Flera tidningar larmade i slutet av mars om en rapport i vilken den italienska underrättelsetjänsten informerade vår premiärminister Giuseppe Conte om risken för upplopp i södra Italien. Detta efter att några fattiga människor försökt ta med sig varor från mataffärer i Neapel och Palermo utan att betala.
Reaktionen från myndigheterna mot dessa handlingar, som drivits fram av extrem fattigdom, var att hårt kravallutrustad polis anlände till affärerna. Men händelsen ledde inte till några våldsamheter trots att personerna upplevde det som en orättvis behandling.
Här i södra Italien upplever många i stället ett kraftigt försök att kriminalisera sociala protester.
Nyheten verkar snabbt ha studsat ut i stora delar av den internationella pressen och till många tevekanaler. Också den statliga televisionen i Sverige har kopplat samman den ekonomiska desperationen hos tusentals osäkert anställda och arbetslösa i södra Italien till kriminaliteten som organiseras av maffian eller camorran.
Men det ligger ingen sanning i dessa berättelser. Här i södra Italien upplever många i stället ett kraftigt försök att kriminalisera sociala protester. Självorganiserade rörelser förknippas med kriminalitet och maffia. De sistnämnda gör affärer i hela Italien och i Europa med olaglig hantering med giftigt avfall, vapenhandel, droger och prostitution, och får kontrakt av såväl offentliga som privata aktörer vilket också leder till korrumption av lokala politiker. Detta samtidigt som statens repressiva åtgärder i första hand riktas mot arbetare och arbetslösa, som kämpar för rätten till bostad och trygga anställningar.
Ta det första exemplet som jag kommer att tänka på; nämligen att de italienska fängelserna inte är fullbelagda med skattesmitare eller korrupta politiker som samarbetar med maffian eller camorran, utan i stället langare och tjuvar. Människor som växt upp i sammanhang av social utsatthet och lämnats åt sig själva utan skyddsnät.
Det var från början uppenbart att den akuta pandemikrisen omedelbart skulle förvandlas till ett nödläge på alla fronter. För bara några dagar sedan fick jag möjlighet att prata med en av de arbetslösa som gick med i den politiska kampanjen ”Vogliamo tutto” (Vi vill ha allt) och som förklarade för mig vad som händer i Neapel.
“I söder finns nästan 80 procent av Italiens arbetslösa”, berättar en företrädare för rörelsen för arbetslösa för mig och fortsätter: “Den medborgarlön som infördes förra året har inte ens i karantäntider utvidgats till att omfatta alla de arbetslösa och människor med osäkra anställningar som skulle behöva den. Medan regeringen utnyttjar pandemin för att förtrycka våra liv i ännu högre grad, så försöker vi i rörelsen för arbetslösa skapa bred solidaritet eftersom vi inte vill lämna någon bakom oss. Vi har bildat solidaritestbrigader i grannskapen och handlar mat åt alla dem som faller offer för fattigdom, som ofta skäms för att be om hjälp och som redan före pandemin inte lyckades betala utgifterna i slutet av månaden.”
Inget av de många nytillkomna regeringsdekreten innebär någon slags ekonomisk lättnad för dem som haft svårt att få ut sin lön också före covid-19-pandemin. De få smulor som de lokala myndigheterna erbjuder i form av matkuponger är varken enkla att ansöka om eller tillräckliga för att svara mot behoven.
Det stämmer att man lyckats stoppa vräkningarna för de människor som bor i hyreslägenheter, men man har inte infört några subventioner för att människor ska klara av att betala månadshyran och inget stöd kommer att ges i efterskott i september. Detta innebär att många får höga skulder.
Just i dessa dagar har en ny kampanj för rätten till bostad dragits igång i Neapel. Häromveckan hölls en protest, som inte på något sätt kan kopplas till camorran, där några människor hängde upp en banderoll mot att en katolsk organisation som äger hundratals lägenheter i centrala Neapel inte på något sätt försökt skydda sina hyresgäster. Hyran hade redan höjts gång på gång och Confraternita (som organisationen heter) har förlitat sig på fastighetsbolagets bedömningar för att ta ut marknadspriser.
Andra vittnesmål kommer från papperslösa som bor i förorten Castel Volturno i utkanten av Caserta, som i över 20 år arbetat på landsbygden utan någon som helst säkerhet, och som berikar intäkterna i den italienska livsmedelskedjan. I dag är dessa personer de fattigaste av de fattiga eftersom de inte ens kan begära matkuponger från välgörenhetsorganisationen Caritas, de har nämligen inte uppehållstillstånd, pass eller bostad. Ofta bor de över tio personer i tillfälliga bostäder där ägarna tvingar var och en av dem att betala upp till 250 euro, utan att de har ett fast hyreskontrakt.
För mig som rapporterar detta blir det nu svårare än någonsin att hålla tillbaka tårarna, då merparten av dem som garanterar att det finns frukt och grönt på matborden i hela Europa riskerar ett val mellan att dö av coronaviruset eller dö av hunger.
Foto: Alessandra Mincone
Samtidigt beskriver media detta som att “revolten kan explodera” i Castel Volturno. Men ingenting om att garantera en amnesti för migranterna eller att låta dessa få ta del av en karantärsinkomst. En arbetslös kvinna från Nigeria pratade med mig med en klump i halsen.
”De säger att det kommer bryta ut våldsamma protester, men jag ser bara desperation bland människor som inte vet hur de ska få ta tag på mat, vi kan inte ens kan köpa sanitetsartiklar. Hos oss bor också unga tjejer som tvingats prostituera sig. Men förstår ni inte att detta är vansinnigt? Man pratar alldeles för mycket om att återvända till normaliteten. Men vi kan aldrig återgå till normaliteten om vi ska överleva.”
Det finns inget att tillägga till dessa berättelser. Det minsta man kan göra är att fördöma det infekterade språkbruket i den europeiska pressen och respektera värdigheten även hos fattiga människor.
