Oroligheterna efter parlamentsvalet den 4 oktober var inte helt oväntade. Redan 2005 och 2010 störtades Kirgizistans dåvarande presidenter. I fjol släpptes det dessutom en rad uppmärksammade avslöjanden: Enligt ett gemensamt gräv av kirgiziska och internationella medier ska klanen bakom en ökänd, före detta högt uppsatt tulltjänsteman vid namn Raimbek Matraimov, ha infiltrerat staten och regeringen.
Enorma summor ska ha tjänats, genom bland annat omfattande smugglingsverksamhet, och förts utomlands. Även om Kirgizistan länge plågats av korruption, innebar storleksordningen på det hela ändå en chock för många i landet.
Enligt valresultatet vann två, relativt nya partier, det ena med band till presidenten Sooronbaj Dzjeenbekov, det andra med kopplingar till Matraimov-familjen, knappt 25 procent av rösterna vardera. Runt ett dussin oppositionella partier hamnade under 7-procents-spärren. Regeringssidans storseger överskuggades omedelbart av rapporter om röstköp och administrativt fiffel.
Dagen efter valet samlades flera tusen demonstranter på huvudstaden Bisjkeks centrala torg. Sedan spårade händelserna snabbt ur. Det utbröt gatustrider med polisen, som dock snabbt drog sig tillbaka. Demonstranter stormade det närbelägna, så kallade ”Vita huset”, där både parlamentet och presidenten har sina officiella säten.
För Bisjkeks lokala vänsterrörelse förvandlades initiala förhoppningar snabbt till det motsatta. Den unga statsvetaren Bermet Borubajeva och hennes kamrater ur den marxistiska kretsen ”KirgSoc” var på plats och delade ut flygblad med sociala krav under de första protesterna.
– Att presidenten och Matraimov-nätverket riggade valet är uppenbart. En bekant till mig gick till sin vallokal, bara för att höra att han tydligen redan hade röstat, berättar hon, med sin katt i knät, när Arbetaren talar med henne via videolänk.
Medan de första protesterna var en spontan folklig mobilisering, var det snart anhängare till gamla politiker och oligarker som tog över initiativet, menar hon.
– Efter en stund greps jag av några atletiska snubbar och blev bortförd från demonstrationen, berättar hon.
Dagarna som följde var kaosartade. Flera fängslade politiker fritogs av sina anhängare, valresultaten annullerades. President Dzjeenebkov gick under jorden. Ledare för olika krafter utnämnde sig till viktiga poster, medan två oppositionella koordineringsråd och delar av det sittande parlamentet brottades över legitimitet. Kriminella grupperingar genomförde våldsamma övertaganden av olika fastigheter, och stormade till och med flera av landets guldgruvor.
Enligt hbtq- och vänster-aktivisten Georgi Mamedov, docent vid det lokala American University of Central Asia, är händelserna symptomatiska.
– Makthavarna förlorade i somras, när coronapandemin härjade här som värst och staten visade sig totalt handlingsförlamad, sitt sista förtroende. Men även de oppositionella krafterna blev överkörda av revolten, och stod helt planlösa, berättar han i videolänk från sitt kök.
Medan gamla politiker med fientlig inställning till varandra, yngre reformförespråkare, och korruptionströtta medborgare under flera dagar försökte att enas, var det en figur som trädde fram allt tydligare: den nationalistiska före detta ledamoten Sadyr Dzjaparov, som nyligen hade fritagits av anhängare ur ett fängelse där han avsatt ett mångårigt straff för kidnappning. Hans anhängare hotade journalister som rapporterade om hans kriminella kopplingar och angrep oppositionella demonstranter och ledare.
Det vi ser är ett slags kontrarevolution, ledd av extrema nationalister och den organiserade brottsligheten.
Georgi Mamedov, hbtq- och vänsteraktivist
I helgen lyckades Dzjaparov under tveksamma former att få det gamla parlamentet att välja honom till premiärminister. För första gången under 30 år av Kirgizistans ofta dramatiska politik, dök militären upp med stridsvagnar i Bisjkek, tydligen för att stötta Dzjaparov.
För Georgi Mamedov är utvecklingen högst oroväckande:
– Det vi ser är ett slags kontrarevolution, ledd av extrema nationalister och den organiserade brottsligheten.
Vad som började som ett störtande av makthavarna, ser numera mer ut som en maktomfördelning inom eliten. Exakt vilka krafter som kommit ur detta segrande gick enligt Georgi Mamedov inte att avgöra än.
– Matraimov-nätverket, som i detta val försökte legalisera sig självt, har varit tyst än så länge. Men vad som sker bakom kulisserna är inte tydligt än, menar han.
Enligt oberoende observatörer stöds Dzjaparov av Matraimov-klanen. Huruvida president Dzjeenbekov, som anses vara relativt försvagad, har kommit överens med kvasi-premiärministern Dzjaparov, och förblir på sin post, är också oklart. Skulle presidenten avgå, räknar Dzjaparov med att ta hans plats, eftersom det just nu inte finns någon talman för parlamentet, som annars skulle fått ta över presidentämbetet.
Enligt Georgi Mamedov vittnar de senaste händelserna om en ledarskapskris hos samhället i Kirgizistan.
– Som aldrig förr skulle civilsamhället nu kunna ta form som ett eget subjekt. För tre helt grundläggande krav finns det nämligen en nästan total konsensus i samhället: nej till våldet, ingen makt åt kriminella nätverk, och upprätthållandet av de basala statliga institutionerna, framförallt av sjukvården, menar han.
I de senaste dagarnas kaos förekom det en del solidarisk självorganisering. För att skydda bostäder, butiker och offentliga institutioner från plundring bildades medborgargarden. Delar av dessa grupper av frivilliga formades redan i somras: då organiserade de medicinska och andra insatser för att kompensera för statens frånvarande i pandemihanteringen.
Hittills har oroligheterna krävt minst ett dödsoffer, medan hundratals människor har skadats i olika sammandrabbningar. En våldseskalering går för närvarande inte att utesluta. Vid Kirgizistans senaste revolution 2010, när den dåvarande presidenten Bakijew störtades, flydde denna till sina hemtrakter i södra delen av landet. I landets näst största stad Osj, som ligger i södern, förekom det kort därefter våldsamma etniska sammandrabbningar, där hundratals civila, flertalet ur den uzbekiska minoriteten, omkom.
Den nye starke mannen Dzjaparov var på den tiden en allierad till den numera landsflyktige expresidenten. Att den dåvarande borgmästaren för staden Osj, Melis Myrzakhmatov, som anses varit en av organisatörerna bakom pogromen 2010, nu i samband med oroligheterna återvände till staden ur sin turkiska exil, ses av många som ett oroväckande tecken.