Grekland, oktober 2018: hbtq-aktivisten och queerartisten Zak Kostopoulos sparkas till döds av civila och polis i centrala Aten, mitt på dagen. Hans bästa vän berättar om honom i senaste numret av Amnesty Press: ”Han räddade många liv bara genom att vara sig själv och göra det annorlunda normalt. Han slogs inom gayrörelsen men även inom sig själv och mot homofoberna, fascisterna.”
Fallet lades snabbt ner. Det senaste året har övergreppen från polisen mot hbtqi-personer ökat, enligt Amnesty. I Ungern blev det i våras förbjudet för transpersoner att byta juridiskt kön. Cornelia berättar att hon trots att hon har en vagina tvingas byta om i omklädningsrum för män.
”Min existens blir en åsikt och jag vill inte vara en åsikt”. David som är chef för ungerska Amnesty säger att det blivit svårare för organisationer och journalister att kommunicera med myndigheter kring dessa frågor: ”alltfler kanaler att nå ut till allmänheten stryps”. Informationsspridningen om övergrepp försvåras av att covid-19 står i fokus. Det blir lättare för förändringar i lagar och åsikter att smygas in. En allvarlig, konservativ backlash. Livsfarlig, inte bara för dem som drabbas direkt, utan med verkningar på frihet i det stora.
Umgänget ska hållas inom familjen. Känslan av att det är kärnfamilj som avses.
I Sverige har restriktionerna förstärkts. Umgänget ska hållas inom familjen. Känslan av att det är kärnfamilj som avses. Svårigheten för hbtqi-personer och aktivister att samlas, protestera, sörja världens utveckling och finna kampmetoder – dels för själva orka psykiskt, dels för att nå ut genom coronaflödet hur skadligt regeringar, även i detta land, hanterar de människor som inte hör till en uttalad norm (inklusive asylsökande och papperslösa). Känslan av att det är bekvämt att dra upp snäva förenklade linjer kring mänskors komplicerade existens.
Om vi påstår att alla har samma värde krävs att vi agerar utifrån det. Nina Björk skriver i sin bok Om man älskar frihet om diskrepansen mellan ord och handling, klyftan däremellan i vilken så många knuffas ner. 2015 skulle vi öppna våra hjärtan för flyktingar, sen skulle vi stänga det, som om hjärtat är en dörr och inte en portal för sorg och medmänsklighet och i den aspekten ändå bara en metafor, till skillnad från verkliga gränser och stängsel.
De HBTQ-fria zonerna i Polen. Det dagliga våldet mot transpersoner. Migrationsverkets tester som ska avgöra huruvida en mänska är hbtqi och därför i behov av skydd. Nyligen publicerade Folkets juristbyrå utdrag ur avslag: ”Migrationsverket bedömer att du har lämnat generella och stereotypiska uppgifter gällande att man kan se en persons sexuella läggning på dennes utseende”. Samt: ”Omständigheten att du deltagit i olika aktiviteter hos RFSL innebär nödvändigtvis inte att du tillhör gruppen hbtq-personer. Det kan heller inte uteslutas att du deltagit i dessa aktiviteter i syfte att förbättra dina chanser att få ett uppehållstillstånd.”
Under Pride i Central Park 1973 var transpersoner inte särskilt välkomna, och Sylvia Rivera fick kämpa sig fram till micken, folk buade.
Cynismen mördar. Byråkratins brist på nyanser, flexibilitet (och fixering vid det binära). Samtidigt: Inte ens det uppenbara är giltigt. Behoven förvrängs, misstänkliggörs. Vad får det för konsekvenser för såväl skyddssökande individer som för samhället i stort?
Sylvia Riveras och Marsha P Johnsons Street Transvestites Action Revolutionaries inkluderade de hemlösa, de som inte fick arbeten, de som uteslöts ur samhället, diskriminerades. Under Pride i Central Park 1973 var transpersoner inte särskilt välkomna, och Sylvia Rivera fick kämpa sig fram till micken, folk buade.
Hon skrek att medelklassens homosexuella svek sina kamrater i fängelse, att transpersoner alltid stått först i leden och varit de mest utsatta för polisbrutalitet och trakasserier. Efter talet försökte Sylvia ta livet av sig men räddades av Marsha. Senare blev Sylvia en ikon inom rörelsen. Tiden var länge emot henne. Var är vi nu?
Hur vi kan hitta kärlek och mening i ett kapitalistiskt samhälle är ett samtal som sällan förs.
Pride står för Personal Rights in Defense and Education. Grundaren Steve Ginsburg ville med Pride möta motståndarna (särskilt den brutalt homofoba poliskåren) med högljudda, aggressiva demonstrationer och politiska aktioner, för att väcka medvetenhet och försvara mänskliga rättigheter. Sylvia Rivera sa om sin medverkan vid Stonewall Inn 1969 att hon tänkte att revolutionen äntligen kommit. Några år senare dödades Marsha P Johnson.
Hur vi kan hitta kärlek och mening i ett kapitalistiskt samhälle är ett samtal som sällan förs. Hur vi kan hitta stöttande egenvalda familjer och sammanhang som inte har med en patriarkal och kapitalistisk syn på familj och varande att göra.
Idén om att den vita medelklassfamiljen är den enda trygga platsen och att allt som existerar utanför är farligt och osäkert underbygger rasism, fascism och fobier/hat mot mänskor som lever andra slags liv. Sylvia Rivera skriker ännu från scenen i Central Park.