I nästa vecka firar internationella kvinnodagen 100-årsjubileum. Arbetaren Zenit har talat med Hauwa Mahdi om hur dagen firas i Syd. Hauwa Mahdi har ett förflutet både som kvinnoaktivist och som facklig aktivist i Nigeria. Där var hon också med och grundade en kvinnorörelse och kämpade mot Världsbankens inflytande över den nigerianska ekonomin, ett inflytande som har haft en stark inverkan på kvinnors levnadsvillkor. I dag är hon verksam som forskare på institutionen för Globala studier vid Göteborgs universitet.
Hur uppmärksammas Internationella kvinnodagen i Nigeria?
– Nu för tiden har man bytt namn på dagen till Familjedagen. Vi inom kvinnorörelsen kämpade naturligtvis emot namnbytet, utan framgång. För kvinnorörelsen och kvinnoorganisationer är det en viktig dag. Det hålls manifestationer och seminarier. Men på nationell nivå händer det inte mycket. Dagen beaktas på ledarsidorna, men som om det handlade om familjefrågor och det som diskuteras är kvinnans ansvar som mor. Kvinnor jobbar mer utanför hemmet i dag och på så sätt menar man att de har svikit sin viktigaste uppgift. Det finns radikala kvinnogrupper som kritiserar detta men de får inte utrymme på någon ledarsida.
Under 1980-talet var du med och grundade en kvinnorörelse i Nigeria – hur har utvecklingen sett ut fram till nu?
– Det pågår två parallella processer i Nigeria, men även i övriga delar av Syd. För det första är det i dag självklart att lyfta frågan om kvinnors rättigheter, det diskuteras och är på agendan. Nästan alla kvinnor i Nigeria arbetar. På det sättet har man tillgång till offentliga platser, men inte till offentligheten i termer av det politiska. Det finns några få modiga kvinnor som vågar sig in i politiken men de uppfattas fortfarande som avvikande. Ett aktuellt exempel är det som nu har hänt i Nigeria. Den sittande presidenten har varit sjuk en längre tid och det har pågått en lång och utdragen debatt om vad man skulle ta sig till eftersom han inte var på plats. Den första att sätta sig ned och skriva en motion till riksdagen var en kvinnlig politiker. Hon påpekade att det var dags att låta någon annan ta över hans arbete en tid. För detta fick hon motstå mycket kritik. Drevet och skvallret var i full gång för att underminera de synpunkter hon hade framfört, även om det sedan slutade med att de gjorde som hon hade föreslagit. Men något erkännande fick hon aldrig.
– När det då handlar om lagstiftningen, ta till exempel sharia som har införts i allt fler länder i Syd, så går det bakåt. Även i kristna regioner ser vi en enorm ökning av konservativa religiösa grupper. Detta är alltid negativt för kvinnor då dessa grupper tenderar att hålla sig till en strikt kontrollerande definition och uttolkning av religionen.
Vilka är de frågor som kvinnoorganisationer främst arbetar med i olika delar av Afrika i dag?
– I södra Afrika har de lyckats bra med att lyfta frågor om sexuella och reproduktiva rättigheter. Det har att göra med att det talas mer om aids då det är ett akut och långt mer utbrett problem där. Aids skapar många dominoeffekter i ett drabbat samhälle. Det finns till exempel fler barnhushåll i södra Afrika än i norra. Kvinnoorganisationer har lyckats bättre i sitt arbete med dessa frågor i de urbana områdena, än ute på landsbygden. Även i Sydafrika, som uppfattas som mer progressivt än andra afrikanska länder, undersöker man fortfarande flickor på landsbygden om de är oskulder innan de gifter sig. Om det visar sig att flickan inte är oskuld, skambeläggs hon.
– Västafrika är också drabbat av aids men inte i samma utsträckning och har inte lett till samma dramatiska effekter. Men vad det gäller sexualitet och reproduktiv hälsa går det i en mer konservativ riktning. Till exempel i kristna områden där man förut inte brydde sig om en kvinna hade sex utanför äktenskapet, gör man i dag det mycket mer.
Vad beror denna tilltagande konservatism på?
– När de flesta länder under 1960-talet blev självständiga utvidgade man utbildningssystemet vilket gjorde det möjligt för fler kvinnor att studera. Under 1970-talet kom därför många kvinnor med en universitetsexamen ut på arbetsmarknaden. Det skapade en rädsla hos männen att deras jobb skulle tas ifrån dem. Sedan under skuldkrisen på 1980-talet blev många välutbildade män arbetslösa, liksom många av de kvinnor som hade fått tillgång till utbildning. Och som alltid i svåra tider har människor en tendens att falla tillbaka på religionen, den blir en skyddszon. Alla religioner tenderar att tillskriva kvinnor en specifik roll – den att se till alla andra utom sig själv. Kvinnor började vända sig till kyrkan eller moskén och började bära hijab. Att bära hijab var något helt nytt i Nigeria och användningen tilltog under 1970-talet. Män började trakassera kvinnor på gatan för att de inte klädde sig på rätt sätt, även om de klädde sig traditionellt. Så var inte bara fallet i Nigeria utan i flertalet afrikanska länder. Denna generella tillbakagång har sin främsta grund i fattigdom och brist på försörjningsmöjligheter.
Vilka är enligt dig de viktigaste frågorna för kvinnorörelsen i Nigeria och övriga Afrika i dag?
– Den grundläggande kvinnokampen handlar fortfarande om rätten till sitt eget uppehälle, om kvinnors ekonomiska egenmakt. Den frågan är för många kvinnor i Syd tätt sammanlänkad med rätten till sin egen mark. Många kvinnor är i dag jordbrukare, men marken de brukar ägs av män. Även om det finns lagar som säger att de har rätt att äga finns starka traditioner som gör att de inte får tillgång till den.
– Ofta ser man kvinnoorganisationer kämpa för juridiska rättigheter som kvinnors rätt att inneha politiska ämbeten och rätten att ställa upp i val. Juridiska rättigheter är lättare att kämpa för. Det jag saknar, inte minst inom kvinnokampen i Afrika, är en organisering för kvinnors rätt till mark. Frågan är svår att ta sig an då den är så starkt kopplad till andra frågor som rör patriarkatets makt. En kvinna i Afrika kan i dag inte leva oberoende av en man. Hon kan inte bara säga: ”Jag vill inte gifta mig, nu drar jag och köper lite mark och så ska jag bruka den själv”. En kvinna måste gifta sig för att få tillgång till mark. Det är först i äktenskapet som hon kan förhandla om detta. På grund av det vägrade många kvinnor under 1960- och 1970-talen att sysselsätta sig med jordbruk i norra Nigeria. De ursäktade sig med att de var muslimer – religionen kan ju också fungera som ett motstånd. Så de stannade hemma och började i stället tillverka saker som de sedan sålde på marknaden. En verksamhet som de, till skillnad från arbetet som jordbrukare, hade full kontroll över. På så sätt skapade man sig lite frihet, men samtidigt avskärmade man sig – därför behöver vi börja arbeta mer med kvinnors rätt att äga sin egen mark.
Du har även varit facklig aktivist i Nigeria. Hur användbart är ett begrepp som feminism inom fackliga organisationer i Afrika i dag?
– Det är inget man talar om, i alla fall inte som ideologi. Men ibland försöker man närma sig dessa frågor genom att lyfta saker som endast rör kvinnor på arbetsplatsen. Det kan till exempel gälla lika lön för lika arbete. Men det ligger på kvinnorörelsen och kvinnorna på arbetsplatsen att trycka på och driva frågorna annars uppmärksammas de tyvärr inte.
– Ett belysande exempel från Nigeria gäller en kvinna som tidigare arbetade på ett regeringsorgan som jobbar för att bekämpa droghandel. I deras anställningsvillkor står det att för att en kvinna ska kunna anställas måste hon vara ogift, singel och får inte ingå äktenskap de första två åren av anställningsperioden. Efter det kan hon endast få tillstånd att gifta sig om arbetsgivaren godkänner den tilltänkte mannen. Jag har frågat dem om förklaringen till dessa anställningsvillkor. Jag väntar fortfarande på svar. Kvinnan anställdes i början på 1990-talet. Efter några års anställning bad hon personalchefen om en intervju, så att hon skulle kunna gifta sig med mannen som hon nu väntade barn med, men hon fick inget godkännande.
Hon valde i stället att gifta sig enligt afrikansk tradition, utan licens. 2001 beslutade arbetsgivaren att avskeda henne med förklaringen att hon hade fött barn utanför äktenskapet. Var är facket kan man fråga sig? Nigerian Feminist Forum har engagerat sig i saken, men fortfarande kommer frågan om vad barn och äktenskap har med jobbet att göra inte upp. För män finns inte samma regler. Hennes fall pågår fortfarande och hon fortsätter att kämpa för att få upprättelse.
Det har ju länge funnits en stark kritik mot feminismen som ideologi för att den ser på världen med västerländska ögon. Hur ser den kritiken ut i dag bland feminister i Syd?
– Det finns en rättfärdigad känsla bland många feminister i Syd att feminister i Nord följer sin egen agenda, positionerade som de är i sitt eget västerländska system. De tenderar att tro att saker går att överföra rakt av på förhållanden i Syd. Men det fungerar inte. Liberalismen är inte ett perfekt system. Det centrala och grundläggande problemet för kvinnor i Syd är ekonomin. Handelsrelationerna mellan Nord och Syd är fortfarande den viktigaste frågan som påverkar hur alla människor i Syd lever.