När elitsoldater i söndags stormade presidentpalatset i Honduras huvudstad Tegucigalpa och förde bort presidenten, endast iklädd pyjamas, till Costa Rica stod det klart för världen att en statskupp hade genomförts. Detta var också en av huvudnyheterna under runt om i världen.
Utom just i Honduras.
Där lästes i stället ett påstått avskedsbrev upp i parlamentet, enligt vilket president Manuel Zelaya förklarade sig avgå på grund av “hälsoskäl” och “för att bevara lugnet i landet”. Brevet godkändes raskt av parlamentet, medan högsta domstolen och parlamentet samtidigt uttalade sig för hans avsättande på grund av “tjänstefel och grundlagsvidriga beslut”. El Heraldo de Honduras, en av landets största dagstidningar, rapporterade att “Honduras president, Manuel Zelaya, greps i morse av militära styrkor i enlighet med en domstolsorder”, medan el Tribuno, en annan stor tidning, hävdade att “Tegucigalpa är lugnt trots gripandet av presidenten”. De privata TV-kanalerna avbröt inte sin normala programtablå, och morgonnyheterna rapporterade att “Honduras vaknade med en ny regering” efter “Zelayas avgång”. Att Zelaya bara några timmar senare kategoriskt förnekade att han hade avgått och betecknade brevet som en förfalskning fick honduranerna inte veta. Den statliga TV-kanalen, TV8, har stängts liksom flera radiostationer och Telesur, CNN på spanska och flera andra kanaler har försvunnit från kabelnätet. Ström och telefonförbindelser i Tegucigalpa bröts också.
Till skillnad från kuppen i Venezuela 2002 – som fördömdes nästan enhälligt i Latinamerika men accepterades av USA och vissa europeiska länder – har kuppen i Honduras inte fått något internationellt erkännande. Det finns dock gradskillnader. Medan USA och EU i sina uttalanden framförallt håller sig till att fördöma kuppen, har de latinamerikanska vänster– och center-vänsterregeringarna varit tydligare med att betona att de inte kommer att acceptera någon annan regering än Zelayas och att de kräver hans återinsättande. Ecuadors president Rafael Correa lade till “ovillkorliga” återinsättande. Detta kan vara av betydelse om kuppmakarnas egentliga mål, som några kommentatorer spekulerat, inte främst är att ta makten utan att tvinga Zelaya till eftergifter i utbyte mot hans återkomst.
I samband med att Zelayas utrikesminister greps (hon är fortfarande försvunnen), greps också Venezuelas, Nicaraguas och Kubas ambassadörer tillfälligt. Med hänvisning till det har Venezuelas president Hugo Chávez förklarat att han ser händelsen som en “krigshandling” och har satt militären i beredskap. Ett militärt ingripande skulle i så fall kunna komma via Nicaragua, men det är oklart vad reaktionen från andra länder skulle bli. I USA:s uttalande talas det samtidigt om att krisen måste lösas “utan inblandning från utomstående”.
Manuel Zelaya är något så ovanligt som en president från ett högerparti som under sin regeringstid har gjort en kraftig vänstersväng. Han har bland annat genomfört en stor höjning av landets minimilön. Han gjorde också slut på ett antal lönsamma affärer som ett privat oljeimportmonopol gjort, vilket vände det privata näringslivet och de flesta av hans partikamrater mot honom. Han tog också bort mångmiljonsubventioner till de privata medierna – vilket kan vara en delförklaring till den märkliga medierapporteringen om statskuppen inom landet.
Den akuta konflikten rör en rådgivande folkomröstning som Zelayas har velat genomföra för att i likhet med Venezuela, Bolivia och Ecuador tillsätta en så kallad “konstituerande församling” för att skriva om grundlagen. Detta skulle bland annat göra det möjligt för presidenten att sitta längre, något som landets högsta domstol, kongressen och armén har motsatt sig.
Publicerad Uppdaterad
7 hours sedan
”GD:s Ekenberg är förvånad över ilskan och protesterna. Jag är ständigt förvånad över att människor inte är argare och protesterar mer”, skriver Anna Jörgensdotter Foto: Johan Nilsson / TT, Henrik Montgomery / TT
Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren
”Om rasism och fascism tidigare smögs in så klampar den nu obehindrat fram”, skriver Anna Jörgensdotter apropå att en tidigare dömd sverigedemokrat har utsetts till landshövding i Gävleborg och att Gefle dagblads kulturredaktör tycker att det är helt normalt.
#inteminlandshövding är en hashtag som figurerar flitigt på sociala medier just nu, åtminstone i Gävleborgs län. Tillsättningen av sverigedemokraten Carina Ståhl Herrstedt som landshövding, med residens i Gävle slott, har tack och lov inte skett utan protester. Herrstedt är tidigare dömd för förtal och har även skickat mejl där hon uttryckt sig extremt rasistiskt.
Det är regeringen som utnämner landshövdingar, och civilminister Erik Slottner (KD) försvarar valet med att Herrstedt ”sonat sitt brott” och ”dragit lärdom”.
Gränser förflyttas.
Högern som först sa: Aldrig samarbete med SD! Och långsamt flyttade sig än mer åt höger, liksom sossarna, och snart var uppsugna av behovet att alliera sig med rasister. Så, ingen borde väl kanske förvånas över att Carina Ståhl Herrstedt tillsätts. Och som en vän skrev på sociala medier: Snart nog minglas det likförbannat på slottet.
Gränser förflyttas.
En vänsterpartist i Gävle kom med förslaget om att bjuda in landshövdingen att invigningstala på sommarens Pride och då var det många som mådde illa. Vänsterpartisten menade att det var ett bra tillfälle att låta henne formulera var hon står. Men att en person från ett parti som hatar oss som är queer ens skulle få en inbjudan känns som ett hån och dessutom hotfullt.
Gränser förflyttas.
Svälj, må illa, vänja sig: ”inte så farligt”. Men det är farligt. Farligt att vänja sig. Det har vi inte minst sett med folkmordet i Palestina. Det är på liv och död och på riktigt. Det bygger på en rasism som normaliserats, där högern, med SD som härförare, lägger grund.
Vi är många kulturarbetare som högljutt stöttar Palestina som inte längre får några uppdrag. Känslan av att vara bannad och först tro att en är paranoid och sedan förstå att det är där vi är nu. Ett folkmord pågår, och de som ses som ett hot – det är vi, med våra keffiyeh-sjalar och krav på rättvisa.
Och mitt i allt detta får alltså en rasist posten som landshövding och får bo på ett slott.
I Gefle Dagblad skriver kulturredaktör Kristian Ekenberg: ”Att Sverigedemokraterna skulle få sin första landshövding förr eller senare var att vänta. Men när det väl skedde, tänkte man sig att de skulle leta fram den mest timida av sverigedemokrater, någon som bara kunde provocera med sin partibeteckning och inte med så mycket mer.”
Det bekräftar en olustig känsla jag haft: Hade det ”bara” varit en ”helt vanlig” sverigedemokrat, som inte varit dömd och uttalat sig öppet rasistiskt, hade reaktionerna varit lika upprörda och omfattande?
Och här kommer medlöperiet in, minglandet, och oförmågan, oviljan, okunskapen att se hur fruktansvärt farligt det är när gränser förflyttas. Om rasism och fascism tidigare smögs in så klampar den nu obehindrat fram.
GD:s Ekenberg är förvånad över ilskan och protesterna. Jag är ständigt förvånad över att människor inte är argare och protesterar mer.
Ett åkeri i Boråstrakten med påstådda kopplingar till den rumänska maffian har satt i system att blåsa sina anställda chaufförer på deras löner. När facket kopplades in gick ärendet till domstol och företaget tvingas nu betala nästan en halv miljon kronor.
– Det är bra att vi kan sätta ner foten mot sådana här skurkar, säger Rasmus Hästbacka som var facket SAC Syndikalisternas ombud i den nyligen avslutade förhandlingen.
Fallet, som drevs av fackföreningen Göteborgs LS, var det första av två mot åkeriföretaget Skorpion Trans AB.
Bolaget, vars ägare själv påstått sig ha kontakter med den rumänska maffian, har utnyttjat sina anställda lastbilschaufförer och tvingat dem att jobba betydligt mer än heltid samtidigt som löner, semesterersättning och traktamenten inte betalats ut.
Arbetsköparen systematisk utnyttjat anställda
När en av chaufförerna gick till facket togs ärendet ända upp till tingsrätten som nu fastslår att företaget förutom uteblivna ersättningar och skadestånd på omkring 200 000 kronor även ska betala rättegångskostnaderna på lika mycket.
– Domen visar tydligt hur arbetsköparen satt i system att tvinga de anställda att jobba uppåt 200 procent för att sedan blåsa dem på lönen, säger Rasmus Hästbacka som är nöjd med tingsrättens beslut.
Rasmus Hästbacka. Foto: Privat
Samtidigt pågår ett liknande fall på samma arbetsplats där en annan medlem i Göteborgs LS blivit lurad på sin lön och dessutom sagts upp.
Facket kartlägger åkeribranschen i Göteborgstrakten
Rasmus Hästbacka förklarar att facket nu påbörjat en kartläggning av åkeribranschen i Göteborgstrakten där flera andra företag tillsammans med Skorpion Trans tycks ingå i en kartell som systematiskt jobbar med kriminella upplägg för att blåsa chaufförerna på deras löner.
Det här har gjort att det rumänska transportfacket börjat rekommendera SAC för sina medlemmar som planerar att jobba i Sverige.
– Jag hoppas verkligen det leder till att Göteborgs LS kan börja organisera fler lastbilschaufförer, säger Rasmus Hästbacka.
I och med den tydliga domen har han nu goda förhoppningar om att även det andra fallet på Skorpion Trans ska lösas. Helst innan det går till huvudförhandling, något som kan bli dyrt för arbetsköparen som då tvingas betala även rättegångskostnaderna om de förlorar.
– En sådan här sak kan innebära att vi börjar vinna fler konflikter direkt ute på arbetsplatserna, säger Rasmus Hästbacka.
Studentprotester mot Italiens premiärminister Giorgia Meloni i Turin i oktober 2023 slås ner av polis. Med ett nytt lagförslag ska den här typen av studentmanifestationer kriminaliseras. Foto: Marco Alpozzi/TT
Italien vill kriminalisera arbetarprotester och civil olydnad
I helgen gick tusentals italienare ut på gatorna i städer som Bologna, Milano, Neapel och Rom i protest mot regeringens försök att driva igenom en hårt kritiserad ”säkerhetslag”. En lag som hotar både rätten till organisering och fredliga protester.
Den italienska regeringen med premiärminister Giorgia Meloni i spetsen försöker driva igenom en ny ”säkerhetslag” i parlamentet. I helgen anordnade därför nätverket ”Nej till säkerhetslagen” nya protester i flera stora städer runtom i landet. Liknande demonstrationer hölls både förra hösten och i slutet av 2024.
Vänsterfacket Cgil beskriver lagförslaget som ”frihetsdödande och antidemokratiskt” och kräver att regeringen drar tillbaka förslaget.
Den nya lagen som i september 2024 röstades igenom i deputeradekammaren – en av två kamrar i det italienska parlamentet- står nu inför diskussion i senaten. Lagförslaget, som bland annat facken och människorättsorganisationer menar, hotar både organisations- och strejkrätten samt innebär ett hot mot yttrandefriheten.
Fängelsestraff för civil olydnad
En varslad industriarbetare som demonstrerar riskerar upp till två års fängelse med de nya så kallade ”säkerhetslagarna”. Studenter som manifesterar eller ockuperar ett utrymme på universitetsområdet likaså.
Civil olydnad och aktivism ska inte heller längre få förekomma. En miljöaktivist som blockerar en väg eller försöker stoppa en infrastrukturprojekt riskerar också att bli inlåst i upp till två år. Migranter och dömda ska inte få protestera alls. Inte ens delta i passiva protester mot auktoriteter eller representanter för myndigheterna.
Människorättsorganisationen Human Rights Watch varnar för att lagförslaget hotar grundläggande fri- och rättigheter. Människorättsorganet OSCE, Office for Democratic Institutions and Human Rights, varnar för att delar av lagförslaget “har potential att undergräva de grundläggande principerna för straffrätt och rättsstatsprincipen”. Detta medan Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter har uttryckt oro över en överhängande risk för “godtycklig och oproportionerlig” tillämpning av lagen på ett sätt som skulle inskränka rätten till fredliga protester.
Dessutom har åtta av FN:s särskilda rapportörer i två olika kommunikéer till den italienska regeringen sagt sitt. Bland annat har de understrukit hur olika artiklar i lagförslaget skulle bryta mot flera av Italiens åtaganden enligt den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Medan FN:s särskilda rapportör för bostads- och fattigdomsfrågor menar att lagen skulle innebära brott mot den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
”Ja till strejkrätt, nej till regeringens ”säkerhetslag” står det på en av skyltarna under en facklig demonstration mot Italiens nya säkerhetslag i november 2024. Foto: Gregorio Borgia
Kriminalisera oliktänkande
Facken vänder sig starkt mot regeringens försök att kriminalisera oliktänkande. Att kriminalisera åsikter och uttryck för socialt missnöje är en farlig väg att gå, menar Cgil:s generalsekreterare Maurizio Landini.
Facken understryker att säkerhet handlar om att bedriva politik som gör att människor kan ta sig ur fattigdom – ett fenomen som breder ut sig i landet – prekariat och en situation med osäkra anställningar. Samt se till att människor har råd med det allra nödvändigaste. Just nu är elen i landet den dyraste i Europa. Och förra året dog över tusen personer på jobbet.
Facken och människorättsorganisationerna uppmanar nu därför senaten, en av de två kamrarna i det italienska parlamentet, att ta varningssignalerna från dem på allvar och stoppa lagen.
Amalthea Frantz, chefredaktör för Arbetaren, om behovet av kritiska medier och pålitlig nyhetsförmedling. Foto: Fredrik Sandberg / TT , Montage: Arbetaren
Amalthea Frantz: Ingen kommer att tacka de medier som idkar självcensur
Högern vill göra livet jävligare för många nu: arbetare, arbetslösa, migranter, kvinnor, transpersoner, fackföreningar och – små tidningar. Men jag tror att medierna kan, och måste, återuppfinna sig själva. I bästa fall blir de modigare. Utan statligt stöd kan vi strunta i vad staten tycker.
Högern dominerar politiken och till stor del nätet. Samtidigt är alla medier rädda för att förlora sin finansiering. Många små tidningar läggs ner. Även stora, kommersiella medier påverkas av såväl lågkonjunktur som minskat mediestöd och färre läsare.
Det stora problemet är inte att journalister blir arbetslösa. Det är att samtiden är i desperat behov av kritiska medier, av vinklar och analyser som till exempel ifrågasätter hela grunden för löneslaveriet.
Lika stort är behovet av pålitlig nyhetsförmedling, bortom klickjakten. Hade inte Arbetaren funnits hade sannolikt ingen tidning skrivit om den tredje största strejken i Sverige år 2024 – syndikalisterna på Medicarrier.
Fokus på rätt strider
Värst är läget för små tidningar vars existens länge har varit helt beroende av statligt stöd. Jag tillträder nu som chefredaktör för en sådan tidning.
Trots läget är jag hoppfull och stolt. Och dessutom orädd för mer polarisering av debatten. Det vi tillsammans måste göra är att fokusera pårätt områden, de relevanta striderna. Och då kan vi inte förlita oss på några pengar från staten, politiken eller näringslivet.
Det är egentligen inget nytt. Den tidiga arbetarrörelsen visste vikten av att skapa egna tidningar. Anarkister, antifascister, befrielserörelser och andra har fortsatt att hitta egna informationsvägar, från pirattryckta nyhetsblad till ideellt drivna sajter.
Högerns vansinnigt svartvita världsbild har dock funkat bra att sprida på nätet, hur förljugen den än är. Sverigedemokraterna förväntar sig till exempel att deras arbetarväljare ska svälja en ganska klassisk borgerlig ekonomisk politik.
Det här är heller inget nytt, men värt att upprepa: Kapitalet och dess företrädare härskar genom att splittra. Bokstavligen. ”Arbetare” mot ”invandrare”. ”Skattebetalare” mot ”bidragstagare”. Som om man inte kan tillhöra flera av kategorierna, eller allihop, samtidigt eller under olika perioder av livet.
Det är där vi måste visa på de verkliga motpolerna: De som kan berika sig på det rådande samhällssystemet och de som inte kan det.
Många måste stötta varandra
Vi är många som kommer att behöva stötta varandra den kommande tiden. Med ”vi” menar jag allt från anställda i allmänhet, papperslösa och kulturutövare till fackföreningar och icke-kommersiella medier. Vi har en sak gemensam: Sveriges regering vill att vi ska få sämre villkor och färre rättigheter.
Visst, många av försämringarna började redan under förra regeringen. Och självklart behöver vi stötta varandra långt över nationsgränserna också. Men problemen har snabbt blivit påtagliga när smilande moderater leker landsfäder tillsammans med sverigedemokrater. För de borgerliga partierna är det ideologiskt motiverat att jaga såväl arbetslösa som arbetare, att hålla nere fackföreningar och göra sig av med kritiska medier.
Just därför önskar jag att de små medierna på något sätt skulle ge sig fan på att stå starka tillsammans. I stället för att bara konkurrera – det är ju det högern vill, att vi ska vara varandras undergång.
Vi behöver bråkiga medier
Som Arbetarens medarbetare Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd nyligen skrev apropå egna medier, så har högerpartiernas upprepade försök att strypa anslagen till public service lett till ”ett klimat av försiktighet och självcensur”. Detsamma måste nu sägas gälla förändringarna av mediestödet.
I det nya systemet är tidningarna utlämnade åt totalt godtycke, som är svårt att inte tolka politiskt. Vissa får, andra inte. En del tidningar, som Arbetaren, har fått ett lägre så kallat övergångsstöd som måste sökas om varje år, men ändå snart trappas ner till noll.
Det är ingen slump att protesterna uteblivit från de stora tidningarna, även från dem som själva har blivit av med stöd. De hoppas bli belönade senare om de inte bråkar nu.
Å andra sidan var det gamla presstödet knappast perfekt. Kraven kunde hämma tidningarna. Till exempel fick de inte skriva mer än X procent texter om vissa ämnen och de skulle förhålla sig till väldigt exakta teckenmängder och prenumerantantal.
Kanske verkar det motsägelsefullt, men jag tror på att medierna kan återuppfinna sig själva nu. Bli modigare. Större delen av medie-Sverige har redan drabbats av minskade eller indragna stöd, hur mycket de än försökte anpassa sig till politiken.
En demokrati ska tåla bråkiga medier. Och är demokratin på väg att monteras ner, så behövs sådana medier bara ännu mer. I framtiden kommer ingen att tacka dem som idkade självcensur.
Byggnads har lyckats kämpa sig till ett av Sveriges bästa kollektivavtal och säkrat en hög avtalstäckning i en bransch med oerhört stora pengaflöden. Det gör det häpnadsväckande lukrativt för kriminella att fuska med just kollektivavtal, skriver Emil Boss.
I dag förhandlade jag med ett Stockholmsbaserat byggbolag som haft kollektivavtal. Arbetskraften har hämtats från Litauen och inhysts i små hemmasnickrade bås i bolagsägarens sommarstuga. Hyran har betalats till ägaren personligen i en ”helt privat hyresuppgörelse”.
Från detta boende har byggarna sedan skickats ut till byggen i Strängnäs, Norrköping och andra städer, utan traktamente. Det enda som har betalats ut, vilket syns på lönespecifikationerna år för år, är ren timlön.
Lön timme för timme
237 timmars arbete ena månaden, 229 timmars arbete andra månaden, 219 timmar tredje månaden och så vidare. Som en jämförelse innebär 240 timmar att du arbetar åtta timmar om dagen varje dag hela månaden.
Vissa perioder har bolaget saknat arbete. Då har de anställda blivit tillsagda att sitta hemma utan lön och vänta. Detta bolag bygger bland annat i Barkarbystaden och på andra stora projekt där det krävs kollektivavtal för att få komma in.
Låt oss räkna lite. På en anställd som arbetar i snitt 40 övertidstimmar i månaden, men luras på kollektivavtalets övertidsersättning, sparar bolaget på ett år säg 90 000 kronor. Utebliven ATF (arbetstidsförkortning) och helglön blir sammanlagt över 20 000 kronor. Uteblivet traktamente för ett halvt års arbete i andra städer blir cirka 40 000 kronor. Utebliven semesterersättning blir cirka 50 000 kronor.
Med bara tio anställda, ett ganska litet bolag, ger detta räkneexempel två miljoner kronor om året i framfuskade sänkta personalkostnader. Ovanpå detta får bolagsägaren in de ”helt privata” hyresintäkterna.
Arbetskraften blir (alldeles otillåtet) flexibel, arbetar obegränsat med övertid, skickas lite varsomhelst för att arbeta, tvingas att sitta hemma utan lön när det passar bolaget. Hur ska någonsin ett seriöst byggbolag kunna konkurrera med detta?
Stora pengaflöden i byggbranschen
Uppdragsgivarna betalar oftast bra för snickare, plattsättare och håltagare som omfattas av kollektivavtal. Pengaflödena i byggbranschen är i en storleksordning som städbolag och vårdbolag bara kan drömma om.
Detta drar naturligtvis till sig människor intresserade av snabba cash. Nyligen dömdes en bygg-vd till sex månaders fängelse för övergrepp i rättssak. Bakgrunden var att syndikalister hade krävt ut lön och försvarat Byggavtalet för ett tjugotal av bolagets anställda golvläggare och plattsättare från Nicaragua och Uzbekistan.
Bolaget åkte i denna process ut från allmännyttan och, som det tycks, från hela Stockholmsområdet. Några av fallen hamnade i domstol och på själva trappan till Arbetsdomstolen hotade bygg-vd:n fackets ombud grovt för att försöka få ombudet att lägga ner rättsprocessen.
Kollektivavtalen – redskap för kriminella
Om byggbranschen inte lyckas reglera sig själv, om branschen inte lyckas med att få bort några tusen arbetslivskriminella bolag, så riskerar de bolag som struntar i avtalet att konkurrera ut de som följer det. Redan nu ser vi hur kollektivavtalen har blivit ett redskap för kriminella, en sorts substanslös certifiering som öppnar grindarna till de stora pengarna. Det är ett problem för hela samhället.
Därför är det oerhört bra att Byggnads och Sveriges byggindustrier nyligen har inrättat Svensk byggkontroll som jagar fuskare. Det är också oerhört bra att Solidariska byggare städar upp branschen underifrån genom att försvara byggavtalet för tusentals migrantarbetare.
Så här kan det låta när jag som facklig förhandlare försöker få ett byggbolag med kollektivavtal till en vanlig MBL-förhandling:
Ägaren: – Why are you sneaking around my office?
Jag: – That is not me. That is the ”auktoriserad delgivningsman”.
Ägaren: – Then he is your colleague. You are going to stay out of my office!
Jag: – Delgivning is a service used for sending juridical documents to people who are very hard to reach.
Ägaren: – Listen to me now. I will never ever come to a negotiation. And I will never ever in my life pay anything. How would you feel if I came to your place? You know what? I am going to send a guy to visit you. Let’s see how you feel about that!
Upp med handen alla som vill att våra sjukhus och bostäder byggs av sådana bolag.
I samband med att svensk abortlagstiftning fyller 50 år släpper Sandra Pandevski och Malin Clausson en bok om abort. Foto: Foto: Per Englund och Johan Nilsson/TT
Aborträtten 50 år: ”Viktigt att våga prata om egna erfarenheter”
I Sverige genomförs ungefär 100 aborter om dagen. Trots det talar få kvinnor högt om sina erfarenheter av abort. Detta är något som Sandra Pandevski vill ändra på. I samband med att svensk abortlagstifting i år fyller 50 år kommer hennes och Malin Claussons bok Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser. Arbetaren har mött Sandra Pandevski för ett personligt samtal om det egna valet och den rättighet många tar för givet men som ständigt tycks vara under attack.
– Jag var 30 år och kvinna och visste inte ens hur det i praktiken skulle gå till, säger Sandra Pandevski när vi ses.
Den internationella abortkartan ritas ständigt om. Rättigheter vi här Sverige länge tagit för givet kommer och försvinner i land efter land och frågan om kvinnors beslut över sina egna kroppar har på många håll hamnat högt upp på den politiska dagordningen. Inte minst i och med det så kallade kulturkriget där högerkonservativa krafter på frammarsch allt mer börjat ifrågasätta och på många håll även förbjudit flickor och kvinnor att avbryta sina egna graviditeter.
I Sverige genomförs i runda slängar omkring 36 000 aborter per år. Rent statistiskt väljer därmed varannan kvinna runt om i landet att någon gång i livet avbryta sin graviditet.
När den svenska abortlagstiftningen nu fyller ett halvt sekel uppmärksammas det tidigare och till viss del fortfarande så tabubelagda ämnet med en lika upplysande som livsviktig bok, Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser.
När jag såg plustecknet på stickan började jag gråta. Jag hade länge haft barnlängtan så det var en blandning av lycka och rädsla som rörde sig inom mig.
Journalisten och yogaläraren Sandra Pandevski inleder den långa raden av personliga berättelser, där unga tjejer och kvinnor i alla åldrar, men även några män, delar med sig av av sina upplevelser kring hur det är att avbryta en graviditet alldeles oavsett orsak. Det är hon, tillsammans med vännen och medförfattaren Malin Clausson, som är redaktör för antologin Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser, och som under en skogspromenad för fem år sedan kom med idén.
– Jag var 30 år och kvinna och visste inte ens hur det i praktiken skulle gå till utan satt där och googlade och det är ju väldigt konstigt…
Sandra Pandevski förklarar hur hon och hennes sambo gemensamt tog beslutet. De hade just hittat tillbaka till varandra efter några års uppehåll och använde sig inte av preventivmedel. Jag visste, berättar hon i sitt kapitel, att det var med honom jag vill ha barn. Men inte nu.
Hon valde att inte prata om beslutet att göra abort med någon annan än just sin partner.
– Antagligen för att jag inte ville bli påverkad eller ifrågasatt, säger Sandra Pandevski och häller upp bubbelvattnet i ett isfyllt glas längts inne i den dovt mörka restaurangen på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm.
Abort : 50 år av fri abort 50 berättelser visar hur viktigt det är att prata om upplevelserna kring abort. Foto: Pressbild Kaunitz-Olsson
Hon har just kommit med tåget från Göteborg, där hon bor, och har den nytryckta boken med knallrött omslag i väskan. Det är bara någon vecka sedan Donald Trump installerades som amerikansk president och i stora delar av Europa blåser det högerradikala och nykonservativa vindarna starkare än på mycket länge. Frågan om rätten till abort är långt ifrån lika självklar som för bara tio år sedan.
– Den här boken kommer nog ganska lägligt, säger Sandra Pandevski och ler.
– När vi kontaktade Kristina Gemzell Danielsson (överläkare vid enheten för gynekologi och reproduktionsmedicin på Karolinska Universitetssjukhuset, red. anm.) och frågade om hon ville skriva förord sade hon att ”vi inom vården måste kämpa med aborträtten varje dag”.
Det var trångt och fullt av folk vid releasefesten för boken Abort : 50 år av fri abort 50 berättelser i Göteborg för några veckor sedan. Foto: Privat
Få vågar prata om sin abort
Kort efter att Sandra Pandevski själv genomfört sin abort berättade hon för sin pappa. Plötligt öppnades saker upp och han delade med sig om sina egna erfarenheter han inte tidigare talat om.
– Det visade sig att han varit med om två aborter innan jag kom till världen och det där ledde till ett väldigt fint samtal, säger Sandra Pandevski.
Trajko Pandevski medverkar därför i boken med sin berättelse. Liksom alla andra ställer han upp med bild och personliga reflektioner. Ett både snyggt och effektfullt sätt att hantera ett många gånger tungt och inte helt okomplicerat ämne. För trots att Sverige haft fri abort fram till den 18:e veckan i 50 år och varit ett av pionjärländerna när det gäller kvinnors rättigheter pratas det fortfarande relativt tyst om frågan, menar Sandra Pandevski.
– Jag och Malin funderade på det där. Att så många håller det inom sig trots att det är vår rättighet.
Varför tror du att det är så?
– Kanske för att det anses vara en kvinnofråga? Det blir ofta tystare då. Och för att det fortfarande är ett laddat och polariserat ämne. Sen kan en abort leda till flera olika känslor som kan vara komplexa att förstå, och inte alltid accepterade och därför svåra att dela. Vissa känner en sorg, utan att för den skull ångra sitt beslut. Andra känner en stor lättnad och tacksamhet.
Du berättar väldigt öppet i din del av boken om den egna aborten och alla känslor både före och efter. Hur var det att skriva?
– Det kändes faktiskt väldigt befriande. Men när jag bollade texten med min partner sade han ”Sandra, det här hände faktiskt också”, och det fick mig att inse att jag förträngt vissa saker. Han hjälpte mig att komma ihåg hur jag mådde efteråt. Att det var en lång läkningsprocess för mig rent kroppsligt, säger Sandra Pandevski.
En nästan pinsam grej som slog mig när jag läste boken är att jag som kille nog aldrig riktigt fattat. Trots att många i min närhet gjort att abort har jag liksom tänkt att det väl bara är att ta ett piller och så är allt som vanligt igen. Jag känner mig därför ganska dum när jag läser många av berättelserna här…
Sandra Pandevski nickar över bordet och det ser ut som att hon förstår.
– Du är inte ensam, många killar vet för lite. Jag tror att skolan spelar en viktigt roll där, för att tidigt få ut information om hur man gör en abort. Det går inte att komma ifrån att det är två som bär ansvaret för en graviditet.
Många berättelser om abort
Boken är som sagt full av berättelser. För vissa har aborten varit ett trauma – en hemlighet de tvingats behålla för sig själva i en tid då samhällets syn på frågan såg radikalt annorlunda ut. Andra har avslutat sin graviditet med en axelryckning.
Allas röster tillåts komma fram utan några som helst moraliska pekpinnar åt något håll. I samband med utgivningen har Sandra Pandevski också pratat med många som hört av sig. Inte minst barnmorskor och andra inom vården som arbetar med frågan.
”Det viktiga är att inte ifrågasätta någons beslut om abort”, säger Sandra Pandevski. Foto: Privat
– Jag både tror och hoppas att de ska få användning av boken. För det här är ju historier de själva sällan får höra. De är främst med innan och ibland under aborten, men inte efteråt. Så det vore fantastiskt om boken skulle kunna förbättra abortvården, säger Sandra Pandevski.
Hon poängterar flera gånger att det viktiga är att inte ifrågasätta någons beslut om abort, framförallt inte bland vårdpersonalen.
– Under de samtal vi haft med personer som gjort abort har det blivit tydligt att när man väl bestämt sig är man säker på sitt val. Då vill man känna stöd, inte bli ifrågasatt.
Sandra Pandevski berättar om ett mejl hon nyligen fick från en kvinna. På internationella kvinnodagen, den 8 mars, ska Tjejjouren i Eslöv få nya lokaler och kvinnan undrar om Sandra vill komma och berätta om boken på öppningen.
– Det är exakt sådant som jag vill göra. Komma ut och prata, för vi måste bli bättre på det.
I vissa latinamerikanska länder, där de tidigare haft några av världens hårdaste abortlagstiftningar, har det under de senaste åren skett en liberalisering av lagen. På andra håll, som i stora delar av USA och i Polen, har det skett en kraftig tillbakagång. Och överallt seglar abortfrågan upp som politiskt slagträ när partier på den yttersta högerkanten vill positionera sig.
Är aborträtten i Sverige under attack?
– Kanske inte just nu, men inget lands abortlag är säkrare än dess sittande regering, vilket visat sig på många håll i världen, senast i USA. Och vi brukar ta efter mycket som kommer därifrån. Just därför känns det viktigt att boken kommer nu och att vi hörs, säger Sandra Pandevski innan hon avslutar:
– Statistiskt gör varannan kvinna abort någon gång i livet så vi är många som vet värdet av den fria aborträtten. Om alla delar sina berättelser överröstar vi dem som vill se strängare lagar och inte tror på kvinnans rätt att själv få bestämma över sin egen kropp.
Trumpregeringens angrepp på USA:s myndigheter följs av attacker mot alla demokratiska institutioner. Foto: Evan Vucci/TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren
Per-Anders Svärd: Teknikoligarkerna har en antidemokratisk agenda
Med Trumpregeringen och hans följeslagare – teknikoligarkerna – har polariseringen på nätet gått över i en öppen fascistisering av institutionerna och tänkandet, skriver Per-Anders Svärd och menar att hoppet nu står till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.
Den nya Trumpregeringens angrepp på USA:s myndigheter har i dagarna ofta beskrivits som en ”självkupp”. Med det avses ett lagligt maktövertagande som följs av attacker mot alla demokratiska institutioner som skulle kunna begränsa ledarens makt. Syftet är att kringgå de etablerade politiska processerna och neutralisera allt motstånd mot regimen.
Det är uppenbart att det är ett sådant kuppförsök vi bevittnar just nu. Men i ett längre perspektiv bör kuppen ses som ett uttryck för en mer djupgående historisk spänning i samhället – nämligen motsättningen mellan revolution och kontrarevolution.
USA föddes ur en revolution. Samtidigt är det uppenbart att revolutionens frihetssträvanden aldrig fördes till sin fullbordan. Landet förblev ett land för de rika och vita. Republiken infekterades av pengaintressen, och arbetar- och folkrörelser underifrån har regelbundet mötts med repression och våld.
Den amerikanska revolutionen nådde så att säga bara halvvägs innan den blockerades av kontrarevolutionära krafter. Den politiska revolten lyckades installera liberaldemokratiska spelregler och konstitutionellt skydd för vissa friheter, men den blev aldrig till en social revolution som förändrade samhällets grundstrukturer.
Följden blev en skör balans mellan djupt motstridiga intressen. Precis som på många andra håll i världen har de kontrarevolutionära krafterna levt kvar och väntat på en möjlighet att rulla tillbaka den påbörjade demokratiseringen. Nu tar de sin chans.
Kontrarevolutionära rörelser
I boken Counterrevolution: The Global Rise of the Far Right (2019) skiljer sociologen Walden Bello mellan två typer av kontrarevolutionära rörelser. Den första typen är den klassiska klassbaserade motreaktionen mot en rebellisk underklass som vill förändra det system som gynnar eliterna.
Den andra typen kännetecknas av ett mer genomgripande motstånd mot samtidens politiska och ideologiska ramverk i dess helhet. Paradexemplet är mellankrigstidens fascism som helt förkastade den liberala modernitetens fundament i upplysning, demokrati och individuella rättigheter.
Det som oroar mest med utvecklingen i USA är just att ledande samhällsaktörer öppet förkastar de liberaldemokratiska normer som hittills skänkt legitimitet åt samhällsordningen. Vi har redan vant oss vid att se den attityden personifierad i landets president, en narcissist som ser sig själv som en kung snarare än som en president. Men ännu värre än Trump själv är det stöd han fått av landets ekonomiska härskare, det vill säga de stora teknikföretagen och deras ledare.
Att Elon Musk, Mark Zuckerberg, Jeff Bezos, Peter Thiel och de andra teknikoligarkerna sluter upp bakom en revanschlysten Donald Trump är förstås delvis ekonomiskt motiverat. De hoppas byta sitt stöd mot större anslag från staten och bättre villkor för sina företag.
Samtidigt blir vidden av deras egen antidemokratiska agenda nu tydlig. Med stöd av Trumps administration och hans fanatiska fotsoldater hoppas de kunna undanröja de sista hindren för sitt eget herravälde över teknologin, politiken och ekonomin.
Algoritmerna underblåser hat
Så har det inte alltid sett ut. Under Obamas tid som president försökte vissa av dem, som Zuckerberg, framställa sig som goda liberaler. Hans Facebook, ursprungligen en hö-hö-grabbig hemsida där collegekillar kunde betygsätta kvinnliga studenters utseende, brandades om till ett forum för kontakt och kommunikation mellan människor. Tidvis sattes likhetstecken mellan den fria kommunikationen på de sociala medierna och själva demokratins idé.
Snart blev det dock tydligt att algoritmerna bakom sajterna hade en antisocial effekt. De underblåste hat och underlättade politisk manipulation. Engagemanget för yttrandefrihet visade sig ofta bottna i en önskan att få diskriminera fritt.
Men då var det för sent. Silicon Valley-miljardärernas viktigaste seger vanns i det ögonblick de fick samhället i stort att se den digitala revolutionen som en lösning på alla våra problem. Det främsta uttrycket för deras ideologiska dominans är just det likhetstecken vi har börjat sätta mellan sociala framsteg och att låta teknikbranschen få som de vill.
Teknikoligarkerna ser sig som övermänniskor
Nu, under Trump 2.0, har den demokratiska masken fallit. Efter Elon Musks offentliga Hitlerhälsningar, hans stöd till fascister och hans huvudroll i angreppet på de federala myndigheterna genom det halvofficiella ”effektiviseringsministeriet”, går det inte att ha några illusioner om den saken.
Teknikoligarkerna framträder nu som de auktoritärer de alltid har varit, marinerade i Silicon Valleys cyberlibertarianism och övermänniskotänkande. De är den dominerande eliten nu, och de tänker inte acceptera några inskränkningar av sin makt.
”Move fast and break things” lär länge ha varit ett internt motto på Facebook. Tanken var att teknikbranschens målsättningar var så viktiga att företagen inte behövde vänta på tillstånd från den tröga demokratin.
Nu förverkligas slagordet på nationell nivå genom att Musks hantlangare drar ur sladdarna för landets myndigheter samtidigt som Trump rullar ut röda mattan för Putin.
De kontrarevolutionära tendenser som alltid varit närvarande i USA och resten av västvärlden slår igenom igen. Men det handlar inte bara om fördelningen mellan rika och fattiga. Det handlar om en uppgörelse med den demokratiska idén som sådan. Polariseringen på nätet har gått över i sitt nästa stadium, den öppna fascistiseringen av institutionerna och tänkandet.
Hoppet står nu till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.
Alla hjärtans dag. Men hur väl mår egentligen våra hjärtan? Tidigare sågs hjärtinfarkt som mannens sjukdom, men i dag vet vi att arbetarkvinnor har en ökad risk att drabbas, säger Karin Schenck-Gustafsson, professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och pionjär inom området hjärtan och könsskillnader.
Hjärtat är den muskel som får blodet att röra sig genom kroppen. Hjärtat drar sig samman, och ur den vänstra kammaren pumpas syrerikt blod ut i kroppen. Hjärtat vidgar sig och blod flödar in i höger kammare. I vila pumpar hjärtat ut runt fem liter blod till kroppens alla vävnader och organ, skriver Hjärt- och lungfonden på sin hemsida.
Det är en livsviktig process och det är också sjukdomar i detta system som är den vanligaste dödsorsaken Sverige.
Statistik från Socialstyrelsen visar att cirkulationssystemets sjukdomar, dit hjärt- och kärlsjukdomar hör, stod för nästan 30 procent av dödsorsakerna bland både kvinnor och män 2023. Samtidigt har dödstalen minskat: 1969 avled 932 kvinnor per 100 000 av denna orsak och 2023 var det nästan 213 kvinnor som avled. Dödstalen bland män har minskat från nästan 1 230 fall per 100 000 år 1969 till 324 män som avlidit per 100 000 år 2023.
I arbetslivet finns många riskfaktorer för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. När statens beredning för medicinsk och social utvärdering sammanställer forskningen om samband mellan arbetsmiljö och hjärt- och kärlsjukdomar syns samband mellan faktorer som låg kontroll, obalans mellan ansträngning och belöning, osäkerhet i anställning, nattarbete och buller. Bara för att nämna några.
Karin Schenck-Gustafsson, som är professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och prisbelönad expert på hjärtsjukdomar och könsskillnader, har intresserat sig för hur hjärtinfarkt tar sig uttryck hos kvinnor.
– Vi har gjort studier med kvinnor som har haft hjärtinfarkt, då har vi sett att psykosocial stress både i äktenskapsproblem och på arbetet innebär en ökad risk för hjärtinfarkt. Det värsta är om man har stress både hemma och på jobbet, säger hon.
Hjärtinfarkt skiljer sig åt mellan kvinnor och män
2001 bildade Karin Schenck-Gustafsson Centrum för genusmedicin och anledningen var just insikten om hur hjärtinfarkt kan skilja sig åt hos män och kvinnor.
– När jag var chef för hjärtintensiven på Karolinska universitetssjukhuset i Solna upptäckte jag att jag hade kvinnliga patienter som uppfyllde alla kriterier för hjärtinfarkt, men när vi gjorde den så kallade kranskärlsröntgen såg vi inte att de hade någon förträngning. Då behandlades kvinnorna som simulanter och skickades till psyk eller ut till öppenvården, säger Karin Schenck-Gustafsson.
I dag, berättar hon, vet man att förträngningarna hos kvinnor i stället för att sitta vid de centrala kärlen på hjärtat ofta sitter längre ut. Dessutom känner man numera till att kranskärlen kan brista, vilket är en form av hjärtinfarkt som framförallt drabbar kvinnor.
Karin Schenck-Gustafsson, adjungerad professor och läkare, pionjär inom området hjärtan och kvinnor i Sverige. Foto: Madeleine Svärd
Centrum för genusmedicin
Bildandet av Centrum för genusmedicin kom till efter att Karin Schenck-Gustafsson besökte olika hälsocenter för kvinnor i USA.
– Jag började fundera över att även i andra specialiteter var det dålig könsrepresentation. I stora studier tittade man inte på om det var skillnader mellan kvinnor och män när det gällde resultaten, säger hon.
Men i USA hade det börjat komma ett antal artiklar som tittade på skillnader.
– Bland annat såg man att kvinnor insjuknade tio år senare i hjärtinfarkt, och då tänkte man att det hade att göra med östrogenet. Vilket vi fortfarande tror, men detta resulterade i att man testade att ge östrogen till män, berättar Karin Schenck-Gustafsson.
Experimentet gav inga goda resultat, då flera män dog.
– De dog i proppar och allt möjligt. Jag tyckte det var fruktansvärt, fortsätter hon.
Tillbaka i Sverige gick Karin Schenck-Gustafsson upp till rektor Harriet Wallberg på Karolinska institutet och sade att hon tyckte att Sverige behövde ett Centrum för genusmedicin. Något som Harriet Wallberg tyckte var en bra idé.
Brustet hjärta
Sedan dess har forskning bedrivits och Karin Schenck-Gustafsson själv har skrivit flera böcker. Bland annat Kvinnohjärtan: hjärt- och kärlsjukdomar hos kvinnor, som har kommit i flera upplagor, där hon skildrar vad som hänt inom forskningsområdet.
Hon har även skrivit boken Det brustna kvinnohjärtat där hon bland annat lyfter fram brustet hjärta, även kallat takotsubo, vilket huvudsakligen drabbar kvinnor över femtio år som varit med om en chockartad händelse som exempelvis dödsfall eller skilsmässa.
Hjärtinfarkt vanligaste dödsorsaken för kvinnor
Karin Schenck-Gustafsson berättar att en sak som har skett sedan de startade Centrum för genusmedicin är att riktlinjerna för hur man ska behandla hjärt- och kärlsjukdomar har ändrats. Numera hör kvinnor inte längre till kategorin ”specialgrupper”.
– Förut stod det först hur man behandlade män och sedan stod det ”speciella grupper”, där kvinnor, utlandsfödda, äldre med flera ingick. Men hjärtinfarkt är i dag den vanligaste dödsorsaken även för kvinnor, säger Karin Schenck-Gustafsson.
Inte längre ”mannens sjukdom”
Bilden av hjärtinfarkt som männens sjukdom menar hon håller på att försvinna.
– Förr trodde man att hjärtinfarkt var mannens sjukdom och att det var direktörer som drabbades. Men nu ser vi att arbetarkvinnor har en ökad risk, säger Karin Schenck-Gustafsson.
Arbetaren har tidigare skrivit om hur mödrar mellan 30 till 39 år är värst drabbade när det gäller sjukfrånvaro för stressrelaterad psykisk ohälsa. De har mer än dubbelt så hög risk jämfört med män.
Att många kvinnor arbetar i riskyrken inom välfärdssektorn som vård, skola och omsorg, där arbetsmiljöns brister förstärker könsskillnaderna, framkommer i en rapport från Försäkringskassan.
Karin Schenck-Gustafsson pekar även på att utrikesfödda kvinnor är extra hårt drabbade då ärftligheten är vanligare i vissa delar av världen.
– Många utlandsfödda kvinnor jobbar hårt när de kommer till Sverige och har många jobb, det kan ju också ha betydelse, säger hon.
Karin Schenck-Gustafsson tycker också att man behöver prata mer om vad som händer för kvinnor under de reproduktiva åren.
– Havandeskapsförgiftning och diabetes under graviditeten kan innebära ökad risk för hjärt-och kärlsjukdom. Vi är dåliga på att följa upp vad som händer med de här kvinnorna. Även endometrios och PCO som innebär att man har blåsor på äggstockarna och mer testosteron, kan innebära en ökad risk för kvinnor, säger hon.
Karin Schenck-Gustafsson önskar att fler skulle forska på området och hon lägger ner stort engagemang för att få med sig fler kollegor. Den 10 mars är hon därför med och delar ut stipendier på den årliga galan Women in red. Stipendierna på 100 000 kronor går varje år till fyra yngre kvinnliga forskare som forskar med ett genusperspektiv.
Norra situationen är en ny podd från skrivarkollektivet Mismar. Första avsnittet handlar om den ”gröna omställningens” stora skyltfönster mot världen – Northvolt.
Vad hände, vad händer, vad kommer att hända?
Och vem tjänar på eländet?
För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från shows.acast.com genom att klicka här.
Skrivarkollektivet Mismar skrev även texten ”Inhemsk syndikalism mellan fjäll och älv”, som Arbetaren publicerade i samband med granskningen av den gröna omställning.
Mitt i chocken och sorgen efter den fruktansvärda masskjutningen i Örebro förra veckan framträdde också rasismen i media och i samhällsdebatten, skriver den svensk-kurdiska journalisten Shamm Shamayi Salih.
Den 5 februari 2025 chockades Sverige av en tragisk skjutning i Örebro. Mitt i denna sorg framträder en oroande verklighet: rasismens närvaro i vår media och samhällsdebatt. När gärningspersonen har svenskt ursprung, framhäver medierna berättelser präglade av empati och förståelse, med “psykisk ohälsa” som förklaring.
Men är gärningsmannen i stället av utländsk bakgrund, då stämplas han omedelbart som terrorist, och hans handlingar blir representativa för en hel kultur av våld och kriminalitet. Vad ligger bakom denna snedvridna verklighet?
Djupt rotad rasism
Det handlar om mer än bara nyhetsrapportering. Det blottlägger en djupt rotad strukturell rasism som utkristalliserar sig i vårt samhälle. Varför, när en vit man begår ett brott, betraktas han som en individ med personliga problem? Och varför dras vi i stället till att skuldbelägga en hel grupp utifrån några få individuella handlingar när det handlar om någon med annan etnicitet?
Detta handlar inte bara om fördomar – det är en systematisk nedvärdering av våra medmänniskors värde!
Svenska medier besitter kraften att forma berättelser och därmed påverka våra uppfattningar. Vad sker när medierna ständigt betonar en gärningspersons etniska bakgrund?
Ofta leder det till att vi ser ”den andre” som en hotfull fiende snarare än som en människa. Detta förstärker inte bara rasistiska generaliseringar utan cementerar också hat och rädsla i vårt samhälle. Det är skamligt!
Ingen föds brottsling
Är vi verkligen blinda för de underliggande orsakerna till våld och brott? Ingen föds till brottsling. Vi måste ställa oss själva dessa frågor och utmana våra fördomar: Varför är det så lätt att brandmärka en invandrare, men så svårt att förstå den svenska mannens agerande som mer än en gärning?
Sverige, vi har en brådskande uppgift framför oss. Vi måste erkänna dessa skillnader och agera. Ingen kultur är problemfri, och att betrakta en handling i isolering är att blunda för den komplexa verklighet vi lever i. Vi behöver omfamna en medvetenhet som alltid sätter mänskligheten i första rummet.
Vi behöver ett mer empatiskt samhälle
Det är dags att revolutionera vårt sätt att diskutera sådana här händelser. Låt empati, förståelse och nyansering bli ledord i våra samtal. Tiden är mogen för en gemensam insats där vi oförtrutet ifrågasätter normer och berättelser som leder till fördomar, hat och splittring.
Låt oss skapa en debatt som verkligen gör skillnad – där vi ser varandra som de individer vi är, bortom färg och bakgrund.
Tillsammans har vi kraften att bekämpa oförståndet.
Vi kan gemensamt kräva en rättvisare media och ett mer empatiskt samhälle. Tänk på en framtid där vi bygger broar istället för murar. Tillsammans kan vi stå upp och säga: Vi accepterar inte rasismens plats i våra medier! Är du med oss? Låt oss forma en historia som vår nästa generation kan vara stolta över!
