President Obama uttalade sig nyligen om det hårt ifrågasatta moskébygget vid Ground Zero, där tvillingtornen rasade 11 september för snart nio år sedan.
– Detta är Amerika och vårt engagemang för religionsfrihet måste stå orubbat, sade Obama till glädje för Det Stora Äpplets ramadanfirande befolkning.
Ett hån mot offren, menade andra, anförda av den konservativa Tea Party-rörelsen.
Samtidigt visas på svensk tv, om och om igen, en 30 sekunder lång sekvens där en projektil avfyras och kraschar in i en skyskrapa. Projektilen är inte ett flygplan utan en leende man, och när han med katapult slungas in i skyskrapans fasad faller huset inte ned som i New York, utan växer i stället ett par våningar. Ingen har hittills höjt rösten för 11 septemberoffrens räkning och fördömt filmen, en reklam för ett bemanningsföretag. Samtidigt som filmen visas i reklampauserna kan man zappa förbi nyheterna och se hur kinesiska och vietnamesiska bärplockare som utnyttjats har gjort uppror i Norrland. Ett återkommande fenomen lika svenskt som någonsin Allsång på Skansen. Hitlockade av bemanningsföretag under löften om att tjäna stora pengar, hamnar de i glesbygdens skogar där myggorna är fler än bären och förtjänsten inte täcker kostnaden för resa och uppehälle.
De svenska bemanningsföretagen omfamnas av samtliga partier, och av LO – så länge de tecknar kollektivavtal. De tusentals vittnesmål om deras rovgirighet och lärdomen om hur de används för att sparka fackligt organiserade, sjuka eller på annat vis misshagliga arbetare spelar liksom ingen roll.
Arbetaren har blivit som vilken vara som helst. Krossa den mot en fasad om du vill. Bara du betalar hyran till bemanningsföretaget.
I måndags åkte de kinesiska bärplockarna hem igen efter ett antal nätter på gymnastiksalens golv i Storuman. Nästa sommar kommer nya. Och tills dess fortsätter den inhemska rovdriften på människor precis som förut. Avståndet mellan politikernas valprat och väljarnas verklighet har sällan känts så avgrundsdjupt.
Ur det djupet växer ilska och motstånd likväl som förvirring och apati. Det är så missnöjespartier som Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kan växa trots deras horribla fundamentalistiska och rasistiska krav. Och så kan amerikaner och svenskar mötas, inte som exploaterad arbetskraft med gemensamma intressen, utan som motståndare till moskébyggen.
Valrörelsen framställs ofta som demokrati i kubik. Det är en plikt att rösta och ett strå i hatten att följa partiledardebatter, trots att partiledarna enbart säger samma saker med olika ord. Arbetslivets demokrati lämnas däremot därhän. Men hur absurt blir inte det demokratiska underskottet i bemanningsföretagens värld. Som anställd lyder du under paragraf 32 – arbetsköparens rätt att leda och fördela arbetet, fritt antaga och avskeda. Som anställd i ett bemanningsföretag har du en arbetsköpare som leder och fördelar till en annan arbetsköpare att leda och fördela vad du och dina arbetskamrater ska göra. Som om du i valet till riksdagen fick rösta på någon som skulle få rösta på ett parti åt dig.
Men om detta allvarliga demokratiska underskott bryr sig få. Marknadens diktatur har överlevt den allmänna rösträtten med snart 100 år. Och med uppmärksamheten riktad mot slöjförbudets vara eller icke vara lär det så förbli. I stället för gemenskap – utbytbarhet. I stället för kamp – apati. Som vi lärt oss så många gånger om, kan vi inte räkna med att någon kommer ge oss den frihet vi behöver. Vi måste skapa den med våra egna
händer. Igen.
