“Barnen kan förstås tas om hand på annat sätt och utredningen borde istället sett över hur man ska se till att svenskar slutar köpa barn. Om Sverige inte accepterar surrogat ska det heller inte vara möjligt att i Sverige registreras som förälder till ett barn som tillkommit så.” Lotta Lindqvist om den nya statliga utredningen om surrogatarrangemang.
”Mater semper certa est”, eller: det är alltid säkert vem som är modern. Så lyder den sk ”moderskapsprincipen” i svensk lag. När faderskap fastställs med genetisk koppling är det själva födandet som avgör moderskap: den som föder ett barn är också juridiskt dess mor. Om det inte är ett beställningsjobb åt rika människor från en annan del av världen. Då är den födande kvinnan inte mer än ett avelsverktyg. Barnet: en hett eftertraktad vara.
Nyligen publicerades den statliga utredning som fått i uppdrag att föreslå lagändringar som ska göra det lättare att bli rättslig förälder till surrogatbarn. För fem år sen konstaterade en annan utredning att inga former av surrogatarrangemang skulle tillåtas i Sverige samt att kommersiella sådana skulle motarbetas. Syftet med de nya förslagen sägs vara ”barnets bästa” och de ska inte ”uppmuntra till surrogatarrangemang i utlandet”. Men man kan ju räkna ut med röven att om det blir lättare att köpa bebisar utomlands kommer fler att göra det.
Barnen kan förstås tas om hand på annat sätt och utredningen borde istället sett över hur man ska se till att svenskar slutar köpa barn.
På en punkt är vi överens: det behövs tydlig reglering för hur surrogatbarn som kommer till Sverige ska hanteras. Enligt utredningen är ”barnets bästa” att köparna enklare ska kunna bli rättsliga föräldrar. Men man måste fråga sig vad detta ynkligt individualistiska ”barnperspektiv” som kan användas för att legitimera ökad människohandel med barn och exploatering av kvinnors grundläggande reproduktiva rättigheter egentligen är värt. Barnen kan förstås tas om hand på annat sätt och utredningen borde istället sett över hur man ska se till att svenskar slutar köpa barn. Om Sverige inte accepterar surrogat ska det heller inte vara möjligt att i Sverige registreras som förälder till ett barn som tillkommit så.
Industrin flyttar runt på jordens fattigaste platser; Indien, Ukraina, Colombia. Prostitutionskopplingarna är tydliga och den latinamerikanska kvinnorörelsen vittnar om ”reproductive pimps” som värvar migrantkvinnor utfattiga av coronakrisen. Indiska familjer utan inkomster säljer sina kvinnor till högriskgraviditeter i husarrest. I USA rapporterar CATW (Coalition against trafficking in women) om två surrogatmödrar som dött och som varit så fattiga att man crowdfundat begravningarna. Alla surrogatmödrar har barn sen innan. Hur förljuget är det inte att tala om barnets rätt till familjeliv med dem som köpt det?
Det föreslås lättnader i adoptionslagstiftningen. Adoption får inte ske utan vårdnadshavares samtycke, vilket inte får inhämtas förrän efter återhämtning från förlossningen. Men då vårdnaden för surrogatmödrar avtalas bort redan i förväg utgör det enligt utredaren oftast inget hinder. Hennes bebis kan man direkt ta hem och adoptera.
Istället uppstår det problem exempelvis om ”de tilltänkta föräldrarna” separerat eftersom det krävs att man lever ihop för att få adoptera tillsammans. Men vem fan bryr sig? Som om det vore problemen med surrogat. Andra problem uppstår i relation till förbudet mot ekonomisk ersättning i samband med adoption, vilket nu ska kunna undantas trots att det finns just för att motverka barnhandel.
Surrogatbarnen är få men de blir stadigt fler. 2019 kom enligt skatteverket ungefär 150 stycken till Sverige. Hur många bebisvaror som kommer produceras för att möta den ökade efterfrågan på svensk marknad om förslagen går igenom återstår att se. Varje nytt surrogatarrangemang innebär nya övergrepp, och den stat som underlättar det bär ansvar.