Sveriges Ingenjörer och tjänstemannafacket Unionen svek IF Metall och gjorde själva upp med Teknikföretagen. Arbetsköparnas krav på nollbud blev inte verklighet, men kvarstår desto hårdare mot metallarbetarna som nu står ensamma kvar. Solidariteten bland industrifacken är bruten.
Den nuvarande fackindelningen har länge bäddat för detta. Uppdelade i tre fack för olika yrken är det bäddat för konflikt mellan arbetstagarna. Organisering ska samla dem solidariska med den gemensamma fackliga kampen. Det finns solidariska som jobbar i kostym på flådiga business-kontor. Men risker uppstår när olika grupper av lönearbetare har varsin organisation med olika möjligheter och plats i hierarkin.
Framgångsrik facklig kamp kräver att alla anställda tillhör en och samma organisation. Organisationen måste i första hand driva krav för de medlemmar som har lägst lön, osäkrast anställning och minst möjlighet att påverka sin arbets-situation.
Ingenjörerna har en privilegierad position som efterfrågad spetskompetens. Genom förhandlingar lokalt och även individuellt är det lätt att få upp lönerna även på andra sätt än genom gemensamma förhandlingar. Så nog lär utfallet bli högre än den låga 2,6 procents ökning under 18 månader som avtalats.
Bland tjänstemännen har vissa strikt administrativa jobb där varken lön eller inflytande behöver vara högre än för en metallarbetare. Medan andra är chefer med makt att arbetsleda, anställa och avskeda. På detta sätt måste Unionen ta hänsyn till även chefers intresse av ökat inflytande över övriga anställda och hamnar mitt emellan förhandlingsbordet. Mellancheferna lär också få ta del av löneglidning lokalt.
Ett gemensamt fack som släpper in ingenjörer som känner solidaritet med det större kollektivet, tjänstemän utan chefsposition och metallarbetare skulle kunna hindra splittringen. Att arbetsköparna kommer erbjuda vissa anställda med spetskompetens förmåner som högre lön behöver för en sådan organisation inte stå i motsättning till att ta en kollektiv solidarisk strid. Istället kan individuell löneglidning utnyttjas som en hävstång för att få upp de kollektiva.
Samma problem rådde tidigare inom Storbritanniens järnväg. Det starka lokförarfacket ASLEF uppnådde bra villkor och privilegier för sina välutbildade medlemmar. Men svek gång på gång sina kollegor i RMT som organiserade övrig personal. Till slut fick RMT nog och började organisera även lokförare. Resultatet har blivit starkare facklig makt för såväl förare som övrig personal.
Det är ett inspirerande exempel. För ingenjörer och tjänstemän kan det verka som att deras privilegier bygger på att arbetarna har det sämre. Men det är en myt. Striden står mellan löntagarnas löner eller aktieägarnas vinster.
Osäkra anställningar, bemanningsföretag, försämrad arbetsmiljö och nollavtal drabbar oftast först på verkstadsgolvet. Men om IF Metall pressas till ett sämre avtal kommer Unionen och Sveriges Ingenjörer med större tyngd möta samma krav i nästa avtalsrörelse.
