Det var i Poznan det hände. Det var där samarbetet mellan Nord och Syd för att stoppa klimatförändringarna slutade att vara innehållslös retorik och övergick till verklig handling.
Den analysen åstadkom Polens miljöminister Maciej Nowicki under sista dagen av FN:s 14:e klimatkonferens, COP14, som avslutades i fredags. Han talade i egenskap av mötets ordförande. Med 95 procent av sin elproduktion från kolkraft, och utan större ambitioner att ändra på detta, hade Polens regering – liksom de flesta industriländer – svårt att själv lämna den tomma retoriken.
Snarare än verklig handling präglades COP14 av motsättningar mellan Nord och Syd, mellan business-as-usual och behovet av en radikal omställning.
Många lämnade mötet i frustration. Greenpeaces Stephanie Tunmore kontaterade att inga framsteg gjorts i den viktigaste frågan: att akut och drastiskt minska utsläppen av växthusgaser.
– Vi är på stadig väg mot sex graders uppvärming, sade hon.
Flera förslag från Syd möttes med tystnad från de industrialiserade så kallade Annex 1-länderna, de som omfattas av Kyotoprotokollets utsläppsbegränsningar. Grupperingen av 130 utvecklingsländer – kallad G77 plus Kina – hade kommit till Poznan i enighet om att sänka sina utsläpp med minst 20 procent (årtalet opreciserat) och mer därtill, på villkor att Annex 1-nationerna kunnat lova motsvarande åtgärder.
Men från Nord hördes inte ett ord om gemensamma åtaganden. Med bara ett år kvar till Köpenhamnsmötet, där det nya klimatprotokollet ska undertecknas, borde de tungt industrialiserade länderna åtminstone ha börjat dryfta frågan, menade John W Ashe från Antigua och Barbuda, som förde talan för G77 och Kina i plenum.
Sveriges miljöminister Andreas Carlgren berömde den ”ambitiösa” arbetsplan till Köpenhamn som togs fram under Poznanmötet. Bland annat ska antalet intersessionella möten, alltså olika anhalter på vägen till toppmötet COP15, utökas.
Det viktigaste beslutet i Poznan handlade om hur Syd ska få tillgång till medel från Nord för att leva med klimatförändringarna, genom de så kallade anpassningsfonderna. De existerar redan som en del av Kyotoprotokollet, men först genom överenskommelsen i Poznan kommer medlen att kunna överföras.
Finansieringen sker genom en tvåprocentig skatt på industrialiserade länders klimatinvesteringar i utvecklingsländer, det som kallas Clean Development Mechansism, CDM. Världsbanken ska enligt beslutet sköta transaktionerna.
I dag är underskottet i anpassningsfonderna enormt och länder i Syd krävde i Poznan att summan höjs till många miljardbelopp snarare än dagens 80 miljoner dollar.
Gruppen G77 plus Kina hade också föreslagit att skatter skulle införas på all form av handel som existerar under Kyotoprotokollet, vilket hade inneburit en mångdubbling av resurserna till sårbara och fattiga länder.
Så blev det inte och frustrationen var återigen stor. Pakistans delegat Farrukh Khan ifrågasatte om detta verkligen var ett sätt för västvärlden att visa ledarskap.
– Hur starka signaler skickar länder som inte vill betala för sina utsläpp?
Inte heller EU visade beslutsamhet. Under konferensens andra dag delade klimatorganisationen Climate Action Network ut sitt dagliga pris ”Fossil of the day”, dagens fossil, till unionen, som satt fast i förhandlingarna om sitt klimat- och energipaket.
Lagom till mötets slut enades EU om 20 procents utsläppsminskningar till 2020, men kritiken från miljö- och klimatrörelsen var massiv, eftersom två tredjedelar av dessa utsläpp kan ske utomlands via handel. Det sker främst i utvecklingsländer, genom CDM.
Huvudinvändningen mot CDM-projekten har varit att de överlag inte lett till några utsläppsminskningar och att en majoritetet av projekten skulle ha genomförts ändå, exempelvis en rad kinesiska dammar. I Kina och Indien har en grupp fabriker genom CDM tillsammans tilldelats 47 (!) gånger mer pengar än vad det kostade dem att genomföra de aktuella utsläppsminskningarna av växthusgaser.
Poznansamtalen kretsade ofta kring handelsprinciper. Några av knäckfrågorna var om kärnkraft och koldioxidlagring ska kunna inbegripas i systemet, men där nåddes inga beslut.
Det nya handelssystemet för att rädda regnskogen debatterades flitigt och kommer enligt många industrinationer att bli en viktig del i kampen mot klimatförändringarna. Folkrörelser, organisationer och ursprungsbefolkningar är starkt kritiska till denna mekanism, som de menar premierar de största avverkarna och uppmuntrar till monokulturella odlingslandskap. Odlingar är inte regnskog, menar de.
Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, som talade i Poznan, lobbade för en ambitiös klimatpolitik trots finanskrisen och förordade en utökad koldioxidmarknad. Arbetaren träffade Reinfeldt, som menade att en mekanism som CDM är viktig eftersom den utgör ett ”verkningsfullt sätt att skapa överföringar av resurser till fattigare delar av världen”.
– En del av de länder som kritiserar CDM har inte själva fått ta del av dem, och då är det naturligtvis så att man upplever att man inte sett något stöd. Det får man känna viss respekt för, sade Fredrik Reinfeldt.
Han förklarade att ”världen inte har oändligt med resurser”, men syftade då inte på naturen, utan ekonomin.
– Vi har många problem att lösa. Ska vi lösa också detta problem måste vi tänka på ett sätt som också är mest effektivt och som ger mest utsläppsminskningar till minsta insatta resurs, och då är de här projekten viktiga.
Tycker du att CDM bevisats fungera hittills som en del av Kyotoprotokollet?
– De är fortfarande under utveckling, men de är en viktig del av tänkandet för att få ett globalt svar som är kostnadseffektivt på plats.
De små ö-nationerna och minst utvecklade länderna i världen talade i Poznan mindre om kostnadseffektivitet och mer om att garanteras rätten att existera. Den lilla ö-gruppen Grenadas miljöminsiter Sylvester Quarless möttes av ovationer i plenum när han talade för Aosis – Association of Small Island States – som företräder 39 små Stilla-havsländer.
– Omvärlden kan inte – och borde inte – be små ö-nationer som fortfarande är under ekonomisk utveckling att skriva under ett självmordsavtal, som leder till att våra hemländer försvinner. Särskilt när vårt bidrag till det här problemet varit extremt litet, sade han.
I Poznan deklarerade såväl Aosis som de 49 minst utvecklade länderna i världen – gruppen Least Developed Countries, LDC – att de inte accepterar mer än 1,5 graders temperaturhöjning. Samtidigt krävde de en stabilisering av koldioxidhalten i atmosfären på högst 350 miljondelar, precis som det nystartade globala nätverket 350.org.
Leon Charles, Grenadas chefsförhandlare och ledare för gruppen Aosis, vill gärna samarbeta med klimatrörelsen och han letar samtidigt efter stöd från regeringar i Nord.
– Jag tycker inte det vi säger är radikalt. Vad vi säger är helt enkelt sanningen, det är i linje med vetenskapen.
Annex 1-länderna och flera miljöorganistaioner sätter i dag 2 grader som den gräns vid vilken den globala uppvärmningen blir farlig, men denna tröskel bygger på de mer moderata scenarierna i FN:s klimatpanel, enligt Leon Charles.
Aosis stöder sig i stället på de vetenskapliga rön om återkopplingsspiraler som kommit de senaste åren och som tagit forskarvärlden på sängen. Det är sådana data som fått NASA:s berömde klimatforskare James Hansen att sätta 350 miljondelar koldioxid som den absolut högsta ribba mänskligheten kan sikta på – i dag ligger nivån på 387 miljondelar – om vi vill behålla en planet liknande den i dag.
– Redan 2 grader skulle betyda en förödelse av de små öarna, sade Leon Charles.
Till och med under den rådande uppvärmningen – sedan förindustriell tid cirka 0,8 grader – förstörs många korallrev av blekning. Många av Aosis-nationerna är just korallatoller, som är ytterst känsliga för minsta temperaturhöjning.
– Tidigare hade inte så många vetenskapsmän tittat på möjliga vägar för att hålla oss under 2 graders uppvärmning. Nu har flera av dem gjort det och sett att det är ekonomiskt möjligt att hindra en uppvärmning över 1,5 grader, fortsatte Leon Charles.
Detta skulle inte behöva kosta mer än 2, 3 procent av världens BNP per år, menade han.
– Dessutom har ö-nationerna redan bundit sig till åtgärder. Vi tjänar lika mycket som alla andra på att ställa om till en hållbar energiproduiktion.
