Amnesti för alla papperslösa arbetare borde vara ett självklart krav för de rödgröna i valrörelsen. Det innebär såväl högre löner för alla arbetare som mer skatteintäkter till offentliga sektorn. Under alliansens regeringsperiod har reformerna som underlättar arbetskraftsinvandring delvis lättat upp även de papperslösas situation. Men de rödgröna måste kunna ha högre ambitioner än alliansen i denna fråga.
Alliansen tog ett viktigt steg mot amnesti i och med införandet av en ny lag om fri arbetskraftsinvandring, som samtidigt ger alla papperslösa som redan tagit sig in i Sverige och fått arbete möjlighet till ett tvåårigt uppehållstillstånd. Men lagen har flera brister. Den kräver att arbetsköparen upprättar ett skriftligt anställningsavtal och meddelar Migrationsverket att den papperslöse har anställning. Vilket ytterst få företagare med papperslösa anställda har intresse av att göra.
Majoriteten av alla företagare som anställer papperslösa vill utnyttja deras osäkra situation till att pressa ner lönerna långt under medelinkomsten i respektive bransch och slippa kostnader för sociala avgifter. Därför har intresset för att företagen frivilligt ska ordna fram uppehållstillstånd till papperslös personal varit begränsat. Lagen har däremot gett facket möjlighet att tvinga arbetsköparna att utfärda anställningsavtal och intyg för uppehållstillstånd. Och på så sätt gynnat de papperslösa som organiserat sig fackligt.
Men de flesta papperslösa har inte fått papper efter lagändringen, utan jobbar och lever fortfarande under fortsatt hot om utvisning. Ett hot som gör att många drar sig för att ta strid för högre löner och bättre arbetsvillkor. De papperslösa fungerar ännu som en lönedumpare mot arbetare med svenskt medborgarskap. En allmän amnesti skulle göra det möjligt för alla som i dag jobbar utan papper att kämpa till sig samma villkor som sina klassystrar med medborgarskap.
Oviljan att satsa på amnesti inom svensk vänster bygger på en myt att den svenske arbetaren inte tar jobb under en viss lönenivå, vilket utländska arbetare är beredda att göra. Visst är en svart lön inom städbranschen på 30 svenska kronor i timmen fortfarande mycket pengar i proportion till inkomstnivåerna i u-världen. Men om alternativet ges att kämpa fackligt för högre löner är immigranter mer än villiga att ta den striden.
Världens fattiga som strömmar till Europas storstäder har ett starkare ekonomiskt intresse att ta strid för bättre arbetsvillkor än de globalt sett välbeställda arbetarna som har svenskt medborgarskap. Immigranter i Europa deltar i fackliga strider i större utsträckning än övriga arbetare. Det är ett historiskt exempel som går igen – den amerikanska fackföreningsrörelsen byggdes i slutet av 1800-talet helt upp av nyanlända immigranter.
De rödgröna borde kunna övertrumfa alliansens reform med något ännu radikalare – att gå hela vägen och utfärda allmän amnesti. Detta har redan prövats i flera andra EU-länder när vänsterpartier haft makten. Resultatet har varit lyckat.
Allmän amnesti innebär bättre arbetsvillkor för alla arbetare. Det innebär alltså ökade skatteintäkter till det offentliga när svarta löner blir vita. Det innebär lägre sjukvårdskostnader när papperslösa vågar söka sjukvård som alla andra istället för bara dyra akutbesök. Det innebär även lägre sjukvårdskostnader när alla arbetare vågar ställa samma krav på säkerhet och arbetsmiljö, i dag är papperslösa överrepresenterade bland skadade i arbetsplatsolyckor.
Vi som har svenskt medborgarskap och därmed rösträtt i höstens val har mycket att vinna på att rösta på ett parti som vill ge alla arbetare medborgarskap. Kommer de rödgröna ge oss den möjligheten?