“Det absolut sämsta vi som verkar för en pånyttfödd facklig organisering kan göra är att börja slåss med varandra utifrån en internaliserad bild av ett splittrande vänsterhot”. Det skriver Toivo Jokkala, tidigare chefredaktör för Arbetaren, i en replik till Rasmus Hästbacka.
Rasmus Hästbacka pläderar i en debattartikel i Arbetaren den 6 januari för en pånyttfödelse av den syndikalistiska fackliga kampen med hjälp av arbetsplatsbaserad klassorganisering, kollektiv självverksamhet i stället för ombudsmannadriven ”klientverksamhet”, ett brett folkrörelseperspektiv samt en vision bortom klassamhället.
Jag har invändningar mot hans text. De invändningarna bottnar dock inte i grundläggande skillnader mellan honom och mig i synen på samhället och rörelserna. Sådana finns kanske om vi tittar närmare på saken, men de övergripande perspektiv som presenteras i texten delar jag. Också jag brinner för tanken att facklig organisering ska ha en bred bas i de villkor människor på arbetsplatserna delar till följd av sin roll som arbetare, inte i första hand uppträda eller framställa sig som organisering runt ett åsiktsprogram, och inte fokusera på (de tilltänkta) medlemmarnas individuella värderingsprofiler. Också jag vill att fackföreningarna ska ha sin grund i arbetares egen organisering, att de ska vara breda folkrörelser och att de, parallellt med kampen för dagskraven, ska rymma en demokratisk vision bortom klassamhällets vardag.
Problembeskrivningen blir, åtminstone delvis, att fackföreningen riskerar att förvandlas till en lekplats för idéburna vänsterindivider.
Mina invändningar bottnar i stället i hur Rasmus Hästbacka framställer delar av knäckfrågorna, ”vägskälen” för den fackliga rörelsen. I synnerhet gäller det problembeskrivningen i den första av punkterna i hans fyrpunktslista: att sammanblandningen av facklig verksamhet med politisk vänsterverksamhet skulle utgöra ett av de betydande hoten mot den fackliga organiseringens framgång – ett ämne som indirekt också går in i hans fjärde punkt om vikten av visioner.
Rasmus Hästbackas tankegång här är långt ifrån unik. I en på det hela taget mycket läs- och tänkvärd tio år gammal artikel av Frances Tuuloskorpi som valsat runt på nätet igen de senaste veckorna handlar till exempel det inledande resonemanget om hur ”vänsterfolks” medvetna aktiviteter på vissa arbetsplatser bidragit till att splittring och passivitet efterhand kopplat greppet bland arbetarna.
Oavsett om man – som Frances Tuuloskorpi – pläderar för engagemang inom de hittillsvarande majoritetsfacken eller om man – som Rasmus Hästbacka – vill se en alternativ syndikalistisk organisering växa sig stark kan man alltså gripas av fruktan för vad profilerade vänsteraktiva med en tydlig politisk agenda kan förväntas ställa till på den materiellt grundade fackliga kampens område. Problembeskrivningen blir, åtminstone delvis, att fackföreningen riskerar att förvandlas till en lekplats för idéburna vänsterindivider.
Med reservation för att jag inte har närmare kännedom om det exempel från Stockholms tunnelbana som Rasmus Hästbacka anför i sin debattartikel törs jag påstå att detta på ett övergripande plan är ett inbillat problem i dagens läge – rentav ett problem som i sig självt rymmer ett önsketänkande.
Aldrig har jag under mina fackligt och politiskt aktiva år sett någon hävda att ”vi måste ställa fackföreningen i det här och det här idéburna politiska vänsterprojektets tjänst” (om man inte räknar in de täta banden mellan LO-fackens ledningar och det socialdemokratiska partiet, men jag tror inte det är dem det vanligen syftas på här). Inte heller har jag träffat på att man velat omskapa fackföreningen till en allmän vänstergrupp, eller att man velat bedriva ett allmänpolitiskt krig inom fackföreningen.
(Vad jag har upplevt är att vissa subkulturella uttryck – klädstil, slagordskultur, jargong – i perioder varit dominerande bland till exempel syndikalistiskt engagerade, på bekostnad av andra – men det är ju en separat, mångbottnad problemställning som inte innefattas av de punkter som Rasmus Hästbacka formulerar i sin debattartikel.)
Vad man i kampen däremot allt som oftast har att kämpa mot, såväl som radikal facklig röst inom den traditionellt S-märkta LO-sfären, som Frances Tuuloskorpi, eller som syndikalistisk uppstickare som Rasmus Hästbacka, är olika försök att utdefiniera en själv och den rörelse man är aktiv i som suspekt vänsteranstucken. Detta har delvis en ”objektiv” bakgrund – exempelvis är de visioner om ekonomisk demokrati som Rasmus Hästbacka för fram i en annan del av sin debattartikel, och där framställer som en tillgång, i dagens samhällsklimat i det närmaste extremvänsterstämplade – men det bottnar framför allt i att den aktiva fackliga organiseringen blivit så tillbakaträngd att varje ansats till återuppväckelse tenderar att klassas som en anomali.
Är man, som Frances Tuuloskorpi var under sina yrkesverksamma år, verksam i en gräsrotsfacklig underrörelse inom den dominerande fackföreningsrörelsen stämplas man själv och rörelsen lätt som ett särpräglat vänsterfenomen – trots att man själv månar om att ”alla ska med”. Verkar man, som Rasmus Hästbacka, för att återuppväcka ett syndikalistiskt inflytande inom en sfär som i det närmaste helt domineras av de stora LO- och TCO-facken, kommer man i ännu högre grad att klassas som en vänsterbetonad – eller anarkistisk – uppstickare. Man kommer, hur man än bär sig åt, att verka i minoritet under åtminstone en period, och då kommer man med stor sannolikhet att utifrån beskrivas som just ”det radikala vänsteralternativet”.
Kampen mot den fruktade splittringen blir därmed i sig själv den största splittrande faktorn.
Det absolut sämsta vi som ändå verkar för en pånyttfödd, gräsrotsbetonad facklig organisering och stridbarhet kan göra i det läget är att börja slåss med varandra utifrån en internaliserad bild av ett splittrande vänsterhot. Ingen av oss vill ses som ”vänsterkommissarier” i den fackliga kampen – ändå är det precis så vi kommer att beskrivas. Så fort det uppstår en meningsskiljaktighet i det fackliga arbetet – och sådana uppstår hela tiden, även om de i en dynamisk facklig verksamhet också hela tiden kan övervinnas – riskerar vi en situation där de olika kontrahenterna, åtminstone de som sedan innan har ett politiskt betonat samhällsintresse, anklagar varandra för att vara ”okänsliga vänsteraktörer som bara vill pusha sin agenda” – medan den sida man själv tillhör tenderar att uppfattas som en neutral/objektiv återspegling av arbetarkampens materiellt grundade situation, för sådant är det mänskliga psyket.
Kampen mot den fruktade splittringen blir därmed i sig själv den största splittrande faktorn.
När jag skriver att detta inbillade vänsterproblem även rymmer ett önsketänkande menar jag att det är ett sätt att temporärt slippa se sanningen om vilken tid vi befinner oss i i vitögat. I själva verket är de systemkritiska perspektiven, åtminstone de ekonomiska, i dag så pass tillbakaträngda att i stort sett vad som helst kan klassas som ytterlighetsvänster, och helt normal facklig kamp ses som något oerhört. Tröskeln vi måste över för att återuppbygga en stridbar basdemokratisk facklig rörelse är hög, och vi kommer att misslyckas gång på gång – naturligtvis finns det något paradoxalt tillfredsställande i att då tänka och säga ”Klasskampen hade firat triumfer om bara inte vänsternissarna varit där och härjat”.
Det enorma arbete vi har framför oss, i en tid när vi också står inför annalkande klimatkris och nödvändiga krav på omfattande omställning av produktionen, kräver kreativitet, uppfinningsrikedom, intensifierad organisering på basplanet, att våga möta problem på helt nya sätt och även att inse att förra seklets syndikalistiska pionjärer inte hade alla svar.
Att intala oss att en stor del av problemet skulle ligga i risken att profileras som vänsterpolitisk blir bara ett nytt sätt att ducka för de verkliga utmaningarna.
