I år är det 100 år sedan Kronstadtupproret ägde rum i februari-mars 1921. Ett uppror som brutalt krossades av den röda armén. I en serie texter berättar Kristian Falk om upproret, repressionen och efterspelet av vad som har kommit att kallas anarkismens sista ryska vinter. Det här är del 2 – Stormningen.
Med sovjetiska arkiv tillgängliga vidgas perspektivet på den ryska revolutionens urartning. Framför allt kan vi frilägga utarbetade, dolda agendor. I vissa fall med brutalt tydliga instruktioner. I ett hemligt telegram 10 mars till Politbyrån la Trotskij inte fingrarna emellan:
”Vi måste till varje pris likvidera Kronstadt de närmaste dagarna. Detta kan vi endast åstadkomma genom mobilisering av tillräckligt antal stridsvana kommunister och partifunktionärer. Det krävs extraordinära åtgärder.”
Senast 5 mars hade partiledningen beslutat att krossa revolten. Trotskij kallade denna dag på Michail Tuchatjevskij, som gjort karriär som skrupelfri militär problemlösare under inbördeskriget. Vid sin ankomst till Petrograd tog Tuchatjevskij resolut befälet, redo att ta revansch för det fiaskoartade fälttåget mot Warszawa 1920.
Till sitt förfogande hade Tuchatjevskij trupper stationerade i Petrograds militärdistrikt. Men även officersaspiranter, handplockade enheter ur Röda Armén och Tjekan. De sistnämnda bidrog med specialenheter som bildade eftertrupp för att avskräcka potentiella desertörer.
Men både Tjekan och Röda Arméns ledning underskattade det upprorets kraft. Kronstadtrebellerna antas ha haft cirka 18 000 vapenföra soldater och matroser. Dessutom hade de en god strategisk position, vilket ledde till att det första anfallet 7-8 mars misslyckades rejält. Till nederlaget bidrog att flera bataljoner gjorde myteri och anslöt sig till revolten, trots att politiska kommissarier fanns på plats.
Ett hemligstämplat telegram beskrev i klartext den låga stridsmoralen:
Men både Tjekan och Röda Arméns ledning underskattade det upprorets kraft.
“Efter att ha avancerat knappt två kilometer mot Kronstadt vägrade 561:e regementet att fortsätta. Orsaken är oklar. Kamrat Dybenko beordrade då en annan enhet att omgruppera och öppna eld mot alla som gick till reträtt. Och regementschefen vidtar repressiva åtgärder mot återstående underlydande, i syfte att tvinga dem att gå till anfall.”
En planerad ny attack 13 mars sköts upp på grund av att isen i Finska viken var täckt av flera decimeter vatten och trupper vägrade lyda order: “Vi är beredda att slåss till sista man på land, men vi går inte ut på isen som måltavlor.”
Tuchatjevskij grupperade om med nya trupper, flyg och förstärkt artilleri. Men han ville invänta stridsvana trupper som var på väg i ilfart från polska gränsen. Dessa förväntat lojala trupper hann dock fraternisera med agiterande Petrogradarbetare. När de dessutom försökte ta direkt kontakt med Kronstadtrevoltörerna blev de omedelbart isolerade av Tjekan, som resolut tog itu med att återskapa stridsdugliga enheter.
Som ansvarig för ett frontavsnitt tillsattes Kliment Vorosjilov, en annan legendarisk befälhavare. På partiets order hade Vorosjilov brutit upp i all hast från partikongressen i Moskva – tillsammans med cirka 300 andra delegater. Bland dessa delegater som dirigerats till Kronstadt återfanns cirka 30 medlemmar av Arbetaroppositionen, som förklarats vara en partifientlig fraktion.
Dessa partifunktionärer fick fria händer att återupprätta stridsmoralen, och blev tillsammans med ytterligare inkallade lojala partimedlemmar en avgörande faktor i slutstriden. Militärhistoriker som studerat texter av bland annat Tuchatjevskij har bedömt att “i ingen annan insats i Röda Arméns historia har särskilt mobiliserade partimedlemmar haft så avgörande betydelse för en seger”. Enbart reorganiseringen av sjunde armékåren i Petrograd krävde 3 000 frivilliga partimedlemmar. Andelen partifunktionärer har beräknats till 15-30 procent i reguljära enheter och mellan 60 procent och 70 procent i specialförband, där förlusterna blev extrema.
Kommissarier och specialenheter i eftertruppen hade otvetydiga order: ”Alla desertörer och panikslagna skall skjutas på fläcken.” Direktiven var att “ta itu med upprorsmännen utan tvekan, skjuta för att döda”. Och inte vara “alltför petnoga med att ta fångar”.
“När fortet erövras skall processen göras kort med rebellerna, alla på plats skall skjutas utan nåd.”
Däremot är det en myt av vandringskaraktär att Trotskij skulle ha betecknat upprorsmakarna som ”rapphöns”. Det var försvarskommittén i Petrograd med Grigorij Zinovjev i spetsen som skickade hotet till revoltörerna: ”Om ni envist framhärdar kommer ni att bli skjutna som rapphöns…..”
Dessa taktiska direktiv följdes upp av Tuchatjevskij, som gav order om “att attackera slagskeppen Petropavlosk och Sevastopol med granater som laddats med giftgas”. Denna order kunde dock inte verkställas på grund av leveransproblem och osäkerhet om vindförhållanden.
Inför hotande islossning i Finska viken beordrade Tuchatjevskij artilleriet att inleda spärreld 16 mars mot Kronstadt. Det blev Vorosjilov som fick det formella ansvaret att genomföra den order Tuchachevskij godkänt – och som knappast gick att missförstå:
“4. När fortet erövras skall processen göras kort med rebellerna, alla på plats skall skjutas utan nåd. (…)
6. (…) Alla beväpnade rebeller skall skjutas, inga fångar skall tas. (…)
9. Förhållandena under stormningen blir svåra, men inte komplicerade. Det krävs beslutsamhet, självbehärskning och våghalsighet.”
Anfallet över sviktande isar natten till den 17 mars blev en militär framgång, men gatustrider pågick i två dagar. Med 50 000 man hade anfallsstyrkan fördubblats, med stora delar av stormtrupperna kamouflerade i vita kläder på isen. Mot kvällen 17 mars stod det klart att upproret var på väg att krossas. Då beslöt 8 000 av upprorsmännen att vandra över isen till Finland.
Det är en bisarr symbolik i att den tidigare Kronstadt-matrosen Pavel Dybenko var ansvarig för gatustriderna, med mandat att ”rensa staden från oansvariga rebeller” och “etablera en fast revolutionär ordning”. (Vid denna tidpunkt var han gift med Alexandra Kollontaj.) Detaljerna i detta avslutande skede är dunkla, men som ny kommendant för fästningen blev Dybenko ansvarig för den tribunal som utfärdade dödsdomar och skickade myterister och deras familjer till läger.