Samtidigt som situationen i Afghanistan förvärras, befinner sig många afghaner på flykt via den ökända Balkanrutten. Den kroatiska gränspolisen utsätter dem återkommande för våld och tortyr. Arbetaren rapporterar från läget vid bosniska gränsen.
– Vi gick rakt genom skogen, utan att följa stigarna. Vi hade inte råd att betala en smugglare och fick ingen hjälp att hitta vägen. Men vi lyckades till sist ta oss in i Italien på det tjugofjärde försöket.
Khaled är en 24-årig afghansk man som tillsammans med sina två vänner befinner sig i italienska Trieste. En stad i det Europa som så migranter försöker ta sig till trots alla hinder.
Balkan-rutten, eller snarare ”Balkan-rutterna”, kallas de vägar som många migranter använder för att ta sig till Europa. Försöket att korsa gränsen har migranterna börjat kalla ”The Game”, det vill säga spelet.
– Min vän har tillbringat tre år i Bosnien, tre! Gång på gång försökte han sig på “the Game” och gång på gång blev han avvisad, fortsätter Khaled och tillägger:
– Den här gången kunde det också gått riktigt illa, den slovenska polisen fick syn på oss och förföljde oss med hundar och två helikoptrar. Tjugo poliser, hundar och helikoptrar för att jaga och ta fatt på tre flyktingar, förstår du? säger han och i hans ögon kan man avläsa både rädsla och förundran.
Migranter inväntar hjälp från en hjälporganisation på ett torg i italienska Trieste.
Migranter köar för att få nya skor av hjälporganisationen Linea d’Ombra i italienska Trieste.
Den slovenska polisen fångade dem inte den här gången, men jagade dem mot gränsen, som om de lekte katt och råtta. Khaled och hans vänner sprang i tre timmar. Helt utmattade lyckades de till sist ta sig in i EU.
– Vi upptäckte det först när vi stannade upp, vi förstod att vi överlevt, säger han.
Men på andra sidan gränsen var de ändå inte säkerhet. Den italienska militären spårar ofta flyktingars telefoner och för dem senare tillbaka till Slovenien, där de i sin tur förs vidare till Kroatien, ofta misshandlas för att sedan återföras till Bosnien, ut från den Europeiska unionen.
Det är samma Europeiska union som idag diskuterar hur hjälp till de afghanska flyktingar som hotas av den nya talibanska regimen. Samtidigt avvisar EU:s medlemsstater, ofta med illegala metoder, de människor som redan är på flykt undan talibaner.
Bosnien utgör sedan 2017 huvudnavet i den ökända ”balkanrutten”. Detta sedan Ungern beslutade att stänga gränsen till Serbien. Idag befinner sig därför omkring 4000 personer på flykt i Bosnien, många är afghaner men det finns också flyktingar från Pakistan och flera afrikanska länder.
Vägen som leder från Velika Kladusa till Bihac består till stor del av kullar och dalar. Den gränsar till Korana-floden, som utgör den naturliga gränsen mellan Bosnien och Kroatien. På den ena sidan ligger Europeiska unionen, på den andra sidan floden Bosnien, ett land som hamnat i ett geopolitiskt limbo.
Vid den här flodstranden finns många unga människor som återkommande förts tillbaka av den kroatiska polisen.
Reza sitter och äter i en cirkel tillsammans med tio andra afghanska unga män under ett vindskydd intill vägkanten. Alla har de utsatts för de kroatiska myndigheternas våld.
– De höll oss i ett garage i tre dagar utan varken mat eller vatten, vi var hungriga och hade ont efter att ha blivit slagna, berättar Reza.
Ansiktena är ihåliga, blickarna slocknade på grund av trötthet och hunger. Alla har de försökt sig på ”The Game” åtminstone sju, åtta gånger.
– Vi försöker hela tiden, så fort som smärtan efter slagen går över. Vi vill inte vara kvar i Bosnien, vi vill ta oss till Frankrike eller Tyskland, säger en av ungdomarna.
Reza är på flykt i Bosnien tillsammans med många afghanska ungdomar.
Snart förändras blicken i Rezas ansikte. Hungern mildras och blodsockret stiger, det gör honom mer pratsam.
– Varje gång är det samma sak. De stannar oss, tar oss till ett stort rum, de slår oss och tar ifrån oss våra mobiltelefoner och allt annat. Sedan lämnar de oss på andra sidan gränsen och hotar oss, säger Reza.
Han ställer sig långsamt upp och tillsammans med de andra killarna förbereder han sig för att återuppta resan. Det är en gångmarsch på 21 kilometer till Bichac som väntar. Men de har redan vandrat nästan dubbelt så långt innan de bestämde sig för att ta matpaus.
Reza och hans vänner är inte ensamma på färden. På en eftermiddag möter de många nya ansikten. Somliga flyktingar har avvisats, som Reza, medan andra istället ska precis göra det första försöket att ta sig in till Trieste. Skillnaden ligger i ansiktsuttrycken och i tröttheten i gången.
– De har börjat misshandla kvinnor och barn också. Det finns en kvinnlig polis som heter som Leila. Vi såg henne slåss för några dagar sedan, efter att de tagit fast några familjer, säger en vän till Reza.
Polisen med namnet ”Leila” har blivit känd bland flyktingarna i Bosnien för sitt våldsamma uppträdande, även mot kvinnor och barn.
Samia och Safiqeh har tagit sin tillflykt till den lilla byn Bojna.
Gränspolisen tog mig i axlarna och jag kände en stark smärta mellan axeln och nacken. Jag föll handlöst till marken och efter tre dagar kan jag knappt röra mig. När jag låg på marken sattes ett elchocksvapen mot mitt ben, efter att jag blivit slagit med batongen.
Safiqeh
Safiqeh, en ung afghansk kvinna, har för tillfället tagit sin tillflykt i den lilla byn Bojna, omkring 100 meter från gränsen till Kroatien. Den stora skogen intill byn är fortfarande full med minor efter kriget i det forna Jugoslavien. Många afghanska familjer befinner sig i Bojna efter att ha blivit bortfösta från gränsen. De bosniska myndigheterna har efter påtryckningar förbjudit lokalbefolkningen att hjälpa migranterna med husrum och mat.
– Gränspolisen tog mig i axlarna och jag kände en stark smärta mellan axeln och nacken. Jag föll handlöst till marken och efter tre dagar kan jag knappt röra mig. När jag låg på marken sattes ett elchocksvapen mot mitt ben, efter att jag blivit slagit med batongen, säger Safiqeh.
Jag frågar vem som åsamkat henne skadorna och hon svarar torrt: ”Leila”.
Kvinnorna som inte konfronterats med Leila har istället mött hundarna längs med stigarna och har fortfarande bitmärken kvar på kroppen.
Samia kommer från en liten stad nära Kabul, som hon lämnade för fyra år sedan. Hon visar upp märken som hundarnas bett lämnat på hennes arm och armbåge.
– Vi hann inte ens räcka upp händerna och säga att vi var afghaner som ville söka asyl, de passade hundarna på oss och lät dem bita oss. De handfängslade oss, sedan tog de oss till lokalen med den blå porten, där de lämnade oss i två dagar utan mat och vatten. Jag fick vänta i timmar för att gå på toaletten, tillägger Samia.
Vi sitter framför en byggnad, en ruin av en tidigare bondgård. Där är fullt med tält dit barnfamiljer tagit sin tillflykt.
Många barnfamiljer har tagit sin tillflykt till den lilla byn Bojna vid kroatiska gränsen.
Lokalen med den blå porten som Samia talar om är garaget till polisstationen i Kornecia, en liten kroatisk by med omkring 1700 invånare intill Plitvicesjöarnas nationalpark. Varje år kommer tusentals turister dit för att åka forsränning och koppla av.
Vägen till det grönskande campingområdet döljer i själva verket våldsamma scener, som andas genom väggarna till polishuset. Utanför står bilar och skåpbilar parkerade med skriften ”Policoja”. Ibland stiger civilpoliser ur
anonyma bilar.
Polisstationen i Kornecia i Kroatien. Migranter vittnar om att ha utsatts för tortyr i garaget med den blå porten.
Under året har aktivister och människorättsorganisationer rapporterat och larmat om att våldet som används mot migranterna i Kroatien också kan definieras som tortyr.
Det anonyma garaget till polisstationen känns igen av migranterna enbart på grund av den blå dörren. Samia, Safiqeh och andra kvinnor skonades från misshandeln i garaget, även om de tvingades vänta på golvet i flera dagar, utan att kunna använda toaletten och utan tillgång till mat och vatten. De har nu vant sig vid hungern och törsten, men till detta kommer de våldsyttringar de drabbas av under Balkanrutten.
I italienska Trieste återupptar Khaled färden mot en osäker framtid.
– Nu har jag äntligen kommit till Italien och kan fortsätta mot Frankrike. Men det jag har varit med om de senaste åren är fruktansvärt. Jag vet inte hur många som kommer att lyckas att nå målet utan att förlora förståndet, eller hoppet, säger Khaled.
Valerio Nicolosi
Översättning från italienskan av Julia Lindblom
