Fem meter under havsytan fanns konferensbord och stolar uppställda. Maldivernas regering lärde sig några användbara handtecken, satte på sig syrgastuber och dök ner till havsbotten för att hålla ett möte med starkt symboliskt värde.
Undervattensmötet var ett sätt för önationen att uppmärksamma klimattoppmötet i Köpenhamn i en värld som slagit dövörat till. För medan Maldiverna och många andra önationer riskerar att hamna under vattenytan vid slutet av detta sekel kommer klimathotet att upplevas mindre direkt av de resursstarka människor från rika länder som har mest inflytande över klimatpolitiken. Aldrig har problemet med ojämlikhet varit tydligare. Medan forskarvärlden är enad i klimatfrågan återstår den svåraste delen, att förena en delad värld med antagonister som Nord-Syd, kvinnor-män, fattiga-rika.
Liberaler hävdar att klyftor per definition inte är något negativt. Men det är just klyftorna som står i vägen för ett bindande globalt klimatavtal.
När jag läser Rikard Warlenius bok Vägen till Köpenhamn slås jag just av denna uppdelade värld. I bokens marginaler har jag antecknat ”Spel!!” på var och varannan sida.
Historien om de internationella klimatmötena och klimatavtalen är en historia av hyckleri, förnekelse och dominans. Väldigt lite handlar om klimatet. Samtidigt som barnen i skolbänkarna lär sig om de gamla grekerna, upplysningen och Västs förträfflighet hånar makthavare vetenskapen genom att sätta klimatmål som är otillräckliga.
Rikard Warlenius varnar också för att läsarna ska bli desillusionerade. För det finns tyvärr ingen tid till uppgivenhet, uppskattningsvis 300000 människor dör redan varje år på grund av klimathotet. Det är bara att plocka upp boken, det är vår förbannade plikt i Väst att sätta oss in i frågan och försöka rädda de liv som vi annars tar på grund av vårt levnadssätt.
Sagan om COP, eller partskonferenserna, av vilka Köpenhamnsmötet kommer att bli det femtonde, tog sin början på ett berg på Hawaii. Där påbörjade amerikanen Charles David Keeling de första mätningarna av koldioxid i atmosfären 1958 när han observerade hur mängden miljondelar koldioxid i luften följde en skarpt uppåtgående kurva. Den ökning som svensken Svante Arrhenius trodde skulle inträffa om cirka 3000 år är här nu. Medvetenheten började öka. År 1990 släppte FN:s klimatpanel IPCC sin första klimatrapport.
Margaret Thatcher, den dåvarande brittiska premiärministern talade vid invigningen om översvämningar å ena sidan och ökenspridning å andra, om stora omflyttningar av människor, människor som inte kommer att ropa efter oljekällor utan efter vatten. Det blev minst sagt en chock för många att just Thatcher visade sig vara en sådan klimataktivist.
Motreaktionerna lät inte vänta på sig. ”Kolklubben” bildades med lobbyister från olje-, kol- och bilindustrierna. På alla sätt försökte och försöker de sinka de klimatavtal som krävs. Att det har tagit sådan tid har knappast att göra med att ”folk inte förstår” klimathotet, att de älskar bilen, eller inte kan tänka sig att sopsortera. Ett bindande klimatavtal hotar intressen som är mer resursstarka än vi kan föreställa oss.
I denna kontext skrevs 1997, vid den tredje partskonferensen, Kyotoavtalet. Med facit i hand ser vi att det lama Kyotoavtalet knappt ledde till några utsläppsminskningar och att de ”flexibla mekanismerna” ledde till att många utsläppsminskningar förlades i utvecklingsländer med resultatet att de rika ländernas BNP kunde öka medan de fattigas minskade. Så nu när ett nytt avtal ska diskuteras i Köpenhamn, ett avtal som ska ersätta Kyoto som går ut 2012, pekar vetenskapen med bestämdhet på att det inte räcker med ett nytt Kyoto, något helt nytt måste till. De sociala rörelserna kräver att avtalet också är rättvist, de talar om klimaträttvisa.
Med lite mer än en månad kvar till Köpenhamnsmötet ser läget dystert ut. Även de åtaganden som har tagits av de rikaste länderna är otillräckliga. Till exempel 2-gradersmålet som EU antog redan 1996 och G8-länderna antog i juli. Men detta mål är inte längre något som en insatt människa kan känna sig nöjd med, skriver Warlenius. De fattigaste länderna och önationerna har satt målet max 1,5 graders uppvärmning jämfört med förindustriell tid. Faktum är att EU:s krav som ligger på 24–50-procentiga utsläppsminskningar bara med 50 procents sannolikhet kommer att hålla oss under ens 2-gradersmålet. Vill vi verkligen leka så här med djurarter, människoliv och planetens framtid? De vetenskapliga nödvändiga målet är i stället att göra världen i stort sett utsläppsfri 2050.
Vad är det då som står i vägen? Det är inte motståndet från vissa utvecklingsländer, som debatten vill påskina, utan i-ländernas magra meritförteckning, menar Warlenius. Så långe dessa varken levererar egna utsläppsminskningar eller stöd till åtgärder i Syd i tillräcklig utsträckning är det enkelt för även de mest utvecklade utvecklingsländerna att argumentera mot egna åtaganden, skriver han.
Är det då helt kört inför Köpenhamnsmötet? Är det någon idé att vi ens åker dit? Warlenius menar att Köpenhamn fortfarande är ett otrolig viktigt möte. ”Men det är ingen slutstation utan snarare en mycket betydelsefull anhalt på en lång resa.” Politikerna behöver tryck på sig, för de är beroende av vad folk tycker.
Såväl FN:s generalsekreterare Ban-Ki Moon som Storbritanniens miljöminister Edward Miliband har efterlyst en global rörelse. Denna rörelse saknas och denna kan skapas i Köpenhamn. Vad gäller klimatavtalet så är inget avtal bättre än ett dåligt avtal, för ett dåligt avtal riskerar att låsa fast processen i åtminstone fyra år framåt, menar Warlenius. Någon gång måste politikerna se sanningen i vitögat men vi har inte råd att vänta på detta ögonblick. Därför bör vi mobilisera till Köpenhamn.
Det är inspirerande att läsa Rikard Warlenius, en av våra mest klimatkunniga och klimatengagerade personer, eftersom han inte nöjer sig med de kvasilösningar som läggs fram av de rika länderna. Det är den senaste forskningen som gäller i Warlenius värld, vilket faktiskt är en bristvara när klimatfrågan diskuteras. Det är också hans egna tankar om klimattoppmötet och 2-gradersmålet som han delar med oss i slutordet som är de mest intressanta. I nästa bok hoppas jag att han får utrymme att utveckla de egna tankarna och slippa rabbla upp organisationer som BINGO, RINGO, TUNGO, ENGO när han besitter så mycket annan kunskap och förmåga att diskutera klimatfrågan i relation till sociala frågor.
I det sista kapitlet har Warlenius en konkret guide till Köpenhamn. Det är lätt för oss i Sverige att åka dit, bussar bokas just nu och danskar öppnar sina hem för ditresande. Kyrkliga organisationer, miljöorganisationer, kvinnoorganisationer, fackliga organisationer och många fler har siktet inställt på den stora demonstrationen som ska äga rum lördagen den 12 december klockan 13. Andra demonstrationer och aktioner är också att vänta. Ett Klimatforum kommer att hållas med föreläsningar, seminarium och workshops. Boken blir på så sätt både en bakgrund till klimatmötet och ett verktyg för den som ska åka dit.
De sociala rörelserna och aktivisterna har också en skuld om ett tillräckligt avtal inte skrivs i Köpenhamn. Ännu är det många fackligt aktiva, feminister, antirasister, miljövänner, människorättsaktivister och fattigdomsmotståndare som inte har insett att klimatfrågan handlar om alla dessa frågor. Hur kan vi förvänta oss att makthavare ska engagera sig när vi, och då menar jag främst vi i Nord, inte vågar dra de slutsatser som krävs?
Vi behöver se varandra i ögonen, ropa slagord tillsammans och få ett konkretare grepp om klimathotet. Vi behöver se de motsättningar som finns – det hyckleri och den orättvisa som står i vägen – för att kunna formera vårt motstånd och rädda vår planet. Och vi måste påminna varandra om alternativen: Med civila olydnadsaktioner som gör gatorna bilfria, med aktioner mot kolkraftverk, genom att utbyta idéer på workshops och genom att gå tusentals människor sida vid sida till Bella Center.
Roya Hakimnia är student, bloggare och aktiv i organisationen Klimataktion.
Vägen till Köpenhamn
Rikard Warlenius
Cogito, m fl