I helgen åkte jag till en möbelaffär med min dotter och beställde en ny säng till henne. Det skulle dröja några veckor innan den kunde levereras och hon blev besviken. Säljaren förklarade att leveransproblemen berodde på corona: ”Hjulen snurrar inte lika snabbt just nu”.
Det är helt begripligt och helt okej.
När det gäller en säng.
Det är inte okej när det gäller barn.
Situationen som har uppstått kring barnen i surrogatindustrin under viruspandemin sätter ljuset på problemen med att framställa barn inom ramen för en affärsuppgörelse.
I en video som häromveckan släpptes av surrogatföretaget Biotexcom sveper kameran över en sal där rader av bebisar ligger i de små typiska bb-sängarna, de små plastlådorna på höga ben. Många av bebisarna skriker. En liten kör som för tankarna till tider när man inget visste om spädbarns behov. När bebisar togs från sina mammor för att placeras i sovsalar och endast lämnas till mammorna när det var dags för matning var fjärde timme. Nu vet man att bebisar behöver hud mot hud-kontakt, bekanta röster och rörelser. Det är direkt upp på mammans bröst efter inträdet i världen.
Jag undrar om de någonsin känt någon annans hud mot sin eller bara blivit tagna i med handskar och kyssta med munskydd.
I rummet rör sig munskyddsförsedda barnvakter, som tar hand om de 46 spädbarnen som bor på Hotell Venecia i Kiev. Handskbeklädda händer ses stryka bebisarna över kinderna och bada bebisarna. Intrycket är kliniskt och sterilt. Vissa av bebisarna har blivit starka nog att hålla upp huvudet själva, hur gammal är man då? 2-3 månader ungefär? Jag undrar om de någonsin känt någon annans hud mot sin eller bara blivit tagna i med handskar och kyssta med munskydd.
Dubbade röster berättar hur barnen matas med bröstmjölksersättning och stadigt går upp i vikt, och hur bebisarna får facetima med sina blivande föräldrar som kontinuerligt kan ställa frågor och få information om barnet.
De beställande föräldrarna kan inte komma och hämta dem eftersom Ukraina har stängt gränserna till följd av viruspandemin. Var den kvinna finns, som burit dem, och vars röst, hjärtslag och kropp, bebisarna känner bäst – och som skulle kunna utgöra den absolut tryggaste punkten – berättas inte i filmen. Det är förstås inte meningen att det ska byggas någon relation mellan kvinnan som varit gravid och bebisen. Vi kan anta att hon är ute ur bilden, den relation som växer under en graviditet räknas inte i dessa sammanhang.
Också i svenska medier har vi sett denna rapportering, oftast utan några kritiska frågor kring arrangemanget.
Hur många barn som nu befinner sig i detta limbo i världens olika surrogat-hotspots och vilka villkor de lever under, är oklart. Men runtom i världen fylls tidningar med reportage om blivande föräldrar som berättar om ångesten och sorgen över att inte kunna hämta sina barn. I många fall är barnen deras biologiska, embryot har inplanterats och burits av en surrogatmamma. Också i svenska medier har vi sett denna rapportering, oftast utan några kritiska frågor kring arrangemanget. Och i ljuset av coronakrisen har surrogatförmedlingen Tammuz lobbat utrikesminister Ann Linde för att få till en reglerad legalisering av surrogatindustrin, för att underlätta för deras kunder i denna situation. Något som flera organisationer, partiföreningar och forskare kritiserade i en debattartikel i Göteborgsposten i slutet av april.
Filmen verkar vara avsedd att lugna väntande surrogatföräldrar och uppmana regeringar att ta kontakt med Ukrainas regering för att lösa problemet med alla de väntande barnen. I slutet av videon tackar företagets chefsjurist bland andra Sveriges regering för att ha startat en kommunikation med Ukraina om situationen och vi kan därför anta att det finns barn beställda av svenskar bland barnen som nu väntar i Ukraina, om än kanske inte i den aktuella videon.
Videon är nog tänkt att signalera professionalism och att man kan lita på denna industri, men den visar allt som är fel med branschen. Raderna av spädbarn berättar vad detta är.
Det är en produktion.
Det är en fabrik.
Det är en affärsverksamhet.
Det är ett sammanhang som inget barn ska födas in i.
