Sedan tre månader skakas Chiles nyliberala regering av de största protester landet skådat sedan diktatorn Augusto Pinochets avgång 1990. Och symptomatiskt nog är det ett arv från militärjuntan som stått i fokus för missnöjesyttringarna.
Under Pinochets tid reformerades landets utbildningssystem, bidragen till statliga universitet minskade medan privata, vinstdrivande alternativ uppmuntrades.
Resultatet blev en kraftig ökning av antalet högskolor och utbildningsplatser, men också höga kostnader för de enskilda studenterna.
Möjligheten att finansiera studier genom stipendier är liten, och istället hänvisas studiehungriga ungdomar till kostsamma banklån. I ett land som förvisso har den högsta medelinkomsten i Latinamerika, men också den största inkomstspridningen, innebär detta att många stängs ute från högre utbildning.
– Att konflikterna började nu beror delvis på uppmärksamheten kring, och studenternas mobilisering mot, förändringen av stadgarna på ett universitet i Santiago, säger Lisa Karlsson, informatör vid Latinamerikagrupperna och stationerad i Valparaíso, om studentprotesterna. Men det här har legat och kokat de senaste 20 åren i Chile. Den skollag och det utbildningssystem man har nu infördes under militärregimen, och det är inte så mycket som ändrats sedan dess.
Proteströrelsen består av tre grupper – lärarfacket, universitetsstudenterna och gymnasieeleverna – och dess politiska uttryck har präglats av ett stort mått kreativitet. Bland mycket annat har studenter genomfört kyssaktioner för att visa sin ”passion för utbildning”, anordnat zombiemarscher till tonerna av Michael Jacksons 1980-talshit Thriller, och runt presidentpalatset La Moneda i Santiago byter studenter av varandra i en joggingtur som pågår under dygnets alla 24 timmar.
Rörelsen har dock sin bas i ockupationer och massprotester. Samtliga statliga universitet i landet är ockuperade. Men det betyder inte att de är stängda, snarare tvärt om, berättar Luis Pineda, konststudent på Universidad de Playa Ancha i Valparaíso.
– Vi arbetar i kommissioner som analyserar var vi står och hur vi ska kommunicera vår agenda till allmänheten. Varje helg öppnar vi alla universitet och bjuder in till öppna möten.
Större demonstrationer – som var och en enligt arrangörernas siffror samlat omkring 100 000 personer – har också anordnats. Under flera av dessa har kravaller utbrutit, och i början av augusti greps 800 personer under en icke tillståndsgiven marsch.
Studentorganisationerna har offentligt tagit avstånd och hävdat att de som deltagit i våldsanvändningen inte tillhör deras medlemmar.
– Här i Valparaiso fick en kvinna sin bil uppeldad, då samlade studenterna in pengar till en ny bil. I Santiago resulterade en demonstration i mycket klotter, men nu i helgen var studenterna ute med målarfärg och fräschade upp det, berättar Lisa Karlsson.
Samtidigt ryktas det om att polisprovokatörer varit delaktiga i att starta kravallerna.
– Vi har sett många civilklädda poliser som deltar. Samtidigt finns det människor som inte ingår i rörelsen som slåss på gatorna, men det har att göra med den allmänna frustrationen i landet, säger Luis Pineda.
Rörelsens huvudsakliga krav är avgiftsfri utbildning, ett stopp för vinster i privata utbildningsföretag och att gymnasieskolan ska förstatligas.
– Vi vill inte ha fler avgifter, vi vill inte ha fler lån, vi vill inte ha fler stipendier, säger Luis Pineda. Chile är ett land som har haft stora problem, men som också är rikt på resurser. Regeringen måste göra utbildning tillgänglig för alla.
Och kraven tycks vinna gehör. Nyligen visade en opinionsundersökning att stödet för multimiljardären Sebastián Piñera – landets förste högerpresident sedan diktaturens fall – sjunkit till 26 procent, det lägsta som uppmätts sedan 1990.
Piñera har försökt bemöta situationen genom att lägga fram ett förslag om förbättringar som ska säkerställa den ifrågasatta utbildningskvaliteten. Universitetsstudenterna har avfärdat förslagen som tomma ord, men såväl lärarna som gymnasisterna har öppnat för förhandlingar med parlamentet. Ett strategiskt snedsteg, menar Luis Pineda.
– Om vi diskuterar med kongressen kommer de bara att försöka vända allt till sin egen fördel. Vi är inte emot diskussionen, men vi måste bygga en starkare rörelse och ha en mer enhetlig politisk vision först.
Parallellt med att protestkoalitionen hotas att splittras kring frågan om dialog med de folkvalda stiger temperaturen inför den 11 september, datumet för militärkuppen 1973.
– Man är orolig för att det ska urarta om demonstrationerna för skolsystemet sammanfaller med dem som alltid hålls den dagen, och för vilka åtgärder regeringen kommer vidta. Det spekuleras i om regeringen tänker skicka ut militär på gatorna.
Även Luis Pineda uttrycker oro.
– Repressionen trappas upp, det är förmodligen bara en tidsfråga innan polisen dödar någon.
