I år är det 100 år sedan Kronstadtupproret ägde rum i februari-mars 1921. Ett uppror som brutalt krossades av den röda armén. I en serie texter berättar Kristian Falk om upproret, repressionen och efterspelet av vad som har kommit att kallas anarkismens sista ryska vinter. Det här är del 1 – Upproret.
Vintern 1920-21 var ovanligt mild i Finska viken och Östersjön, varför bolsjevikerna var pressade till ett snabbt avgörande. Det gällde att anfalla medan isarna fortfarande bar.
Den tionde partikongressen, som skulle öppna 6 mars i Moskva, närmade sig. Delegater hade anlänt i god tid men öppnandet sköts upp. Vid ett möte i centralkommittén 7 mars beslöt man att öppna kongressen till dagen därpå.
Skälet var att man beslutat anfalla Kronstadt natten 7-8 mars. Alla inblandade förväntade sig att upproret skulle krossas utan mankemang; tanken var att den förväntade segern skulle kungöras vid kongressens öppnande som ännu en triumf över kontrarevolutionärer.
1921 utgör en brytpunkt i den ryska revolutionen. Revolterna fyra år efter revolutionen i februari 1917 omtalas ibland som anarkismens sista ryska vinter. Peter Kropotkins begravning i Moskva den 13 februari blev en mäktig manifestation, trots att familjen hade vägrat anta bolsjevikregeringens erbjudande om statsbegravning.
Några veckor senare startade revolten i Kronstadt, på ön Kotlin utanför Petrograd, där anarkister och syndikalister hade en mer marginell roll än vad mytbildningen föreskriver. Myteristerna i Kronstadt såg sig själva som arvtagare till kommunarderna i Paris 1871. Och de var tillsammans med upproriska bönder i Ukraina (och de mindre kända upproren i Tambov- och Saratov-provinserna) föregångare till Berlin 1953, Ungern 1956, Gdansk 1970 och andra mindre kända arbetarrevolter som krossats med våld. Stalinismens logik är inbäddad i sovjetkommunismens tidiga historia.
I oktober 1917 hade Vladimir Lenins politiska fraktion bolsjevikerna tagit makten i Ryssland med förvånansvärt begränsade resurser. Arbetare men även röda garden i Petrograd, nuvarande Sankt Petersburg, deltog endast sporadiskt i denna statskupp. Stadens garnison förhöll sig neutral och upproret lyckades först när matroser och soldater från Baltiska flottan blandade sig i.
Alltså trupper från flottbaserna i Helsingfors – och Kronstadt. I nu klassiska, mytologiska filmsekvenser signerade Sergej Eisenstein skall Petrograds proletärer ha väckts av ropet ”Kronstadt kommer!”. Männen från denna flottbas hade ställt upp redan 1905 och liksom under februari var de beredda att försvara arbetarklassens intressen när bolsjevikerna kallade till den sista striden i oktober.
Avsättandet av tsaren i februari 1917 hade skapat en extremt laddad situation politiskt, ekonomiskt och socialt i alla större ryska industricentra. Under våren och sommaren växte fabrikskommittéer och arbetarråd (sovjeter) fram. Alltså institutioner av samma direktdemokratiska karaktär som under 1905 års uppror mot tsarismen. Till en början spontant men successivt alltmer samordnat.
En nyckelfaktor bakom maktövertagandet 1917 var partiets lösliga struktur. Det är nämligen en myt att bolsjevikerna var ett disciplinerat avantgarde som målinriktat ställde sig i spetsen för arbetarklassen. Tvärtom är det slående hur villrådigt partiet agerade i olika situationer. Samtidigt underkommunicerade man den partiteori som tillhört den officiella retoriken före 1917.
Det var arbetarklassens självständiga kamp som tvingade bolsjevikerna att avvika från den strikta partimodell som formellt existerade. Under några år var partiet en i hög grad öppen massorganisation, långt ifrån idealet om kaderstruktur. Även internt kännetecknades partiet dessa år av frispråkiga debatter.
Det som stod på spel 1921 var de arbetarbaserade maktorganens autonomi gentemot det parti som börjat inrätta sig som en ny härskande, byråkratisk klass. Enbart under februari 1921 hade bolsjevikerna 118 bondeuppror att ta itu med.
Kronstadt var en utmaning för bolsjevikerna. Både 1917 och 1921. Med små variationer var de politiska parollerna identiska. Skillnaden låg i att 1917 hade flottbasen gått i spetsen för att avsätta tsaren, för att i oktober avsätta Kerenskijs provisoriska regering. 1921 gav de sig i kast med att utmana den regim som påstod sig bygga den nya arbetarstaten.
Då skall man hålla i minnet att soldaterna och matroserna i Kronstadt vid världskrigets utbrott 1914 tillhörde de mest läskunniga, yrkesutbildade och minst servila förbanden i tsardömet. Samtidigt tjänstgjorde de i en repressiv och välövervakad militär installation vid inloppet till Petrograd. Förvisso hade många band till landsbygden, men deras politiska medvetenhet hade formats av kampen mot tsardömet.
Kronstadts roll 1917 bär på flera paradoxer. Någon dubbelmakt existerade inte lokalt, eftersom det lokala arbetarrådet, sovjeten, regerat oinskränkt från februari. Redan innan Lenin i april myntade parollen ”All makt åt sovjeterna!” hade man i Kronstadt ersatt den hierarkiska kommandostrukturen med demokratiska institutioner och ett flerpartisystem baserat i arbetarklassen.
Först med enpartistatens etablering uppstår en dubbelmaktssituation – som blev explosiv när det ryska inbördeskriget var över. Den tändande gnistan var liksom tidigare Petrograds stridbara arbetarklass.
I Petrograd utbröt strejker med improviserade stormöten där politiska krav var lika centrala som åtgärder mot livsmedelsbristen. Många fabriker hade problem med bränsle- och råvaruleveranser. Under februari var drygt hälften stängda och den 23:e blev startpunkten för en våg av strejker.
På direktiv från Trotskij och Lenin utlystes undantagstillstånd i staden 24 februari. Soldater vid stadens garnison (sjunde armékåren) blev avväpnade när de deklarerat att de inte skulle skjuta mot strejkande. Mer pålitliga trupper kallades in och 28 februari startade en systematisk repression, som på två dagar bröt sönder strejkrörelsen.
Upproret i Kronstadt blev möjligt tack vare bolsjevikernas interna konflikter. Trotskij hade som krigskommissarie tillsatt Fedor Raskolnikov som ny flottchef i juni 1920, med utökade befogenheter att stävja missnöjet på de olika flottbaserna i Östersjön. Bland annat skapades ett nytt politiskt organ – Pobalt – som skärpte partidisciplinen, ett beslut som kom på kollisionskurs med Petrograds partichef Zinovjev.
Den 2 mars blev Raskolnikov formellt avsatt. En petning som blev offentlig först efter revolten. Med denna plats i flottans hierarki vakant uppstod ett maktvakuum.
Under tiden hade Kronstadtsovjeten skickat en delegation som skulle informera sig om strejkrörelsens krav. (Det fanns en tradition av solidaritet med strejkande arbetare, 1919 hade flottbasens manskap vägrat att slå ner strejker i Petrograd.) Delegationen lämnade rapport 28 februari och på slagskeppet Petropavlosk antog besättningen en resolution baserad på strejkrörelsens krav.
Detta 15-punktsprogram blev den 1 mars antaget på ett massmöte med cirka 15 000 matroser, soldater och civila. Dagen efter hölls möten i garnisonen och staden som utmynnade i nyval till den lokala sovjeten, under parollen ”Den tredje revolutionen”.
Kronstadtresolutionen anslöt i hög grad till det program som bolsjevikerna mobiliserat kring hösten 1917. Partiet hade då krävt att all makt skulle överföras till sovjeterna och utlovat en landreform. Mindre än fyra år senare hade dylika politiska krav blivit stigmatiserade som kontrarevolutionära av samma bolsjevikregim.
Vid den tionde partikongressen tvingade partiledningen fram ett fördömande av all intern opposition. (I sitt öppningstal på den tionde partikongressen anklagade Lenin särskilt den så kallade Arbetaroppositionen för att vara en ”småborgerlig”, ”syndikalistisk”, ”anarkistisk” avvikelse och ett hot mot revolutionen.”.) Därmed reorganiserades partiet efter Lenins gamla idéer om ett elitparti. Och de centrala instanser som ansvarade för partidisciplinen – sekretariatet och kontrollkommissionen – gavs utökade befogenheter och fler resurser.
Här las grunden till det parti som slussade fram Stalin som generalsekreterare och envåldshärskare.
