Det har precis varit förhandling mellan Busslink och Syndikalistiska Bussarbetarsektionen i Stockholm, SBSS. Just i dag gick inte arbetsgivaren med på några direkta krav, däremot meddelades att förarnas resor i samband med rast numera ska ingå i arbetstiden, vilket SBSS länge stridit för.
Några dagar tidigare har Arbetaren Zenit begett sig till Stockholms LS lokal på Södermalm för att träffa Klas Bäckelin, som kört buss i tio år och varit aktiv syndikalist lika länge. Sedan 2004 heter arbetsgivaren Busslink, ett företag som vid flera tillfällen varit föremål för mediebevakning sedan anställda på Råstagaraget i Solna vittnat om dålig arbetsmiljö och godtyckliga varsel. I december medgav ledningen att de i flera månader hade övervakat de anställda med dolda kameror.
Klas Bäckelin, som själv jobbar på Söderhallen, känner inte igen problemen från Råsta, men är långt ifrån nöjd med sin arbetssituation. Just den här dagen kör han till exempel delad tur, vilket innebär en lång, obetald rast mitt på dagen. Det missnöje som finns bland de anställda med framför allt arbetstiderna har lett till en intensifiering av det fackliga arbetet.
Varför tror du att allt fler söker sig just till SBSS?
– Det handlar om målmedvetet arbete. Det här är en process som startade i Storstockholms transportsyndikat och som sedan har vuxit och blivit en sektion med drygt 50 medlemmar. Några direkta värvningskampanjer har vi däremot inte, utan försöker sikta in oss på att jobba fackligt och sedan sprida den informationen. Det gör att folk i stället kommer till oss.
– Sedan hjälper det naturligtvis att många bussförare på olika garage är väldigt missnöjda med Kommunal och anser att de gör ett dåligt jobb. Ofta säger folk att de inte har förtroende för dem som sitter i Kommunal, varken i klubben på arbetsplatsen eller centralt, att företrädarna inte jobbar fackligt och har ett för intimt samarbete med arbetsgivaren i stället för att driva medlemmarnas intressen.
– Folk är kritiska till att organisationen är för toppstyrd och hierarkisk, att klubbarna är bakbundna av förbundet eller sektionen. Många går säkert in i klubben med goda ambitioner, men har sedan ingen möjlighet eller utrymme att verka fackligt i den utsträckning de önskar.
Vad sysslar ni huvudsakligen med?
– Vi har haft kurser i organisering och förhandlingsteknik och arbetar just nu med att försöka ta fler och fler förhandlingar själva. Men vi jobbar även med direkt aktion, flygbladsutdelningar och arbetsplatstidningen Bussarbetaren som trycks i 2 000 exemplar.
– Tidningen har fått mycket uppmärksamhet, framför allt i andra delar av landet som Umeå och Sundsvall, vilket känns roligt. Syfte med Bussarbetaren är dels att berätta om sektionens arbete, men också att bilda opinion. Vi tycker att vi fyller ett hål som Kommunal har skapat genom att vara tysta – och folk är verkligen hungriga efter information.
Vilka frågor vill ni lyfta fram?
– Det som är absolut viktigast för oss just nu är arbetstiden, eftersom vi anser att bussbolagen tar mycket tid från oss. Ibland kan de kompensera oss ekonomiskt, men de tar ändå tid som ligger utanför arbetstiden. Om man utgår från en normal arbetsdag, och drar bort den avtalade arbetstidsförkortning som busschaufförer har för att yrket är väldigt stressigt, så ska vi arbeta omkring sju timmar och 20 minuter per dag.
– I praktiken kan det dock gå upp emot nio timmar från att vi börjar till att vi slutar och det man frågar sig är varför just vår arbetstid ska vara så lång.
– I dag till exempel började jag i Liljeholmen och slutar sedan på Söderhallen, och däremellan är det en restid på en halvtimme som jag får göra obetald, på min fritid. Men det enda arbetsgivaren har sagt om det är att de tycker att det är naturligt att folk tar sig till och från sin arbetsplats på fritiden.
De flesta som jobbar gör ju det, varför är er situation speciell?
– Skillnaden är att de flesta andra börjar och slutar sitt jobb på samma ställe varje dag och har en enda arbetsplats. Vår arbetsplats är väldigt vidsträckt, vilket gör att jag kan börja på ena sidan trafikområdet och sluta på den andra sidan.
– Det finns exempel på tjänster som börjar i Åkersberga och slutar i Ropsten. Resan tillbaka till garaget i Åkersberga får man göra på sin fritid. Väl tillbaka på garaget kan man börja själva hemresan, den som alla andra gör på sin fritid. Företagen borde antingen räkna in restiden tillbaka till garaget i arbetstiden eller låta bli sådana tjänster.
Har ni sett några konkreta resultat av det fackliga arbetet?
– Ett exempel är när Busslink förra året ville att alla förare på Söderhallen skulle omfattas av det så kallade tidssökningssystemet, vilket innebär att man maximalt har sex veckors framförhållning i sitt arbete och inte kan vara säker på att man får de tiderna man söker.
– Då var vi ett gäng som ordnade en namninsamling och hade stora protestmöten för att sätta press på företaget. Alla var välkomna, oavsett vilket fack de var med i eller om de var oorganiserade. Det här tvingade också Kommunal att agera och fick dem att lämna samarbetet kring tidssökningen eftersom 80 procent av deras medlemmar var missnöjda.
– Det slutade med att Busslink blev tvungna att backa och fick återinföra 100 tjänster, men 400 förare kör fortfarande på tidssökning.
Varför är ni så missnöjda med tidssökningen?
– Utfallet av det här systemet var katastrofalt och införandet av det var otroligt odemokratiskt. Det fanns ingen risk- och konsekvensanalys, folk kände sig helt lämnade i företagets händer. Busslink införde ett system som de inte hade finslipat och genomförde ett fullskaligt experiment med hela garaget – folk mådde jättedåligt. Om arbetsgivaren hade lyssnat mer så hade de säkert kunnat få med sig fler, och just att lyssna är en tydlig del av den värdegrund som Busslink säger att de utgår ifrån.
– Däremot har systemet inte med lönen att göra och vårt fackliga arbete är överhuvudtaget inte särskilt fokuserat på lönefrågor. Det är såklart intressant att man ska få skäligt betalt, men finns andra saker som är viktigare.
Hur bär ni er åt för att lyckas med den fackliga organiseringen?
– Det handlar om att studera arbetsrätt, informera människor ordentligt och ha en transparent organisation – man måste hela tiden vara jättetydlig med vad man gör.
– Det är också viktigt att hela tiden faktiskt göra saker och inte tro att någon annan kommer att ansvara för att fixa saker åt en.
