Hur utvecklades en stormig och aktivistisk hyresgäströrelse med tonvikt vid den direkta aktionen till en ordnad förhandlingspart? Vilken roll spelade dragkampen och samspelet mellan statssocialistiska och rörelsesocialistiska ideal i Hyresgästföreningens framväxt? Hannes Rolf avhandling En fackförening för hemmen, berättar historien om en stridbar rörelse. Göran Salmonsson har läst den.
Det har skrivits ofantligt mycket om folkrörelserna, men av någon anledning har de folkliga rörelserna på bostadsmarknaden inte fått särskilt mycket uppmärksamhet. Redan av det skälet är Hannes Rolfs avhandling En fackförening för hemmen välkommen. Den handlar om kollektiv mobilisering, organisering och maktkamp på hyresmarknaden och den är i flera avseenden ett pionjärarbete.
Hyresgäströrelsen fick fäste jämförelsevis sent. De tidiga försöken till organisering blev resultatlösa, trots att det fanns gott om frågor att arbeta med. Stadsbefolkningen började öka under andra halvan av 1800-talet. Vid seklets mitt var andelen ungefär en tiondel, vid sekelskiftet 1900 drygt en femtedel och i början av 1930-talet bodde en tredjedel av befolkningen i städer, varav några hunnit bli ganska stora. Stockholm hade passerat en halv miljon och Göteborg hade nära en kvarts miljon invånare. Stora skaror flyttade in till städerna vilket gjorde bostadssituationen mycket ansträngd. Standarden kunde vara låg och bostadsbristen påverkade hyrorna. Bostadssituationen hängde ihop med tillståndet för den kommunala infrastrukturen, såsom vatten och avlopp och inte minst möjligheten att ta sig till och från jobbet.
Denna situation gav en palett av områden där hyresgästintresset kunde agera. En möjlighet var att påverka byggandet, antingen i egen regi eller genom att få kommunen att driva på byggande. En annan möjlighet var att få till stånd förändringar i regelverk med betydelse för hyresvillkor, boende och byggande. En tredje var att agera direkt gentemot fastighetsägare. Sammantaget ger detta i Hannes Rolfs analys tre övergripande metoder: bostadsproduktion, politisk påverkan och konfrontativa metoder. Inom var och ett av dessa områden fanns en mängd olika tillvägagångssätt att välja mellan för att sätta ihop rörelsens repertoar av arbetssätt och metoder. Betraktad på detta sätt blir det uppenbart att en hyresgäströrelse kan vara många saker och rymma konkurrerande alternativ för hur rörelsen ska arbeta. Genom att undersöka både Stockholm och Göteborg kan Rolf ge en detaljerad och nyansrik bild av den hyresgäströrelse – eller kanske de hyresgäströrelser – som etablerade sig under mellankrigstiden.
I Stockholmsområdet kom genombrottet 1917, förmodligen underlättat av hyresstegringslagen från detta år. Lagen skulle bromsa skenande hyreshöjningar och stadgade bland annat att uppsägningar och hyreshöjningar skulle prövas av en hyresnämnd. Dessa nämnder gav en arena för hyresgästföreningar och sådana bildades i Stockholm och dess förstäder och grannsamhällen. Både Stockholms hyresgästförening, bildad i april 1917, och föreningarna i kringliggande orter hade under de första åren en politisk inriktning, som även kunde innefatta sidor av boendet som inte hade direkt med bostaden att göra, såsom förstadsföreningarnas engagemang i kollektivtrafikfrågor. Inriktningen mot politisk påverkan hindrade inte att man plockade in direkta stridsmetoder i repertoaren. När Södra förstadsbanan tänkte höja priserna med 50 procent i april 1920 sattes banan i blockad av Södra Förstädernas hyresgästförening.
När hyresnämnderna försvann 1923 märktes kristecken inom framför allt Stockholms hyresgäströrelse. En nyorientering behövdes. Blicken började riktas mot bostadsproduktion, men på det området hade en effektiv aktör trätt in i form av HSB, som bildades 1923. Efter några skakiga år började man i stället allt mer agera direkt mot fastighetsägare. Från 1928 framskymtar en mer offensiv inriktning och nu anammade föreningen även direkta stridsmetoder, framför allt blockad, men även hyresstrejk och massuppsägningar. Föreningen började även rikta krav till fastighetsägarnas organisationer rörande hyresavtalens utformning och innehåll. Samtidigt rörde det sig bland hyresgästerna. I flera fall initierades kollektiva aktioner, som fick uppbackning av hyresgästföreningen. I dessa aktioner skapades en mall för de hyressänkningsaktioner som skulle komma: massmöte, kontraktsgranskning, framförande av krav och massuppsägning.
Under de följande åren utvecklades en intensiv verksamhet av hyressänkningsaktioner, med en kulmen 1933. Föreningarna i Stockholm med omnejd var inte främmande för blockader, men i jämförelse med Göteborg var de sparsamma med att använda det medlet. Tyngdpunkten låg vid ständig förhandlingsverksamhet. Fastighetsägarföreningen i Stockholm var av allt att döma inte beredd på anstormningen. Under 1933 omstöptes den till mer av en kamporganisation för en föhandlingspart. Motsvarande omläggning hade då redan skett i Göteborg. Som Rolf påpekar började konturerna av ett system med starka partsorganisationer på hyresmarknaden att formeras. I Stockholmsområdet klingade den mobiliseringsdrivna aktiviteten av och gav plats för en mer formaliserad förhandlingsverksamhet.
I Göteborg fick hyresgästorganiseringen fäste i början av 1920-talet. Föreningar bildades stadsdelsvis, vilka 1922 samlades i Hyresgästernas Centralförsamling i Göteborg (HCF). Under formeringsfasen fanns förvisso alla tre övergripande metoder med politisk påverkan, bostadsproduktion och konfrontativa metoder men tyngdpunkten låg vid den direkta aktionen. Bruket av blockader (som kunde innefatta olika typer av bojkotter) blev något av Göteborgs särmärke. Av de 2 285 adresser satta i blockad som Rolf funnit, låg 2 109 i Göteborgsområdet. Metoden ställde höga krav på kollektiv disciplin och solidaritet. Föreningarna underbyggde detta genom att försöka utveckla en kollektiv identitet inom medlemskåren, men det innebar också vid behov en ganska brysk behandling av blockadbrytare. Sociala aktiviteter blev ett betydelsefullt inslag i verksamheten. Hyresgästföreningarna skulle etablera sig som en närvarande kraft i lokalsamhället.
Mot slutet av 1920-talet började aktivitets- och konfliktnivån stiga. Blockaderna uppmärksammades av fastighetsägarnas nationella organisation och i Göteborg beslutade man i slutet av 1929 att sätta in åtgärder för att befria sig från problemet med hyresgästföreningarna. Dessa lät sig dock inte hindras. Under 1931 inleddes hyressänkningsaktioner liknande dem i Stockholm, varvid även hyresstrejker togs i bruk. På fastighetsägarsidan omstrukturerades styrkorna till en kamporganisation. Genom bildandet av Göteborgs Fastighetsägares Garantiförening byggdes en partsorganisation med ekonomiska muskler att ta sig an hyresgästföreningarna. Konfliktnivån steg. Striderna ändrade karaktär och blev mer av konfrontationer mellan HCF och Garantiföreningen. Alltmedan de militanta metoderna i Göteborg började dra till sig uppmärksamhet från olika håll.
Efter politiskt initiativ hösten 1933 för att få slut på gamla blockader nådde de nationella organisationerna Hyresgästernas Riksförbund (HRF) och Sveriges Fastighetsägarförbund en uppgörelse om en fast förhandlingsordning med bestämmelser som reglerade vissa stridsfrågor. Det var Garantiföreningen som hade krävt dessa bestämmelser. HCF ansåg att de gick för långt och sände ut dem på allmän omröstning i de lokala hyresgästföreningarna, där de blev nedröstade.
Här blev klyftan inom rörelsen tydlig. HRF var redan tidigare kritisk mot den decentraliserade modellen i Göteborg, med föreningar som kunde agera självständigt i konfliktsituationer, och hade förespråkat en centralisering efter Stockholmsmodell, där ombudsmannen spelade en central roll. Vid HRF:s kongress i november 1933 krävdes att de göteborgska lokalföreningarna skulle ge upp något av sin självständighet och underordna sig en gemensam strävan för de större målen och principerna. Dit räknades en fast förhandlingsordning. Göteborgarna lät sig inte övertygas, men förlorade i voteringen och fick finnas sig i att förhandlingsordningen skulle ses som en eftersträvansvärd princip.
Samtidigt rasade konflikterna i Göteborg. I december 1933 tillsattes en regeringskommission för förhandling och det utmynnade i att HCF och Garantiföreningen en nådde överenskommelse, som innefattade en förhandlingsordning. Den avlägsnade dock inte motsättningarna. Inför hyressänkningsaktionerna 1935 sade HCF upp förhandlingsordningen. Återigen klev staten in med en förlikningskommission i en konflikt. Rolf ser det som en brytpunkt att regeringen direkt började visa intresse för striderna på Göteborgs hyresmarknad. En ny förhandlingsordning kom till stånd, men sades snart upp igen, denna gång av Garantiföreningen. Följande år, 1936, utbröt den största hyresstriden i Sveriges historia, den så kallade Olskrokenkonflikten, som började med krav som inte främst avsåg hyresreduceringar utan reparationer och standardhöjningar. Den eskalerade snabbt och innehöll blockader, vräkningar, fackliga blockader av vräkningsarbete, massuppsägningar och mer därtill. En regeringsinitierad medlingskommission var inblandad och efter stora kostnader för både lokala affärsintressen och fastighetsägare avslutades striden i maj 1937 med i huvudsak en seger för hyresgästerna.
När socialdemokratin vid regeringsmakten började forma mer ambitiösa bostadssociala mål, skapades en situation där man kunde driva på för att nå bostadspolitiska reformer, och då var det en fördel att kunna erbjuda ett lugn på hyresmarknaden genom ett ordnat förhandlingsväsende. Lokalt initierad aktivism blev snarare ett störningsmoment än en maktresurs.
Under Olskrokenkonflikten hade Göteborgs hyresgäströrelse haft ett brett stöd, men det stod också klart att regeringen såg med olust på de svårlösliga konflikterna och var benägen att gripa in med mer permanenta arrangemang för att åstadkomma fredliga lösningar i hyresförhandlingar. I och med att bostadspolitik hade blivit ett fält för socialpolitiska ambitioner fanns också möjligheter för hyresgäströrelsen att vinna resultat genom politisk påverkan. Men, påpekar Rolf, detta krävde disciplinering inom rörelsen, och då var de konfliktbenägna göteborgarna ett problem.
Hyresgäströrelsen i Göteborg kom så småningom att förändras, bort från en aktivism baserad på verksamhet i de lokala kvarteren till att i stället bli en mer centraliserad organisation byggd på ombudsmännens arbete. De inordnades i en segrande riksnorm för vad slags rörelse hyresgäströrelsen skulle vara. Rolf följer inte denna process men han visar att den nationella organisationen, HRF, under hela sin historia haft en slagsida åt att vilja arbeta med politisk påverkan snarare än med medlemsbaserad aktivism. 1930-talets aktivism hade resulterat i en maktförskjutning till hyresgästernas förmån och den hade skapat starka partsorganisationer. Därigenom hade den, lite paradoxalt, skapat betingelser för en rörelse med mer inriktning på politisk påverkan.
När socialdemokratin vid regeringsmakten började forma mer ambitiösa bostadssociala mål, skapades en situation där man kunde driva på för att nå bostadspolitiska reformer, och då var det en fördel att kunna erbjuda ett lugn på hyresmarknaden genom ett ordnat förhandlingsväsende. Lokalt initierad aktivism blev snarare ett störningsmoment än en maktresurs för en organisation vars styrka utgjordes av ombudsmännen och förhandlingsapparaten. Rolf noterar hur de olika delarna i efterkrigstidens hyresmarknadssystem etableras och vi kan bara hoppas att han får tillfälle återkomma med en närmare analys av processen.
Även om Rolf inte gör så stor sak av det, så präglar skillnaderna mellan den rörelsesocialistiska och den statsocialistiska strömningen hela hans undersökning av hyresgäströrelsen.
Den hyresgäströrelse som till slut formades och vann framgång under mellankrigstiden var på sätt och vis många rörelser. I mångfalden fanns naturligtvis politiska och ideologiska skiljelinjer, men Rolf väljer att knyta an till en distinktion som introducerats av Mats Dahlkvist (numera Lindberg), och som skiljer mellan rörelsesocialism och statssocialism. För den rörelsesocialistiska strömningen står den egna organiseringen och erfarenheten i fokus, och tänkandet rör sig nerifrån och upp. Den levande organisationen och medlemsaktiviteten blir självändamål. Organisationsformerna drar åt decentralism, självförvaltning och direktdemokrati. För statssocialismen ligger tyngdpunkten vid kontrollen över statsmakten och hur man den vägen kan omforma samhället. Tänkandet rör sig uppifrån och ner. Organisationsformerna drar åt centralism, enhetlighet och representativ hierarki, där de valda styrelserna verkligen är styrande.
Även om Rolf inte gör så stor sak av det, så präglar skillnaderna mellan den rörelsesocialistiska och den statsocialistiska strömningen hela hans undersökning av hyresgäströrelsen. De blir synliga i jämförelsen mellan Stockholm och Göteborg, i förhållandet mellan nationell organisation och lokala föreningar, och i skildringarna av lokala striderna. Det blir också tydligt att det inte finns något självklart utfall av den organiserade verksamheten. Uppsvinget i den rörelsesocialistiska kampen tycks ha bidragit till att skapa förutsättningar för den statssocialistiska inriktningens möjligheter att leverera resultat.
Det sägs ofta att folkrörelserna format det moderna Sverige. Rolfs studie visar att varje sådant påstående måste preciseras. Man behöver ställa frågor om vilken slags folkrörelse det var som präglade riket och vilka alternativ som föstes åt sidan. Och det duger inte att bara kalla skeendet för ”utvecklingen”. Det var människor med ideal och intressen, föreställningar och förhoppningar, drömmar och vardagsbestyr, som försökte förbättra sin nutid och forma sin framtid. Ingen kunde veta hur det skulle bli, bara att det var värt att kämpa för. Att betrakta resultatet som en ofrånkomlig utvecklig är segrarens efterhandsprivilegium.
Med detta ger historien även lärdomar för nutiden. Ingenting är givet. Det finns ingen utveckling att underordna sig. Vi skapar visserligen inte vår historia efter eget gottfinnande, inte heller under omständigheter vi själva valt. Men det hindrar oss inte från att själva välja våra mål och vägar, och att själva göra vår historia. Om vår framtids drömmar ska kunna kallas utvecklingen, så behöver vi ta kampen här och nu.