Under pandemin har många statschefer ökat i popularitet. Men i Ryssland har det oberoende opinionsinstitutet Levada tvärtom uppmätt en nedgång vad gäller stödet för Putin – från 70 procent för ett halvår sedan 63 procent i mars 2020, den lägsta siffran på många år. En tjugoåring i Ryssland idag har inte levt utan Putin vid makten men nu verkar alltså opinionen svänga.
– Putin har i princip avskärmat sig från pandemin, säger aktivisten Aleksej Sergejev.
– I stället för att agera stark samhällsledare har han hållit några tal till nationen och åt det senaste skrattade hela landet. Folk behöver ekonomisk kompensation i krisen, tjänstesektorn blöder, men intrycket är att ingen gör något. Många hade väntat sig mer handfasta tag men nu upplever man att Putin inte vill förknippas med dåliga nyheter och därför inte syns alls.
Aleksej Sergejev är en van aktivist, engagerad i bland annat organisationerna Det demokratiska S:t Petersburg och Heterosexuellas och HBTQ-personers allians för jämlikhet. Hans sociala medier är fulla av bilder på de enmansaktioner han och aktivistkollegerna regelbundet genomför.
Då skriver de sina budskap på plakat och står ensamma med dem på centrala platser i S:t Petersburg, fotograferar och lägger upp på internet. Att få tillstånd till demonstrationer med fler än en deltagare är något som har varit svårt i Ryssland sedan flera år, långt innan corona, så enmansaktionerna har kommit att bli det normala, med sociala medier som den främsta arenan.
Putins inledande tid som Rysslands president brukar ofta beskrivas i termer av stabilitet och ordning. 1990-talets kaos sopades undan, Putin tog kontroll över delar av naturresurserna som fick finansiera välfärden. Oljepriserna var höga, löner och pensioner började betalas igen. Som rysk medborgare boende i Sverige röstade jag inte alls när han skulle väljas om för andra gången – de despotiska dragen var redan tydliga men jag hade förståelse för invånarnas behov av den trygghet han också förknippades med.
Sedan dess har mycket ändrats. Rysslands ekonomi har länge vilat ensidigt på exporten av olja och gas. Annekteringen av Krim, hybridkriget med Ukraina och upprustningen av armén har slukat pengar ur statskassan, samtidigt som den utbredda korruptionen är välkänd. Stabilitet är inte längre presidentens kännetecken.
Också “nollningen” av hans tidigare mandatperioder kan spela in i Putins dalande siffror.
– Ingen trodde på allvar att Putin skulle försvinna, men folk är så trötta på honom nu och nollningen var bara för mycket, säger Alexej Sergejev.
Han får medhåll av Aleksandra Polivanova, medarbetare på Memorial, en organisation som finns i flera postsovjetiska länder och jobbar med mänskliga rättigheter och Sovjettidens repressionshistoria. Att Putin skulle hålla sig kvar tvivlade ingen på, men förfarandet med nollningen var fräckare än väntat. Det medförde en del protester – som vanligt i sociala medier och enmansaktioner.
Men en uppgivenhet både kring presidentens långvariga position och möjligheten att påverka genom demonstrationer märks. “Putin är absolut ett problem, men inte det enda. Hela vårt samhälle är fullt av problem”, säger Polivanova. Och strax efter nollningen drabbades Ryssland av corona.
Hur man hanterar pandemin skiljer sig från region till region. Bland annat Moskva har haft ett ganska strängt utegångsförbud medan det på andra håll handlar mer om uppmaningar och råd. Sergejev noterar att petersburgsborna var duktiga på att hålla sig hemma under krisens tidiga skede, men att folk har börjat röra sig på gatorna igen, även om delar av kollektivtrafiken är avstängd. Hade det funnits ett fungerande ersättningssystem hade fler stannat hemma, tror han.
Vi har blivit påminda om att det inte finns någon trollkarl som löser allt åt alla.
Aleksandra Polivanova, medarbetare på Memorial
Krisen märks också i vården, ett sedan länge eftersatt område i Ryssland. Det saknas skyddsutrustning och personalens larm tystas ner. Att skänka pengar, hjälpa till med matinköp och tillverka skyddsutrustning är ett sätt för ryssar att bidra. “Man utför själv de uppgifter som borde vara statens”, menar Aleksej Sergejev. Men det hela pekar också mot något som började redan innan pandemin – en rörelse mot att ta saker i egna händer.
När jag frågar Aleksej Sergejev och Aleksandra Polivanova om deras syn på oppositionens möjligheter nu så lyfter de självorganiseringen. Man samlas snarare kring sakfrågor och volontärhjälp än grundar ett nytt parti med en allomfattande programförklaring.
– Vi har blivit påminda om att det inte finns någon trollkarl som löser allt åt alla, säger Aleksandra Polivanova. Man kan säga att oppositionen har demokratiserats – fler deltar på sitt sätt och man sätter inte allt sitt hopp till en enda person.
Aleksej Navalnyj har länge varit det främsta ansiktet utåt för den ryska oppositionen. Han är fortsatt aktiv, nu framför allt med att avslöja korruption bland ryska politiker och rapporterar om det i sina kanaler. Han har många följare, engagerar, når ut snabbt och lyckas ena folk kring frågor som rör många. Men tendensen verkar alltså gå mot aktivism och volontärjobb bland de regimkritiska snarare än att leta efter en ny ledare.
Aleksandra Polivanova exemplifierar med de demonstranter som sedan juli 2019 vecka efter vecka har stått med egenskrivna skyltar i avlägsna förorter och på så sätt försökt sprida information till dem som inte rör sig i stadskärnan eller har tillgång till oberoende kanaler. En stor sådan rörelse har varit att uppmärksamma händelserna som följde på demonstrationerna för fria val i Moskva i juli förra året, då många aktivister dömdes till långa straff.
– Det är ju inte roligt att stå ensam med sin skylt i sin enmansdemonstration i regn och rusk. Men det är enbart var och ens rutinarbete som kan bygga upp ett bra samhälle.