Första majdemonstrationerna startade för att hedra minnet av de radikala arbetare som dödades i samband med en demonstration i Chicago 1886. De demonstrerade för kravet på åtta timmars arbetsdag, men också för drömmen om ett samhälle utan löneslaveri. En dröm som lever vidare när de syndikalistiska första majtågen växer år för år i Sveriges storstäder. Arbetaren uppmanar alla läsare att demonstrera med Syndikalisterna på lördag!
Samförstånd med kapitalisterna förbättrar inte arbetarnas villkor. LO:s förbund demonstrerar efter en avtalsrörelse där flera kollektivavtal med urholkat anställningsskydd, löneökningar på några hundralappar och ökade individuella löneskillnader tecknats. Det visar vem som tjänar på samförstånd. Några förbättringar för arbetarklassen kommer inte heller komma enbart för att en ny regering röstas fram i höst. Staten förblir ett instrument för att skydda kapitalets makt oavsett politisk färg på de styrande.
Vi syndikalister demonstrerar för ökad arbetarmakt genom direkta aktioner på arbetsplatserna. Det är i de kampmetoderna hoppet om ett nytt samhälle finns.
Syndikalismen började som en stark revolutionär rörelse som fick sin bas i norra Sverige. Medlemmarna fanns bland skogshuggare, gruvarbetare och stenhuggare.
Som en radikal utmanare till LO och socialdemokratin organiserade syndikalisterna flera stora kämpande arbetarkollektiv ända fram till 1950-talet. Sedan förlorade organisationen sin stridbarhet. Långsamt försvann både medlemmar och aktivitet, rörelsen var nära att självdö.
Men inför syndikalisternas 100-årsjubileum lever vi igen som den starkaste radikala kraften i Sverige. Ända sedan 1990-talet har syndikalismen haft en stark dragningskraft på ungdomsgeneration efter ungdomsgeneration. Det har lett till arbetskonflikter på videobutiker, snabbmatsrestauranger, gatukök och andra platser dit ung osäker arbetskraft hänvisas. I dag har de tidiga generationerna vuxit upp. Numera återfinns dessa i mer stabila syndikalistiska sektioner inom branscher som vård, skola och transport.
Tillsammans med ett tusental papperslösa arbetare inom Stockholms svarta sektor av bygg, hotell, städ och restaurangföretag är vi numera en kraft att räkna med. Visst är vi få medlemmar, men vi är stridbara.
På första maj demonstrerar vi med välkommet stöd från andra utomparlamentariska sociala rörelser som stadsdelsgrupper, husockupanter, antifascister, feminister, flykting och miljöaktivister. Tillsammans är det möjligt att nå ut med politik från arbetsplatserna till hela samhället. Antifascister kan stödja brevbärare som vägrar dela ut rasistisk reklam. Feminister kan stödja vårdarbetare som strejkar för att komma ikapp mansdominerade branscher lönemässigt.
En liten strejk på en arbetsplats behöver på så sätt inte vara en isolerad ekonomisk aktion. Det kan växa till en större politisk fråga om förändring av hela samhället.
Syndikalisterna förblir till medlemsantalet en väldigt liten organisation. Men också en organisation med större möjligheter än att bara vinna enskilda mindre arbetsplatsstrider. Den lilla striden på en arbetsplats kan sprida sig och växa till en generalstrejk mot hela löneslaveriet. Första maj demonstrerar vi för det hoppet.
