Kjell Eriksson från Sveriges Akademikers Centralorganisation blev vågmästaren som fällde Byggnads blockad mot Laval i arbetsdomstolen. Trots rätten att utse ledamöter – Arbetsdomstolen kommer alltid vara antifacklig.
Arbetsdomstolen är sista instans i arbetstvister. Det unika med domstolen i form av sista juridisk instans är att endast en minoritet av ledamöterna är jurister. Majoriteten av alla ledamöter är utsedda av regeringen efter förslag från arbetsköparnas organisationer och de tre stora fackliga centralorganisationerna. Ett upplägg som ibland kritiseras från höger som fackföreningsvänligt. Att en fackföreningsutsedd ledamot fäller facket är dock inget ovanligt, utan sker regelbundet.
Domstolen har en tydlig roll som repressiv myndighet mot fackföreningsrörelsen. Det är känt att syndikalister och hamnarbetarförbundare inte bör göra sig besvär i en domstol dominerad av motparter och konkurrerande fackliga organisationer. Men ofta dömer fackets ledamöter även mot sina egna centralorganisationer.
Fackföreningarnas ledamöter i arbetsdomstolen representerar inte löntagare utan hamnar i en mellanskiktsposition där man tolkar klass-lagar i stället för att ta hänsyn till medlemmarnas vilja.
Det handlar inte om juridik. Fackföreningar och arbetsgivarorganisationer deltar i rättsskipningen. När lönearbetarnas representanter väljer att fälla en fackförening är det ett politiskt agerande. Inskränkningar i möjligheterna till stridsåtgärder är alltid något alla fackföreningar måste kämpa emot, det är grundläggande facklig politik.
Kjell Eriksson motiverar givetvis sin delaktighet i domen med juridiska skäl, den är juridiskt rätt enligt lagboken. Precis som de ledamöter som röstat emot varit skiljaktiga, bland andra Lennart Olovsson från Landsorganisationen.
När de tre stora fackliga centralorganisationerna, LO, TCO och SACO, utser ledamöter till Arbetsdomstolen hamnar dessa utanför produktionen. Det blir svårare att företräda medlemmarna när man inte längre delar deras vardag, men i sak inte svårare än för andra fackföreningsanställda som ombudsmän eller förtroendevalda på arbetsplatser som jobbar heltid fackligt.
För att bli godkänd av regeringen som facklig domstolsledamot krävs dock att hon/han tar ett ännu större kliv bort från medlemmarna. Att ledamoten tar på sig en repressiv roll, är villig att döma fackföreningar och arbetstagare. Även en ideologisk roll, att legitimera domstolen och det klassamhälle den ska befästa.
Innan Arbetsdomstolen instiftades 1928 såg en enad fackföreningsrörelse tydligt staten som en motpart. När myndigheter angrep facket sågs det som att staten tog företagarnas parti. Facket utmanade statens angrepp, på ett sätt liknande hur fildelare och plankare i dag utmanar, i en ständig civil olydnad tills konflikten vunnits. Exempelvis hind-rades strejkbrytare systematiskt från att ta sig in på arbetsplatser i konflikt trots att det bröt mot Åkarpslagen och ledde till polisingripanden. Nu när Arbetsdomstolen gör angrepp med facklig representation ses det i stället som ”objektiv juridik”.
Fri rätt för alla arbetstagarorganisationer att vidta stridsåtgärder. Det är en grundläggande mänsklig rättighet att organisera sig. Det är vad alla fackföreningar säger sig stå för. Ett första steg är att sluta utse ledamöter till Arbetsdomstolen.
