Om vi tittar på hur arbetsmarknaden i Sverige utvecklats i närtid så var det redan innan corona en alarmerande situation, vad gäller arbetslöshet och de ökande klyftorna mellan de som vunnit några tusenlappar på borgarnas jobbskatteavdrag och de som systematiskt slås ut och hamnar längre och längre bort från värmen utan att klara sin egen försörjning.
Medelklassen blev nöjdare, de kunde köpa fler prylar till bilen eller sommarhuset, medan andra kämpar varje dag för att kunna äta sig mätta, varje månad för att få det att gå ihop, med det värsta skräckscenariet flåsande i nacken; hotet att bli av med allt det basala vi behöver för ett gott liv.
Hur kommer det sig att makthavarna låter denna olyckliga utveckling fortgå?
Ja det enkla svaret är att de inte befinner sig i närheten av de utsattas verklighet och kan således inte leva sig in i, eller känna det som en primärt viktig fråga att lösa – de har det bra med sina runt 100.000 kr i månadslön. Och deras polare har säkert inte så mycket att klaga över de heller. Utom möjligtvis vädret. Det sticker rejält i ögonen.
Det lite mer invecklade svaret måste vara den cementerade uppfattningen att det är hög så kallad arbetsmoral och arbetsplikt som ger verkligt existensberättigande. De som redan har det förspänt premieras ytterligare, de som gjort karriär och redan är på banan, de har vant sig vid att det faller lite medmänniskor här och där på vägen. Den orättvisa fördelningen av resurser är något de tar för givet att det hör till. Det finns redan ett vi och dom. Och tyvärr tror jag att många på riktigt tycker att de utsatta får ”skylla sig själva” som inte ”sett till” att göra sin samhälleliga plikt och slå sig fram till fördelaktiga positioner.
Men då har de glömt den lilla detaljen att vi alla är olika, alla har olika förutsättningar, socialt och genetiskt, och därför fungerar inte det ekonomiska systemet för alla, så som det ser ut idag. Och målet måste väl ändå vara att alla medborgare ska ha det bra. Eller?
Tiderna har förändrats dramatiskt sen den tid arbetarrörelsen kämpade för arbetsrätten och full sysselsättning.
Att ”göra rätt för sig” har blivit lika primärt i våra liv som att äta och sova. Men jag vill vända på begreppet ”göra rätt för sig”. Titta på orden. Titta på dem och tänk igenom vad de egentligen betyder. Släpper vi fokus på den stränga moralen så betyder det plötsligt något helt annat. Då handlar det istället om att var och en får göra med sitt liv det som är rätt för just en själv. En rättighet att följa sitt eget hjärta i arbete och frihet. Vilket passar utmärkt för de mänskliga varelser vi är, med alla våra behov, våra styrkor och svagheter.
Tiderna har förändrats dramatiskt sen den tid arbetarrörelsen kämpade för arbetsrätten och full sysselsättning. Världsekonomin rör sig ständigt i nya riktningar och nya lösningar krävs för att möta det. De hårdnande populistiska högervindarna förändrar också folks blick på varandra, de skapar rädsla och egoism – girighet och cynism ersätter solidaritet och kollektivt tänkande.
Jag tror inte att mänskligheten kan överleva en sån utveckling med hedern i behåll. Och hur jag än vänder och vrider på tankarna om detta, så är det basinkomst, tillsammans med arbetstidsförkortning och en humanare fördelningspolitik, som kan skapa den förändring som behövs för att alla ska få möjlighet till ett gott liv.
Jag kan inte se att det finns något politiskt parti med inflytande i Sverige idag som tar förslaget med basinkomst på allvar. De flesta politiska företrädare från vänster till höger hyser en motvilja som tycks bergfast. Vad är det då som skrämmer? Vill de ha kvar klass-skillnaderna eftersom samhället är uppbyggt så? Vilkas liv är det vi offrar då? Är det just det faktum att hierarkierna löses upp som skrämmer? Att vi slipper förnedrande kontrollsystem och myndigheter som misstror medborgare? Är det så ovant och läskigt att tänka bort det?
Att i stället lita på att medborgarna vill göra något meningsfullt med sina liv.
Vinsterna skulle bli enormt stora; vi utjämnar klyftor, främjar allas lika värde, förändrar könsmaktsordningen, minskar prekariatet, ger mindre makt åt kapitalet, minskar folkets klimatpåverkan, minskar kriminalitet, konflikter och våld, får mindre stressrelaterade sjukdomar och psykisk ohälsa, vi kan utfasa myndigheter med misslyckade åtgärdsprogram, få större valfrihet för alla, fler studier, och så vidare. Men framför allt kommer vi att kunna se varann i ögonen på ett nytt sätt.
Vi har allt att vinna på att strukturera om och utveckla ett nytt ekonomiskt system som omfattar och förenklar livet för alla.
