1999 var ett händelserikt år för oss antirasister. Polismorden i Malexander, bomben mot journalisterna i Nacka och mordet på Björn Söderberg var de grövsta inslagen i en nazistisk våldsvåg som svepte fram över Sverige. Det var en våg som hade flera effekter. Dels rycktes den mest militanta nazistiska rörelsen bort från de mer rumsrena delarna, dels åkte flera nazister in i fängelse. Våldsvågen gjorde också att flera antirasistiska rörelser kom på benen och gjorde gemensam sak mot den fysiska hotbild som nazisterna utgjorde. Nazismen som rörelse klarade inte av att hantera detta motstånd och gick på tomgång tills Salemmarschen gav dem något gemensamt att mobilisera kring. Den högerextrema retoriken kring hur Salemmarschen är en manifestation mot svenskfientligt våld har skymt det egentliga målet med marschen – en nazistisk styrkeuppvisning. Trots att den minskat i storlek och betydelse, är marschen än i dag en massiv uppvisning.
Man kan till exempel se förra höstens försök till mordbrand mot ett syndikalistiskt par i Högdalen, liksom nedbränningen av kulturhuset Cyklopen som exempel på hur våldsamheter trappas upp i samband med Salemmarschen.
Den antirasistiska rörelsen har tyvärr inte hängt med. Vänstergrupper och fackföreningar har alltid haft antirasism på agendan men har av förklarliga skäl sällan lagt allt sitt krut på detta. De lokala antirasistiska initiativ och nätverk som fanns under nittiotalet har under en stor del av 2000-talet legat nere, men har nu börjat dyka upp igen. Det som är särskilt intressant med dessa grupper är att de inte är präglade av gamla metoder utan försöker hitta nya vägar för antirasismen. Jag tänker kanske framförallt på nyckelskramlarna i Nyköping och Stoppa Nazismen Aktivt Ickevåld, SNAIV. Det handlar inte om att avfärda traditionella metoder som manifestationer, motdemonstrationer och blockader, men det finns behov av att förändra organiseringen.
Hur ska då nazistiska rörelser bekämpas? För att svara på den frågan tror jag att vi behöver förstå grundmekanismerna i nazism och fascism. Människor sitter inte hemma isolerade på sin kammare, läser en bok om nazism för att i ett slag bli övertygade nazister. Tvärtom ser vi hur nazistiska rörelser växer i kristider och går tillbaka i tider som präglas av större jämlikhet. Rasism, och genom den nazism, växer där det finns klyftor och oro. Rasismen ger en enkel förklaringsmodell och en stark makt att tro på. Den starkes rätt är en av grundstenarna i den fascistiska ideologin och där hjälper vassa argument föga. Att aktivt verka för att visa på nazismens svaghet är däremot viktigt. Att krossa högerextremisternas känsla av gemenskap och styrka är något vi måste arbeta med. Där finns informationsspridning med som en del, men inte som ett huvudsyfte. Kunskapen om rasistiska och nazistiska organisationer behöver spridas för att kunna bedriva en effektiv kamp – och i antirasistiska organisationer finns den kunskapen.
Alltför ofta förknippas antirasism med jippon som går ut på att man ska vara tolerant mot andra kulturer. Problemet med det är att utgångspunkten är en liberal förståelse av rasism. En förståelse där nazism är ett problem som kan informeras bort, en förståelse där rasism inte handlar om ojämlika maktförhållanden i samhället. Ofta kommer dessa initiativ också från människor som inte lever med den utsatthet som uppstår i arbetarklassområden. Rasism kan inte behandlas som en fråga som är separerad från andra samhällsproblem. Den kan aldrig bemötas som en ”ond ideologi” som ska krossas av en mer ”varmhjärtad” sådan. När jag är ute i skolor och pratar om rasism och nazism är det inte för att övertyga nazister att sluta vara nazister, utan för att bygga en motmakt. Det är tufft och häftigt att vara nazist om man kan hota folk och få respekt genom det, men det är inte tufft och häftigt att vara nazist om det får en att känna sig isolerad och liten. De växande klyftorna och den växande känslan av stress och otrygghet är det som skapar rädsla och avstånd mellan människor. Antirasistisk kamp är därför i första hand antikapitalistisk kamp.
Slutligen, antirasistisk organisering kommer aldrig att utrota rasism och nazism i samhället. Ett problem som bottnar i maktlöshet och ekonomisk ojämlikhet kan nämligen aldrig informeras eller demonstreras bort. Därför är de bästa antirasisterna kanske inte de som demonstrerar mest på gator och torg, utan de som driver en utveckling mot ett samhälle som inte enbart är präglat av vinstintressen – oavsett om de definierar sin kamp som antirasistisk eller inte. Vi får däremot inte glömma att våra antirasistiska rörelser – som i bästa fall kan verka symptomdämpande och vänja människor vid kollektiv kamp och organisering – faktiskt fyller en funktion i dagens Sverige.
