På valdagen den 5 augusti dränktes huvudön Guadalcanals gator i folkmassor, slagord, och förhoppningar. I huvudstaden Honiara stannade trafiken. I Auki på ön Malaita bröt tumult ut.
Av valets 509 kandidater var endast 25 kvinnor; ett trendbrott blev däremot affärsmännens intåg i politiken på bekostnad av erfarna ämbetsmän. Den trenden kan tillskrivas önationen i stort: hotellägare, lobbyister och företagare ges alltmer inflytande över utvecklingen medan kvinnor förblir kraftigt missgynnade.
Salomonöarna är i praktiken fortfarande en koloni, även om epitetet sen 1978 är protektorat, med guvernör som utses av Storbritannien. Det politiska arbetet är en balansgång. Seder, vanor och historia skiljer sig mellan öarna och så sent som 2006 blev det inbördeskrig efter anklagelser om kinesiska mutor i det årets val. Då anlände den utländska säkerhetsstyrkan RAMSI, och lyckades med osäkrade vapen tvinga fram en instabil fred.
Förra torsdagen sköts en obeväpnad man ihjäl i huvudstaden Honiara av RAMSI:s soldater, efter vad som uppgetts vara ett gängbråk. Eftersom de har immunitet kan soldaterna inte ställas inför rätta. Omständigheterna är ännu oklara; polisen har understrykit att händelsen inte hade några politiska förtecken. Ett ögonvittne hävdar dock att den dödade mannen tillhörde det valvinnande politiska blocket.
RAMSI:s inflytande över önationens ekonomiska utveckling har väckt debatt. I flera fall har den australienledda säkerhetsstyrkan försvarat utländska marknadsintressen som trängt långt in i Salomonöarnas djungler och slagit upp portarna för en illegal timmermarknad. Med dagens skövlingstakt beräknas Salomonöarnas urskogar vara väck inom 20 år.
I spåren av timmerpolitiken syns de sociala konsekvenserna; ungdomar i fattiga zoner ”köps” av asiatiska timmermän och slussas vidare till asiatiska bordeller. Arbeten är det ont om, infrastrukturen obefintlig. Men önationens största problem är klimatförändringarna; stigande hav hotar att översvämma bebodda och ekologiskt känsliga öremsor inom några år. Tusentals människor lär kastas in i klimatflyktingarnas hopplösa tillvaro.
Parlamentets talman, Peter Kenilorea, hoppas på samtal mellan regering och olika stammar om naturresurser inom deras autonoma områden. Ett förslag som knappt diskuterats offentligt men som i praktiken riskerar att legalisera den illegala timmerindustrin i örikets svårbeskyddade hörn. Det finns exempel på hur byar och hela öar ”köpts ut” för att bereda väg för företagsintressen.
En som tagit bladet från munnen i frågan är kvinno- och ungdomsministern Ethel Sigimanu:
– Man måste se frågan ur en annan vinkel och fråga stammarna och öborna vilken utveckling de vill se, och inte blint följa maktens väg, sade hon till dagstidningen Solomon Star.
Finanskrisen slog hårt mot önationens ekonomi och i dess efterskalv har tilltron till gruvdriften blivit ett närmast oumbärligt marknadsinslag. I centralbankens senaste rapport är tonerna nedstämda, ekonomin sjönk med 2,2 procent under 2009 efter en sjuprocentig tillväxt 2008.
Men årets delrapporter vittnar om stabilisering; timmerindustrin (60 procent av exporten) har återhämtat sig, likaså fisket och jordbruket. Ljuset i tunneln tros ändå bli gruvdriften – guldet. Utan ökad närvaro från utländska gruvbolag frågar sig ekonomer varifrån statsinkomsterna kan komma.
Guldbolag har kallat Salomonöarna för ett av världens mest bortglömda mineralparadis. Men guldproduktionen är kontroversiell och fackförbund har slagit larm om cyanidläckage som förgiftat floder och dricksvatten.
Valutgången lutar åt en fortsatt marknadsliberal utveckling. Utmaningarna tycks omöjliga. Men att valet denna gång passerat utan våldsyttringar och ministrars avgångar är ett fall framåt. Nu återstår det att se vilka frågor premiärminister Derek Sikua väljer att prioritera de kommande, för Salomonöarna ekologiskt och socialt sett, helt avgörande åren.