Lois Weiner, som nyligen deltog i en internationell konferens för skolforskare i Göteborg, har tillsammans med Mary Comptom redigerat antologin The Global Assualt on Teaching, Teachers and their Unions – Stories for Resistance. Mary Compton var tidigare ordförande i den största lärarfackföreningen i Storbritannien, som också är den största i Europa.
Boken innehåller uppsatser från lärare och forskare från hela världen. Och även om alla tar upp de förödande konsekvenserna av de nyliberala reformerna, så finns det en skillnad mellan Syd och Nord, menar Lois Weiner:
– Konsekvenserna är allvarligare i Syd eftersom länderna är fattigare och effekterna på deras utbildningssystem därför blir mer förödande. Ofta har de inget val, utan tvingas av Världsbanken att privatisera sitt utbildningssystem som villkor för att få ekonomiskt bistånd.
Och med privata skolor följer avgifter, vilket i sin tur innebär att alla inte har råd att skicka sina barn till skolan. Alltså sjunker läskunnigheten i Syd, till och med i ett relativt utvecklat land som Argentina.
I Mexiko driver de ekonomiska frizonerna, maquiladoras, egna skolor. Efter att eleverna har tillägnat sig elementära kunskaper är det bara för dem att gå tvärs gatan och börja på fabrikerna.
Samtidigt, påpekar Lois Weiner, finns det ett tydligt samband mellan utvecklingen i Syd och Nord.
– Den privatisering som nu sker i Europa och USA har redan prövats i Latinamerika, Afrika och Asien. Som i England där många nybyggda skolor ägs och drivs av företag, stiftelser och kyrkor.
Den nyliberala strategin kan ta sig andra, mera sofistikerade uttryck. Som med friskolorna, skolor som ägs och drivs av privata intressen, ofta i vinstsyfte, men som betalas av skattemedel. Ökningen av friskolorna har varit lavinartad de sista tio åren, inte bara i Sverige utan också i länder som Danmark och Tyskland.
– Ja, det är därför vi talar om ett angrepp. Plötsligt inser människor att allting är förändrat och ingen vet vad de ska göra åt det. Inte lärarna och deras fackföreningar heller, säger Lois Weiner.
Hon påpekar samtidigt att det inte går att blunda för att det fanns problem med bristande jämlikhet inom skolsystemet även innan nyliberalismens genombrott på 1980-talet. Barn till rika föräldrar med akademisk utbildning fick i mycket större utsträckning tillgång till högre utbildning vid universitet och högskolor än barn från arbetarklassen.
– Nyliberalerna lovade att få till stånd likvärdiga möjligheter till utbildning för alla, och många trodde på det. Men som vi kan se har förändringarna som de har genomdrivit i stället ökat klyftorna.
Ändå konstaterar hon att många kapitulerat och ser nyliberalismen som ”den enda vägen”. Men hon tror att motstånd är möjligt genom lärarnas fackliga organisationer – om de demokratiseras och förändras. Det gäller även medlemmarnas attityder. Weiner förklarar:
– Vi vill få lärarna att se sina fackföreningar som verktyg i kampen. Det finns tusentals unga lärare som är politiskt aktiva för global rättvisa, i fredsrörelser och miljöfrågor, men de tänker aldrig på att deras fackförening skulle kunna vara en arena för att driva politisk aktivism. De måste inse att de är lönearbetare och förbundna med arbetarklassen.
Boken visar att det finns lärarfackföreningar som verkligen driver kampen mot nyliberalismen, till exempel i England, i British Columbia i Kanada, och – mest uttalat – i Australien där man länge sett sig som en självklar del av den radikala fackliga och politiska rörelsen.
– Ja, Australien är verkligen intressant. Där är lärarnas fackförening mycket militant och har använt sig av strejker, demonstrationer och andra aktioner för att kämpa för sina och andra arbetares intressen. De har också varit mycket progressiva i internationella frågor och protesterat mot till exempel USA:s krig i Vietnam och Irak, säger Lois Weiner.
Av boken framgår dock att flertalet lärarfackföreningar antingen har accepterat nyliberalismen eller är ovilliga att göra motstånd. I vissa länder i Syd kan det bokstavligen vara livsfarligt att engagera sig fackligt: i juni sköts en läraraktivist i Zimbabwe till döds och i Iran dömdes nyligen en fackligt aktiv lärare till döden. I Nord verkar oviljan att ta kamp snarare bero på konservatism och kanske brist på kunskap.
– Det finns viktiga akademiska forskningsresultat som visar på de förödande verkningarna av nyliberalismens nedmontering av det offentliga skolväsendet. Men det är ingenting man intresserar sig för – trots att denna utveckling drabbar lärarna direkt genom att deras yrke avprofessionaliseras.
I USA och Storbritannien sker detta genom att fler och fler outbildade lärare anställs, och enligt Lois Weiner ”ersätter kunskap och kritiskt tänkande med enkla färdigheter”. Globalt sett är utvecklingen ännu mer entydig. I en rapport från Världsbanken som Weiner med stor möda letade fram pekades utbildningen ut som det största hotet mot internationellt välstånd.
– Världsbankens plan utgick från att eftersom vi lever i en global ekonomi behöver arbetarna bara det minimum av kunskap som behövs för att tävla om låglönejobben, för det är de enda jobb de kan få. Ämnen som historia, filosofi eller litteratur blir bara nödvändiga för den elit som kommer att få tillgång till de fåtal arbeten där kritiskt tänkande behövs.
Ställd inför dessa dystra perspektiv skulle man kanske tro att Lois Weiner ser mörkt på framtiden, men hon säger:
– Jag skulle vilja beskriva mig själv som hoppfull, inte optimistisk. Den nyliberala agendan är utformad för att göra flertalet människor till löneslavar, inte att få människor att förverkliga sig själva och behandlas humant och med rättvisa och respekt. Vi får inte låta oss begränsas av kapitalismens världsbild. Vi måste inte se till det som är möjligt, utan till det som är nödvändigt.
Detta anser hon i dag är fackföreningarnas uppgift och hon ställer stort hopp till Educational International, EI, den internationella organisationen för lärarfackföreningar, och dess nya ordförande sydafrikanen Thulas Nxesi.
– Han kommer från Syd och har som andra lärare därifrån verkligen upplevt bördorna av de nyliberala förändringarna – han vill att EI ska bli mer militant. Men där finns också de som är nöjda med sakernas tillstånd, som USA:s lärarfackföreningar. Så det pågår en kamp inom EI och jag hoppas att de svenska lärarfackföreningarna ska ställa sig på rätt sida.
Några politiska alternativ har hon dock svårt att se, i alla fall just nu:
– Vi är i en svår situation, och det tar tid för människor att genomskåda alla lögner. Men jag tror att nyliberalismen har blivit allvarligt misskrediterad av den senaste finansiella krisen och att människor börjar inse nödvändigheten av regleringar, även när det gäller utbildningen, säger Lois Weiner.
