Tidskriften Socialpolitik fick efter hot om nedläggning ändå komma ut på papper sju år extra, fram till nummer ett i mars i år. Men tidningen lever vidare på nätet och är lika angelägen som någonsin.
Tidskriften Socialpolitik, som funnits sedan 1994, ges ut av den ideella föreningen Socialpolitisk debatt med ett ”självklart underifrånperspektiv”. Redaktörer är sedan 2015 Anna Fredriksson och Helena Östlund, hårt kämpande mot en trilskande ekonomisk situation.
Varje nummer har speglat en verklighet som många inte känner till; den på gatan, personer i otrygghet och i fattigdom med en framtid som ter sig än mörkare. Socialpolitik är deras tillskyndare och megafon, med stor kunskap – och framförallt källor – hos de direkt berörda bakom artiklarna.
Få tidskrifter lyckas ge röst åt människor i ”samhällets undantag”, och samtidigt sätta in dem i sitt politiska sammanhang, så skarpt och med en sådan respekt som Socialpolitik.
Ett av tidningens angelägna ämnen har alltid varit unga flickor i utsatthet, inte minst när det kommer till hotet att bli sexuellt exploaterad.
I artikeln ”Girl Power – inte godkänd för tjejer som omhändertas”, diskuteras hur flickor som hamnat i psykosocialt och kriminellt utanförskap, och inom institutionsvården, själva tillåts forma och definiera sina roller utifrån sin könstillhörighet.
”Tydligast blir detta när vi vänder blicken mot de grupper av tjejer som nästan inte syns alls, de som växer upp under marginalisera(n)de omständigheter och ofta själva utvecklar en rad olika problem kopplade till psykisk ohälsa, droger, skola och familj. En del av de här tjejerna, de som polis och socialtjänst definierar som ”de mest problematiska”, tvångsomhändertas och låses in vid de särskilda ungdomshem som drivs av Statens institutionsstyrelse (SiS)”, skriver Maria Andersson Vogel, doktor i socialt arbete. Hon har just utkommit med boken Disciplinering, feminitet och tvångsvård. Tjejers vardag vid särskilda ungdomshem.
Samhället i dag tjusas av autonomi hos unga flickor. En viss uppkäftighet kan uppmuntras när den anses befrämja den enskildas, eller flickor i grupps, utveckling och roll i samhället.
Det handlar då om välanpassade flickor, något som också är en klassfråga. Som Maria Andersson Vogel skriver: ”Det som är framåtanda och härlig kaxighet hos medelklassen tycks lätt bli problembeteende hos arbetarklassens döttrar”.
Ingenting nytt, som hon påpekar: ”Samhällets former för social kontroll, till exempel genom att låsa in de som definierats som vanartade, problematiska och normbrytande unga, på institution, följer historiskt kontinuerliga spår av kön och klass”.
Texten beskriver, förutom sina skrämmande bilder av hur dessa unga flickor ställs utanför samhället på flera sätt, hur flickrollen över lag kan vara begränsad till att accepteras så länge den känns behaglig för omgivningen.
Socialpolitik skriver ofta om just hur människor i missbruk och socialt utanförskap betraktas utifrån sitt missbruk och att deras ”samtycke” till avhumanisering till och med kan vara ett villkor för att få vård.
I ”Helgmottagningen – ett misslyckande, enligt dem som besöker den” har skrivargruppen Enough! intervjuat människor utanför Helgmottagningen. Mottagningen är ett särskilt uthämtningsställe för dem i substitutionsbehandling, men som överträtt de regler som behandlingen medför om de till exempel att har tagit droger utanför programmet.
Rösterna som Enough! har samlat ihop uttrycker frustration och sorg över hur Helgmottagningen motverkar sitt syfte och hur personalen i nuläget arbetar på ett ofta kränkande sätt. Även om sektionschefen Nadja Eriksson svarar på kritiken, och förklarar bakgrunden till de stelbenta reglerna, så är det det de starka rösterna som är det viktiga.
I tidskriften finns också stort utrymme för debattinlägg i viktiga frågor som rör socialtjänst, vård och stöd till psykosocialt utsatta.
I dag lyckas få tidskrifter ge röst åt människor i ”samhällets undantag”, och samtidigt sätta in dem i sitt politiska sammanhang, så skarpt och med en sådan respekt som Socialpolitik.
