“När mediabevakningen i allmänhet tycks mer handla om opinionssiffror, pr-utspel, enskilda politikers personer och uttalanden, vill vi istället göra något annat.” Arbetarens Axel Green om det nya året – då tidningen fyller 100 år.
Det är egentligen rätt svindlande. Nästa år går Arbetaren in på vårt hundrade år. Det är något vi tänker uppmärksamma. Men Arbetaren finns inte till för sin egen skull. Den finns till för er, läsarna, och vår uppgift är att skildra den verklighet som våra läsare lever i.
Varje år som passerar är unikt, men vissa år känns på förhand som de kan komma att bli mer unika än andra. Det är förstås svårt att bortse från att vi snart går in på ett tredje år med covid-19, men i skuggan av insjuknanden, råd och restriktioner sker andra omvälvande förändringar. En del sker långsamt, gradvis och en del hastigt, men de har alla potentialen att förändra förutsättningarna för den enskilde.
Nästa år är det valår. Det är inte alla som tycker att det spelar så stor roll, att skillnaden i namn på förvaltare av regeringsmakten inte innebär någon drastisk skillnad. Jag kan många gånger dela den upplevelsen och de senaste åren har knappast hjälpt till att övertyga de skeptiska.
Samtidigt går det inte att förneka att nästa års val innebär något nytt i svensk parlamentarism. Det faktum att ett högerradikalt parti för första gången kan komma att hamna i regeringsställning har potential att förändra livet för många. Men det är mer subtila, gradvisa förändringar över hela det partipolitiska spektrat som lett fram till denna punkt som lätt kommer i skymundan.
Vi är stolta över att, under våra hundra års historia, inte ha släppt den kritiska blicken, vilket gjorde att Arbetaren var den mest beslagtagna tidningen under andra världskriget och att vi därefter har fortsatt rikta ljuset mot det högerradikala hotet, även när det gömde sig i skuggorna.
Det faktum att vi är obundna av partiintressen, arbetsköpare och de stora majoritetsfacken gör att vi kunnat hålla huvudet kallt för att kritiskt bevaka arbetsmarknaden, oavsett vem som håller i taktpinnen.
När mediabevakningen i allmänhet tycks mer handla om opinionssiffror, pr-utspel, enskilda politikers personer och uttalanden, vill vi istället göra något annat. Vi kommer att försöka titta på effekterna av politiska vägval och beslut. Hur påverkas du som läsare i din vardag av mindre eller mer pengar till vården? Slår klimatmotiverade åtgärder olika mot dig som kan ta tunnelbanan och dig som måste ta bilen till jobbet, vårdcentralen, förskolan?
Vi är också stolta över att ha haft en kritisk bevakning även av de processer som tycks vara allt mindre beroende av politisk färg på makthavarna. Det faktum att vi är obundna av partiintressen, arbetsköpare och de stora majoritetsfacken gör att vi kunnat hålla huvudet kallt för att kritiskt bevaka arbetsmarknaden, oavsett vem som håller i taktpinnen. Det kommer vi fortsätta med under vårt hundrade år och de senaste åren har inneburit flera potentiellt omvälvande förändringar i maktrelationerna på arbetsmarknaden.
Vi har kunnat peka på hur avtalsshoppingen ökar i de nya strejkrättsreglernas följd, och det kommer vi fortsätta med. Men det finns också anledning att på samma sätt hålla koll på vilka följder uppmjukningen av anställningsskyddet får och den förslumning och exploatering som många ser i skuggan av den svenska modellens höga tilltro till kollektivavtalen.
Vi slår oss också för bröstet med att tidningen under vår långa historia insett värdet av att belysa både framgångsrika och motarbetad kamp för alla människors lika värde, att vi har varit en plattform för feministiska föregångsgestalter som Elise Ottesen-Jensen. Men genom åren har vi lärt oss och insett att vi borde varit ännu snabbare och vidgat vårt perspektiv till en mer inkluderande syn på sexualitet.
För att fortsätta detta arbete, behöver vi er läsares förtroende. Kanske kommer de närmaste åren att göra detta ännu tydligare med en alltmer öppen politisk agenda som vill stänga ned obekväma medier. Vi finns till för er, men behöver ert förtroende och ert stöd. Följ med oss och låt oss leva uti hundrade år – till.
