– Runt det här bordet sitter ett gäng amatörer i massmediasammanhang. Det är nu vi ska börja bygga upp något, säger MärtaLisa Tillema, socialsekreterare på enheten för hemlösa i Stockholms stad, till det dryga tjugotalet kollegor som samlats för det tvärfackliga nätverket Nu bryter vi tystnadens möte.
Ett möte som det inte var helt självklart att Arbetaren skulle få närvara vid. Först efter att socialsekreterarna fattat ett kollektivt beslut släpps tidningens utsända in. Samtidigt som nätverkets mål är att nå ut med sin berättelse finns också en rädsla att som individ stå som avsändare för den kritik som framförs.
– Jag tror ju inte att vår ledning uppskattar det vi gör, förklarar en av dem.
Det är det tredje mötet i ordningen, och även om den struktur som föddes ur behovet av att sätta press på de folkvalda ännu är en smula vag i konturerna så har socialarbetarna tagit några steg i rätt riktning. Kontakter har etablerats med LO, som uttryckt intresse för att tillsammans med de övriga centralorganisationerna uppmärksamma frågan genom en seminariedag. Gruppen har även ägnat sig åt viss gatuaktivism genom att dela flygblad i rusningstrafik.
– Det var jättekul. Folk som jobbar på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kom fram och sade ”Det är samma sak hos oss, vi borde också göra något”, berättar MärtaLisa Tillema.
Och beskedet att Miljöpartiet, efter att nätverket slagit larm om lägets allvar, anmält Stockholms stad till Socialstyrelsen möts av allmänt gillande.
I partiets anmälan heter det att den borgerliga ”majoritetens nedskärningar tvingar socialsekreterarna att bryta mot lagen”.
Denna formulering rymmer en stor del av de problematik som gör socialsekreterarnas situation, och deras protest, så prekär.
Förutsättningarna för deras arbete bestäms av beslut i folkvalda församlingar. Om politikerna inte anslår tillräckliga medel saknas helt enkelt möjligheterna att utföra rättssäkra bedömningar och bevilja stöd åt alla som enligt lagen borde vara berättigade.
Men samtidigt som individernas vittnesmål är en nödvändighet för att synliggöra de orimliga villkoren så riskerar dessa att användas som en anklagelse om att den enskilde socialsekreteraren brustit i sin myndighetsutövning.
Nu bryter vi tystnaden ställer egentligen inte ett krav, utan uppmanar de som valts av folket att göra ett val: antingen bevilja tillräckligt med resurser för att socialtjänstlagens mål ska kunna uppfyllas, eller ändra lagens riktlinjer. Frågan handlar dels om ett välfärdssamhälle som håller på att rämna, men ändå vill ge sken av att allt är som det alltid varit. Dels också om socialarbetarnas arbetssituation.
För bakom varje avslag som följer av bristande resurser finns inte bara berättelsen om en utsatt medborgare som inte fått stöd, utan även om en yrkesverksam individ som ofta tvingats bryta mot både lagen och sin personliga övertygelse. Något som skapar stor psykosocial stress. Och stor frustration.
– Vår förvaltningschef uttryckte det rätt bra, ”ni ska hålla budget oavsett antalet klienter”. Då tar man hellre på sig det själv och tänker att det är säkert jag som är en dålig socialarbetare, säger en kvinna som arbetar på en missbruksenhet inom Stockholms stad.
Flera vittnar om en tilltagande alienering i yrkesrollen. Kontakten med klienterna minskar, och för att ge avslag räcker det numera med att trycka på en knapp. Socialarbetaryrket blir helt enkelt mindre socialt när kostnaderna ska pressas.
– Vi har en timme för nybesök, då ska vi prata om allt som rör personens livssituation. Man hinner inte lära känna klienten på en timme, sedan kanske man inte hinner träffas på flera månader, berättar en kvinna som handlägger försörjningsstöd i en ekonomiskt utsatt stadsdel.
Klienttrycket har ökat kraftigt på senare år, av flera skäl. Stockholm har vuxit, och den ekonomiska krisen och utförsäkringarna har ökat tillströmningen. Anslaget har dock varit i princip oförändrat sedan 2006, vilket redan det innebär att löne- och kostnadsökningar tvingat stadsdelarna till besparingar. Att Stockholms stad sam tidigt gjorde ett överskott på runt 1,7 miljarder kronor under 2010 sticker i ögonen.
– Det är upprörande. Det är vi som jobbat ihop det, och det är kommunens invånare som svultit, säger MärtaLisa Tillema.
På arbetsplatserna är socialsekreterarna organiserade i olika förbund – Sacoanslutna SSR och TCO-anslutna SKTF – något den tvärfackliga organiseringen är tänkt att överbygga. Flera vittnar också om att den individuella lönesättningen, som stöds av förbundsledningarna, fungerar splittrande. En handläggare menar att ”snälla socialsekreterare” som inte ifrågasätter besparingskraven får mest medan ”stygga socialsekreterare” som ställer sig på klienternas sida gentemot ledningen får minst.
Mötet utmynnar i en diskussion om hur nätverkets kampanj ska fortsätta.
– Vi måste hitta en strategi för att lägga tillbaka ansvaret på politikerna, säger Maria Liv som handlägger försörjningsstöd i stadsdelen Rinkeby-Kista.
Frågan om hur denna strategi ska se ut är dock ännu öppen.
– Vi måste ha cheferna med oss för att kunna göra det, anser någon.
– Eller så lägger man ansvaret på sin närmsta chef som i sin tur får lägga det på sin chef som får lägga det på stadsdelsdirektören, som i bästa fall tar upp det på politisk nivå, säger Anders Tengberg, verksam vid vuxengruppen i stadsdelen Bromma.
– Ibland har jag tänkt att man ska börja köra med socialporr, säger Ann-Marie Strömberg från enheten för hemlösa. Att jag ska lämna över mina utredningar till politikerna i nämnden och säga ”vi har bara råd med två av de här tre, ni får välja vem som inte ska få hjälp”.
Efteråt är hon nöjd, både med kampanjmötet och mötet med kollegorna.
– Jag är väldigt nöjd med att vi är så många och att vi äntligen kommer igång, det här är fortfarande i sin linda. Vi har varit för snälla alldeles för länge, vi har försökt trolla med knäna, men det är egentligen inte vårt ansvar. Om våra resurser inte räcker till så finns det egentligen bara två vägar att gå, aningen att lägga mer pengar eller ändra riktlinjerna.
