Aten vaknade den 10 februari med banker, myndighetsbyggnader och butiker täckta med ilsken graffiti. Vid middagstid ringlade sig ett massivt tåg av strejkande och andra demonstranter genom centrum. Polisen använde tårgas för att hindra sophämtare att köra genom en blockad med sina sopbilar, och möttes med stenkastning. De offentliganställdas 24-timmars strejk lamslog bland annat järnvägsnätet och flygtrafiken.
Demonstranterna protesterade mot den socialdemokratiska regeringens åtstramningsplan, antagen i samråd med EU:s ledare, som innehåller bland annat frysning av offentliganställdas löner, två års högre pensionsålder, och höjd bensinskatt, med målet att sänka budgetunderskottet från dagens 12,7 procent av BNP till 3 procent inom tre år. Samtidigt hålls gränsövergångarna till Bulgarien och ett 30-tal större vägar och knutpunkter i norra Grekland blockerade sedan tre veckor tillbaka av bönder, som kräver ökade subventioner.
Demonstranterna ifrågasatte inte nödvändigheten att agera mot budgetunderskottet. Det alternativet finns knappast – aldrig så stora protester kan inte tvinga de internationella långivarna att fortsätta finansiera den grekiska staten. Men de krävde att bördorna ska fördelas annorlunda.
– Skulden ligger hos kapitalisterna, som bankägarna, som löstes ut av den förra regeringen, och hos skeppsrederierna som aldrig betalar en cent i skatt, sade exempelvis vårdarbetaren Spyros Papadopoulos till the Guardians korrespondent.
”Vi är inte Irland, vi kommer att göra motstånd”, var ett av demonstrationens slagord. Det anspelar förmodligen på misstanken att EU inte kommer att nöja sig med det senaste åtstramningsprogrammet, utan sannolikt kommer att kräva mer drastiska åtgärder i stil med just Irlands: lönesänkningar och kraftiga försämringar i trygghetssystemen. Greklands ekonomi är krympande. Erfarenheterna hittills har visat att de länder som tvingats föra en politik med åtstramningar – som Irland, Grekland och Lettland – har drabbats av ojämförligt mycket större BNP-fall jämfört med de (flertalet industriländer) som har kunnat tillämpa keynesianska stimulanser.
I omvärlden följs den grekiska krisen med betydligt större oro än exempelvis den ännu värre kollapsen i Baltikum. Orsaken är risken för spridning. I förra veckan pekade exempelvis ekonomen Paul Krugman ut Spanien, en betydligt tyngre ekonomi, som ”ett ännu större problem”. Vid första påseendet kan det verka ologiskt, eftersom Spanien har en statsskuld under EU:s medel och borde kunna köra budgetunderskott i ett antal år utan att komma upp i verkligt hög skuldsättning. Men landets (till skillnad från statens) totala utlandsskuld ligger på nära 100 procent av BNP totalt. Om det offentliga skulle tvingas ta över delar av den privata sektorns förluster – som har hänt i så många andra länder – kan statsskulden snabbt explodera.
Även Storbritannien och USA har ungefär lika höga budgetunderskott i förhållande till BNP som Grekland, men deras storlek och politiska tyngd har hittills låtit dem kvittera ut nya lån utan krav på nedskärningar. Frågan är hur länge det kan fortsätta. En skuldkris kan vara på väg att följa i finanskrisens spår, denna gång om inte global, så i alla fall omfattande ett flertal av världens största ekonomier. Då skulle oundvikligen också de mindre skuldsatta länderna – som Tyskland och Sverige – dras ned genom fallande export.
I början av februari kom också siffror som visar att den ekonomiska återhämtningen i euro-området under tredje kvartalet 2009 saktade ned till snigelfart eller stannade upp helt. Bara Frankrike visade någorlunda stark tillväxt, Italien sjönk tillbaka till negativa siffror och i Spanien fortsatte fallet. Den tyska BNP:n slutade på +-0 och området som helhet lyckades precis hålla sig över nollstrecket.
Den så kallade dubbeldippen – en ny recession nästan innan återhämtningen från den första hunnit komma igång – framstår som ett allt allvarligare hot.
– Vår mobilisering av antikapitalistiska krafter här har redan börjat spilla över till andra delar av södra Europa och den kommer att sprida sig än mer, sade förre
vänsterriksdagsmannen Dimos Kombounis i talarstolen, inför demonstranterna i Aten.
Allt tyder på att fler länder är på väg in i samma ekonomiska situation som Grekland. Det återstår att se om Kombounis förutsägelse vad gäller antikapitalistisk mobilisering blir korrekt.
