Carl Johan De Geer, konstnär i tusende discipliner ställer, för första gången med fokus på sin textil, ut på Thielska Galleriet på Djurgården i Stockholm. En rolig historia med en del att berätta om en textilkonstnärs engagemang och vedermödor.
Textilkonstnären Carl Johan De Geer tänkte att han skulle förändra världen genom sina tyger. Det var i slutet av 1960-talet som han började på Konstfack och gav sig ikapp med uppgiften med stort flow, lärde sig olika tekniker och utvecklade en kreativitet som vi nu ser ett urval av på Thielska Galleriets väggar. Utställningen har tidigare visats på Bildmuseet i Umeå, och Thielska har med sin serie av viktiga 1950–70-talskonstnärer (inte minst i textil), som Karin Frostenson, Veronica Nygren och Maria Adlercreutz, så vad är inte mer naturligt än att visa en persons verk som spänner över mer än 60 år?
De Geer är en slagkraftig person som sedan textilvurmen utvecklat sig som en fantastisk fotograf, scenograf, författare, krönikör, filmmanusförfattare, trombonist, tidskriftsmakare med mera, och med sinne för detaljer, och vet att en formulering som Vi hade fel (också boktitel) och denna utställnings titel Den stora missuppfattningen är klatschig, men helt korrekt är det väl inte. Att vara ett salt och våga vrida på perspektiven mitt i dogmatiken kan sätta viktiga avtryck, De Geer har hela tiden gått sin frihetliga väg även under de strängaste vänsteråren på 1970-talen då den konstnär, musiker eller författare som inte rättade sig in i ledet kunde begabbas öppet.
Kanske har han klarat sig undan de värsta antikampanjerna genom att han alltid påpekar det personligt relevanta med konsten. Barnsliga motiv som apor, monster, svanar, kottar, råttor, fiskar och fåglar, refererar till barndomar och äldre kultur som många av oss växt upp med. De går igen också i tv-produktioner (som legendariska Tårtan och Doktor Krall). För den som verkligen vill frossa i hans begåvning för filmscenografi kan beskåda den i Lukas Moodyssons Tillsammans, från 2000.
Själv hade han tänkt sig utställningen i ruffig konstnärsmiljö, nu visas färdiga tyger och föremål i stället prydligt upphängda och uppställda utan jättekontakt med just hantverket ändå.
Carl Johan De Geer arbetar, nu inne på sitt sjätte decennium, fortfarande för brödfödan och antar jag med en viss glädje. För den som vill tränga in i hans bildvärldar är denna utställning förstås en droppe i havet, han har ju ställt ut i alla möjliga sammanhang tidigare – foton, konst, scenograferade rum och släktens spöken och skelett, men otroligt nog är detta första gången som hans textilkonst står i fokus. Inte bara en gång har textilerna ingått i försök att få till en industriproduktion värdnamnet.
Samarbeten med Kooperationen och Ikea har skett (med olika resultat) men här visas de upp som enskilda konstverk. Konstnären har alltid varit en underhållande pedagog och kan inte undanhålla sig att visa också en del av verktygen, men själva hantverksprocessen ger mersmak som inte blir riktigt tillfredsställd. Själv hade han tänkt sig utställningen i ruffig konstnärsmiljö, nu visas färdiga tyger och föremål i stället prydligt upphängda och uppställda utan jättekontakt med just hantverket ändå.
Bland alla fascinerande kopplingar som uppstår vid sammanställande av olika verk slås jag särskilt av rummet med kamouflageexperimentet, som mynnade ur en teaterscenografi där en färgglatt mönstrad fond plötsligt rasar och blottar en i samma mönster men i de klassiska kamouflagefärgerna brunt, grått och grönt varvid hela stämningen förändras. Den typen av övningar är så typisk och gör att Carl Johan De Gers konst aldrig tappar kontakt med mottagaren – till vilka i högsta grad verkar höra konstnären själv.
