Det är sorgligt att se hur stenar kastas i Rosengård och Husby när de samhällsproblem som upproret riktar sig mot finns långt därifrån – i Örgryte, Limhamn och Djursholm.
När något brinner finns alltid ett fåtal som pekar på att gnistan ligger i djupa samhällsproblem, oavsett vem som tände på. Men vem vågar på allvar ställa sig på deras sida och kräva samhällets resurser åter?
Vi hoppas att 2009 blir året då politiska partier återgår till att driva en egen politik, till att representera ett specifikt intresse i stället för att söka sig till den mittersta mitten. När vänsterpartiet först nekar till att delta i en regering vars själva utgångspunkt är nyliberala ekonomiska dogmer så blir det förödande när de sedan ändå sätter sig i ett sådant samarbete. För vad innebär det till slut? Att det inte finns ett enda parti i den svenska parlamentarismen som aktivt motsätter sig en nyliberal politik. Att det bara finns partier som säger sig representera politikens vänstra sida, dess gröna sida eller dess kvinnosida. ”Vi ska vara inom men emot” säger de till sitt försvar, men om det finns något som historien visar så är det vad som händer med vänsterpartier som är med och ”kritiskt” driver högerpolitik – de försvinner. Med all rätt, bör kanske tilläggas – det är svårt att demonstrera mot sig själv.
Hos den ”mer realistiska” delen av arbetarrörelsen är problemet en slags närsynthet. De strävar alltid efter att utgå från de krav som drivs av de närmaste medlemmarna, fackklubben eller partiföreningen och på det sättet så blir kraven alltid kring en liten förändring av det som redan är. I ljuset av de senaste tjugofem årens enorma högervridning hamnar de så långt in på den nyliberala planhalvan att det blir mycket svårt att skilja dem från motståndarens. Det går inte att bygga en egen vision med det andra lagets klossar. Låt därför 2009 bli året då ”förnyelse” inte är samma sak som högervridning. Vi är trötta på New Labour och signalord – det är inte paketeringen det är fel på, det är innehållet.
Motsvarande problem på den ”mer radikala” sidan av arbetarrörelsen är tron på att man sitter på en heltäckande plan. Man ska formulera ett antal krav som kan mobilisera stora massor exempelvis för ett klassiskt socialdemokratiskt försvar för hög välfärd i utbyte mot hög produktivitet. När massorna sedan är mobiliserade ska man kunna använda den kraften för att också driva andra krav, vilket blir en slags bisarr trotskism från ovan.
Tänk er situationen där Wanja Lundby-Wedin fått ut LO:s miljoner på gatorna i protest mot Lissabonfördraget och då går fram till mikrofonen för att förklara att ”nu när ni ändå är här tänkte vi passa på att driva några andra krav som jag har formulerat”.
Detta vore väl en sak om det stod verkligt radikala krav på dagordningen – att storma himlen och misslyckas lämnar i alla fall spår på himlavalvet som kan inspirera efterföljare. Men i dagsläget tycks de mest radikala parollerna vara en återgång till 1970-talets välfärdskontrakt, trots att de förutsättningar som då gjorde detta möjligt har ersatts av löneglidning, inflationsmål och europeiska budgetregler.
Men 2009 är också året då förlorarna i den europeiska omvandlingen börjar tröttna. De som likt oss står där med osäkra anställningar, minimilöner, höga studieskulder och utan socialt skyddsnät har börjat röra på sig. Studenterna i EU har fått utgöra bufferten i omvandlingen; billig arbetskraftsreserv för slimmade företag och den svagaste delen av arbetsmarknaden när lönerna skulle knuffas ned. Nu ockuperas universiteten i Spanien, Grekland, Frankrike och Italien av de som ångvälten EU hade tänkt köra över.
Det finns en skara människor som helt enkelt är uteslutna från eliternas föreställning om det nya Europa. Uppifrån hade man hoppats på att de skulle hålla sig tyst i utkanterna, men kravallerna i Grekland och Frankrike är hoppfulla genom att de återupprättar värdigheten i vägran att finnas till enbart som ett moment i ackumulationen.
Slutligen kan vi konstatera att det värsta som kan hända under 2009 är att motsättningarna mellan en påhittad västerländsk demokrati och en påstått österländsk fundamentalism tillåts bli den centrala politiska frågan. Det är lätt att genomskåda varför den här debatten rasar i tider när den västerländska demokratins apologeter inte vill prata så mycket om vad som händer på hemmaplan.
Det var länge sen man i den offentliga debatten övergav idén om demokrati som ett samhällssystem där flertalet har ett aktivt inflytande över vad som sker. Nu överger vi nämligen även den liberala föreställningen om att rösta vart fjärde år och däremellan garanteras en uppsättning rättigheter. När vår yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet så blir avlyssnad, pepparsprejad, iklädd overall, torterad och fängslad i hemlighet vill de gärna leta efter något annat att peka på.
På detta sätt måste vi också förstå hur västvärldens eliter nu formerar sig till ett gemensamt försvar för Israels massmord, medan bomberna regnar över Gaza.
Situationen i Palestina är så ofattbar att det blir svårt att prata om annat, men om vi ska hoppas på att lösa den så måste vi se hur allt hänger ihop. Hur kriget i Irak är ett angrepp också på den amerikanska arbetarklassen; hur förvägrandet av rösträtt i Palestina har kopplingar till Säpos rätt att avlyssna vänstern i Sverige.
Så låt 2009 bli året då samhälleliga motsättningar faktiskt får ta plats och organiseras på ett kollektivt plan. Ett år då arbetarna tar över fabrikerna och studenterna tar universiteten, där skorna regnar över makthavarna och där gränserna översvämmas.
Petter Nilsson är från Tankesmedjan Konflikt
