Få saker är så tärande som att fortsätta bry sig när det inte spelar någon roll. Lotta Lindqvist om alienation, omsorgsarbete och att inte kunna sluta bry sig.
Vid knappt fyllda 20 upptäckte jag begreppet alienation. Det var svindlande. På den tiden rökte jag mest hasch och styrde en oklar försörjning. Jag minns tydligt några dygn i en etta på Hisingen då jag varken åt eller sov. Jag hade snubblat över förklaringen till nåt stort; nyckeln till de inre processer jag känt men inte visste pågått. Det var förklaringen till varför jag hellre levde hundliv än arbetade. Det var svaret på vad jobbet gjorde med mig. Från Marx vecklade den ena teoretikern efter den andra ut trasslet i mitt bröst; vad jag kände inför hela jävla samhället.
I dag jobbar många arbetsköpare för att vi ska bry oss. Vi ska brinna för jobbet, värna företaget och identifiera oss med det. Jag skrattade högt när en polare parodierade ”Elgiganten-andan” hon och kollegorna förväntades anamma och kräktes lite när en annan berättade att chefen talar om ledning och fotfolk som ”en enda stor familj”. Att odla rätt sorts företagskultur är ett effektivt styrmedel för att öka profiten. Lyckas man få de anställda att investera engagemang och känslor kommer de att arbeta hårdare och kräva allt mindre.
Därför sa nån att alienation kan vara det värdigaste sättet att hantera lönearbetet: varje arbetares rätt att inte bry sig ett skit ska värnas.
Därför sa nån att alienation kan vara det värdigaste sättet att hantera lönearbetet: varje arbetares rätt att inte bry sig ett skit ska värnas. Alienation kan förstås som en försvarsmekanism likväl som en naturlig följd av lönearbetets villkor. Den påminner om dissociation, ett försvar vid traumatiserande övergrepp. Psyket kopplar bort och jaget försvinner iväg från situationen för att uthärda den. På sikt ger det svåra konsekvenser men får ändå sägas vara både nödvändigt och funktionellt. På liknande sätt kan alienationen ses som ett försvar mot arbetets meningslöshet, maktlösheten och exploateringens inneboende förnedring.
Men vad händer när själva arbetet är att bry sig, bygga relationer och producera mänsklig värme? För den som knegar med människor fungerar inte försvaret. Där är rollerna omvända: den som bryr sig för mycket och försöker göra ett så bra jobb som möjligt är den som från chefshåll inte är önskvärd. Alienationens lisa, att stänga av och skita i fungerar inte för den som måste ge vård som inte räcker, prioritera vilken unge som ska tröstas eller tvingas rusa mellan äldre med minutmätning.
Jag lyssnar på P1 dokumentären ”Det illojala vårdbiträdet” och gråter ikapp med Stine Christophersen när hon säger att hon måste leva med att människor på äldreboendet där hon jobbade dog i onödan. Stine stängde inte av när svinen i Attendos ledning krävde det. Priset betalar hon själv.
Få saker är så tärande som att fortsätta bry sig när det inte spelar nån roll. Lika tärande är det att sluta. Gör du det har de tagit något ifrån dig, som är större än arbetets mening. Det är en enorm personlig och mänsklig förlust att stänga av, fortsätta gå till jobbet och strunta i de gamla, de små eller de sjuka. Det är nåt annat än att producera kassa varor. Det finns ingen tillfredställelse i att maska med omsorg eller i att göra ett halvdant jobb. Utmattnings- och sjukskrivningssiffrorna i vård- och omsorgsyrkena visar att vi hellre går sönder än stänger av.
Vård och omsorgsarbete kan ännu mindre än annat arbete bedrivas enligt marknadsprinciper. Att bygga relationer, bry sig om och vårda medan profitintresset styr gör arbetarpsyket skyddslöst. Vi kan inte ens ta oss rätten att ge fullständigt fan i alltihop.
