Ett kollektivavtal är inte en garant för rimliga arbetsvillkor. Flera exempel från senare tid visar hur företag kan gömma usla arbetsvillkor bakom kollektivavtalen, med de stora fackens goda minne. Det menar Emil Broberg och Pär Hagander i veckans debattartikel.
Man får ofta höra att kollektivavtalen är arbetarnas frälsning i Sverige. Dessa har tagit den mytologiska formen av en magisk sköld som skyddar mot orättvisor och förtryck. Det faktum att man under avtalsperioder är låst av fredsplikten anses vara ett billigt pris att betala för de arbetare som åtnjuter dess välsignelser. Redan här skulle man kunna argumentera att dåliga kollektivavtal, speciellt i dessa tider av avtalshopping, snarare hindrar arbetare att kämpa för bättre villkor. Detta då de ger en illusion av färdigförhandlad rättvisa ”ni” har ju gått med på ”vårt” avtal.
Sammanfattningsvis rör det sig om företag som sparkar folk när de aktiverar sig i facket, blir dömda för detta i Arbetsdomstolen, men försätter verksamheten i konkurs i stället för att betala sina böter.
Men tyvärr stannar det inte där. Som aktiva i Göteborgs LS av SAC har vi stött på de mest hårresande exempel på hur en symbolisk avgift kan köpa dig fri från vilka skurkstreck som helst. Facken som bolagen tecknat avtal med kontrollerar inte att avtalen följs och kollektivavtalet blir ett sätt att vittvätta företaget. För ett belysande exempel av detta rekommenderar vi stödsidan ”solidaritet med städarbetarna” på Facebook. Sammanfattningsvis rör det sig om företag som sparkar folk när de aktiverar sig i facket, blir dömda för detta i Arbetsdomstolen, men försätter verksamheten i konkurs i stället för att betala sina böter.
Ett liknande företag startas sedan med samma anställda och samma utrustning samt så klart samma städuppdrag för en av Sveriges största gymkedjor. I styrelsen är det svängdörrar och ”ansvariga” byts ut varefter vi påpekar att det är samma ägare och andra aktiva. Det nya företaget tecknar ett kollektivavtal, men de avtalade villkoren uteblir. Anställda i det nya företaget vittnar till oss om hur man delar ut städytor för heltid men betalar för 75 procent och att de som opponerar sig sägs upp.
Man kunde då tänka sig att det vore en smal sak för facket (vilket som helst) att avslöja fifflet. Det måste väl bara vara för skyddsombudet att begära timlistorna kring städningen? Man kan väl förhandla och drämma näven i bordet när det kommer till uppenbara lagbrott som föreningsrättskränkning? Man kan väl peka på uppenbart felaktiga lönespecar, scheman och kontrakt? Men här kommer det sorgligaste i hela historien.
Det var inte bara kapitalisterna – det var hela sosseriet. Fastighets har kollektivavtalet med det nya bolaget i exemplet ovan. Bolaget har gått med i Almega och fått nya advokater. De har kollektivavtal! Att dessa avtal uppenbarligen inte efterlevs är det ingen som verkar bry sig om. Vi har återkommande kontaktat Fastighets för att lyfta problemen på företaget, men ingenting händer. Från Almega får vi höra att Fastighets anser att företaget fungerar bra.
I likhet med de många sorgliga exemplen från Stockholm – där HRF:s kvalitetsstämpel ”schyssta villkor” alltjämt sitter på dörren till restauranger som ertappats med fusk och slavlöner så väljer man att skydda ett uppenbart oseriöst företag – bara de betalar sina avgifter. Det avtal dessa företag betalar för att gömma sig bakom är för arbetarna inte ens värt pappret det är skrivet på. Ett modernt avlatsbrev med den extra bonusen att man även löses från framtida synder, så länge man prenumererar.
Skulle det här få oss i syndikalisterna att ge upp? Inte då. För hundra år sedan varnade vi för att toppstyrda avtal skulle föda fram en klass av liknöjda byråkrater utan förankring i arbetarnas vardag. Det är inte alltid så kul att ha rätt (som alla klimatkämpar vet). Men så mycket större anledning att öka takten. Den ”grå” sektorn av extrem exploatering har exploderat i Sverige och vi kan bara täcka en liten del av den, men vi gör det efter bästa förmåga. Det minsta man kunde begära är att de stora facken slutade ställa sig i vägen.
Emil Broberg
Pär Hagander
Göteborgs LS förhandlingskommitté
