosexuell och har tillgång till kvinnors kroppar. Om en man inte strävar efter detta kodas han som motsatsen, det vill säga feminin, utsatt och icke heterosexuell, sammanfattar Emma Lundqvist.
Vid de övningar som Emma Lundqvist och Karolin Röcklinger gör när de föreläser låter de deltagarna ge egna exempel på vad de kopplar till manlighet, för att synliggöra vilka normer och värderingar som finns i den grupp de möter.
– Det är en fruktansvärd bild som målas upp, säger Emma Lundqvist. Vilket utrymme skapas för män att agera om idealet ser ut så här i folks medvetanden?
Övningarna fungerar som ett sätt att öppna diskussioner om vad normen gör med människor, hur den begränsar vår uppfattningsförmåga och vilka konsekvenser det får.
Genom att öva på nya sätt att agera på kan förändringar ske. Övningarna leder i många fall till att gruppdeltagarna ifrågasätter egna normer och värderingar. Det skapar i sin tur ett större handlingsutrymme där både kvinnor och män i förlängningen kan gå utanför ”normlådan” utan att bestraffas.
