Majoriteten av de 50 000 svenskar som nu utförsäkras är sjuka. Givetvis finns enskilda fuskare här som överallt annars men det hör inte till ämnet, bedrägeri har alltid varit olagligt. Redan där kan konstateras att reformen är grym och måste stoppas. Men utförsäkringarna drabbar hela samhället, även de som är friskskrivna.
Minst skada uppstår faktiskt om resultatet bara blir att ekonomiskt tyngda kommuner får betala ut 50 000 fler socialbidrag. Men i värsta fall uppfylls syftet med hela reformen, vad regeringen kallar ”att bryta utanförskapet”, det vill säga att de sjuka återvänder från försäkring till lönearbete. En ökning av sjuknärvaron blir då resultatet, vår tids stora folkhälsofara.
Ökningen kommer även skapas i andra änden. Utförsäkringen är en tydlig signal till alla som redan i dag jobbar men är sjuka att inte sjukskriva sig. Resultatet blir fler veckor, månader eller år av sjuknärvaro. Då ohälsan förvärras och sprids.
LO konstaterade redan i rapporten Arbetsmiljön 1991–2003 Klass och kön att bland arbetarkvinnor hade 21,8 procent jobbat fler än fyra gånger 2003 trots att de borde sjukskrivit sig. Problemet med sjuknärvaro får inte underskattas.
Sjuknärvaro sprider bakterier och virus. Även psykosocial sjukdom är smittsamt, den som mår dåligt påverkar sin omgivning. Rädsla för sjukskrivning och utförsäkring blir en rädsla att gå till läkaren. Effekten är att den som känner av symtom, exempelvis kroniska smärttillstånd i leder, inte besöker läkare direkt. Vilket leder till försenad behandling.
Visst vore det önskvärt om de sjukskrivna kunde återvända till arbete. Det är möjligt, men då måste utgångspunkten vara att i stället öka frisknärvaron, antalet som jobbar med en långsiktigt bra hälsa. Att isoleras i hemmet är ingen bra lösning för den sjuke, även om det i alla fall skonar arbetskamraterna.
Ökad frisknärvaro går dock inte ihop med dagens syn på att sjukdomen är bunden till individen. Utifrån detta är enda logiska valet att erbjuda sådant som bevisligen hjälper tillfrisknande individuellt som motion, vård och vila från arbete. Vilket hjälper innan närvaro på arbetet inletts, men garanterar inte en långsiktig frisknärvaro.
Fram till 1980-talet hade samhället en annan syn som gav större möjligheter att återkomma till jobbet. Uppstod sjukfrånvaro sågs arbetsplatsen som patienten, arbetsmiljön eller tempot orsakade ohälsa. Företagshälsovården hade som utgångspunkt att behandla detta. I stället för att försöka ändra på den sjuke individen var metoden att ändra förutsättningarna på arbetet. En rest från denna svunna tid är arbetsmiljölagens portalparagraf ”Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende”.
I klarspråk: om en städare inte orkar att städa ett hotellrum på en kvart måste denna ges mer tid. Förekommer mobbning och kränkande beteende måste det stoppas. Är barngruppen för stor på en förskola får den minskas. Hanteras farliga kemikalier behövs ventilation och skyddsutrustning. Stress måste minskas ner till nivåer som den enskilde klarar av.
Det är dags att åter se att sjukdom smittar människor emellan även om alla har olika starkt immunförsvar. Se det kollektiva problemet och hitta gemensamma lösningar. Ett ändrat arbetsmiljö-arbete där det omorganiseras så att både de som är sjuknärvarande och sjukfrånvarande tänks in som möjliga framtida friska medarbetare på arbetsplatsen. För de sjukskrivna som redan har avskedats från sina gamla jobb gäller att samhället måste ses som patienten. Metoder behövs för att skapa arbetsplatser där dessa kan börja jobba och vara friska.
