Det molntunga lågtrycket dämpar höstfärgerna i södra Frankrikes idylliska Languedoc-region. Fransmännen har plockat fram bylsiga jackor och hattar när de traskar mot kafét, samhällets naturliga knutpunkt.
I det spartanska fikets halvdunkel närmar sig en pensionerad man för att tala om läget. Sedan den finansiella krisen tog vid 2008 har procentandelen arbetslösa ökat med en tredjedel till 9,7 – en av eurozonens högsta.
Lokaltidningarnas ettor runtom södern basunerar ut exempel på landets nya fattigdom. Ögon gråsprängda med katarakter tvingar mannen att luta sig nära Arbetarens reporter när han förkunnar sin profetia:
– Ett tredje krig kommer bryta ut. I går gick jag till Försäkringskassan och jag lovar er att det endast var två fransmän i en kö på 20 personer.
Ett långt livs erfarenheter tvingar ofta finkänslighet på fall, men spådomen bär smaken av en fanfarisk överdrift, närd av en ”det var bättre förr”-nostalgi. Vad mannen menar när han använder ordet ”araber” är dock underförstått – han själv är fransman, en etikett han inte erbjuder de andra i kön.
Samtalsklangen låter insinuera att invandrare till stor del är beroende av den femte republikens samhällstjänster.
Den fördömande tonen till trots har mannen i en viss vinkel inte helt statistiskt fel.
Arbetslösheten är högre hos invandrade, och hos deras barn, enligt en studie som publicerades förra veckan av Frankrikes statistiska centralbyrå INSEE. Skillnaden är markant hos dem med ursprung i det som tidigare var landets nordafrikanska territorier – Tunisien, Algeriet och Marocko.
Hos dem i arbetsför ålder som har en eller två föräldrar födda i Maghreb, samlings-ordet för det franskspråkiga Nordafrika, ligger anställningsnivån hos män på 65 procent. Hos dem vars båda föräldrar är franskfödda ligger andelen på 86. För kvinnor ligger siffrorna på 56 och 74. Gliporna hamnar alltså på respektive 21 och 22 procentenheter.
Statens demografiska institut INED, som publicerade en liknande överblick i oktober, valde andra ord för att beskriva fenomenet – det är dubbelt så stor sannolikhet att en fransman med invandrarbakgrund är utan jobb.
Det är just samhällsgruppen med rötter i Maghreb som kommer markant i kläm.
Den har högre arbetslöshet än franska medborgare med en eller två föräldrar inflyttade från andra europeiska länder. I den senare gruppen steg skillnaden i anställning jämfört med etniska fransmän aldrig över 5 eller 6 procent, påpekade INSEE:s forskningschef Roland Rathelot i en intervju med tidningen Le Post.
Om den äldre mannen på kafét korrekt identifierat en arbetsmarknadstrend tåls det dock att ifrågasätta om inte dennes attityd, en ”vi” och ”dem” syn gentemot invandrade, representerar en samhällsfara – potentiell diskriminering.
I publikationen Frankrike, ett samhällsporträtt, visar INSEE nämligen att endast en tredjedel av diskrepansen kan förklaras med ålder, utbildningsnivå, hemort och andra statistiskt mätbara faktorer.
Frågan om statistiken bevisar diskriminering besvarar INSEE-forskaren Roland Rathelot med hypotesen att barnens föräldrar kan ha tillgång till sämre “socioprofessionella nätverk”.
Med andra ord att de inte har knutit kontakter som kan hjälpa barnen i arbetssökandet. Han tillägger dock:
– Diskriminering existerar och den förklarar en del av denna skillnad, även om vi inte vet hur vi med siffror kan förklara vilken del.
Varken INSEE eller systerinstitutet INED har mätt beslut att inte söka förvärsarbete, för att till exempel ta hand om familjen. Detta kan möjligtvis i viss mån förklara kvinnornas situation, påpekade INED-forskaren Cris Beauchemin till tidningen L’Express.
Även för dem som har jobb påvisas etnicitetens betydelse i en granskning av löner.
– I liknande arbetsroller och med liknande sociodemografisk bakgrund tjänar invandrare från Algeriet 13 procent mindre än majoritetsbefolkningen, och deras barn 4 procent mindre, säger Cris Beauchemin.
