“I den nysvenska modellen är samförståndet starkare än någonsin samtidigt som arbetare med utländsk bakgrund exploateras brutalt. I den nysvenska modellen har arbetsgivarna makt att deportera den som klagar.” Emil Boss om svensk arbetsmarknad och samförståndet.
Sveriges arbetsmarknad har sällan, kanske aldrig, varit lugnare. Förra året skedde inga varslade konflikter alls mellan näringsliv och fack. Samtidigt kan vi läsa i tidningarna nästan varje dag om arbetare som har blivit groteskt utnyttjade på jobbet. Har den ekonomiska rättvisekampen ersatts av exponerande journalistik?
Lennart Weiss arbetar för det stora byggbolaget Veidekke. För någon månad sedan gick han ut i media och meddelade sin analys av läget i byggbranschen: Om utvecklingen inte vänder inom några år kommer byggjättarna tvingas att anpassa sig efter den sociala dumpningen. Gråzonsekonomin kommer mycket snart att bli norm, menar Weiss. Vad betyder det lite mer i klartext?
Det han säger är att så många byggbolag nu exploaterar arbetare i strid med lagar och regler, att företag som Veidekke och SKANSKA själva snart kommer att sugas in i utnyttjandet. Weis analys går i linje med rapporter från allt från Riksrevisionen till Fairplaybygg. Det är idag få aktörer som inte håller med om att byggbranschen är i allvarlig kris och att den krisen består av en hänsynslös exploatering av arbetare. Samtidigt skedde inte en enda arbetskonflikt mellan Byggnads och Sveriges byggindustriers medlemmar förra året. Ett historiskt starkt samförstånd rådde. Knappt en protestskylt syntes. De enda konflikterna i byggsektorn var Syndikalisternas blockader i Stockholm.
Förslumningen påverkar alla arbetare, oavsett om man arbetar inom logistik, transport, jordbruk, vården, skönhetsbranschen eller i en mekanisk verkstad.
I våras skrevs det mycket om restauranger i media. Arbetare på flera indiska restauranger trädde fram och vittnade om ett system av förtryck som omfattar flera hundra anställda på så kallade ”body contracts”. Det handlar om restauranger med kollektivavtal där det arbetas sju dagar i veckan för deltidslöner, ofta utan lediga dagar månader i streck. HRF bekräftade problemen. Ingen restauranganställd togs ut i strejk i hela restaurangbranschen år 2020.
Den snabba och drastiska försämringen av arbetsvillkoren är inte branschproblem. Det är hela LO-sfären som dumpas. Förslumningen påverkar alla arbetare, oavsett om man arbetar inom logistik, transport, jordbruk, vården, skönhetsbranschen eller i en mekanisk verkstad. Arbetarklassen i Sverige får det helt enkelt (snabbt) allt sämre. Samtidigt har fackföreningsrörelsen slutat strejka. Det är en oroväckande utveckling, som borde förskräcka inte bara socialister och arbetarrörelsefolk, utan alla som oavsett ideologisk hemvist inte uppskattar att människor förtrycks på jobbet.
I den nysvenska modellen har arbetsgivarna makt att deportera den som klagar.
Ett tydligt exempel på problematiken finns på Zalandos lager i Upplands-Bro. Personalen där har gjort någonting så ovanligt som att ta till strid för bättre villkor, med hot om strejk och med protestaktioner vid lagergrindarna. Men trots att den fackklubb i SAC som varslat strejk utgör majoriteten av den fasta personalen, meddelade båda minoritetsfacken, Transport och Handels, snabbt att de skulle agera strejkbrytare om konflikten bröt ut. LO har helt enkelt, rent statistiskt, slutat strejka. Om detta är tillfälligt eller ej får historien utvisa, men det är anmärkningsvärt att samförståndet har förstärkts samtidigt som arbetare avhumaniseras i stor skala och den sociala dumpningen fräter sönder samhället.
Det talas om en nysvensk modell. Det är ett träffande begrepp. I den nysvenska modellen är samförståndet starkare än någonsin samtidigt som arbetare med utländsk bakgrund exploateras brutalt. I den nysvenska modellen har arbetsgivarna makt att deportera den som klagar. I den nysvenska modellen är LO rädda att stöta sig med medlemmar som röstar på SD. I den nysvenska modellen räknas inte alla arbetare längre in i arbetarrörelsen.
