Det är förmiddag, och de enstaka solstrålar som lyckas leta sig in mellan skyskraporna till det lilla torget Liberty Plaza lägger en glöd runt Pete Schmutz konturer medan han breder ut ett plastskynke över sin sovsäck. Dagen innan lämnade han sin fru och deras bekväma villa i North Carolina och reste tolv timmar med tåg för att komma hit och sova bland de andra Wall Street-ockupanterna.
– Min första natt var läskig som fan, säger han. Jag hade all packning med mig i sovsäcken och slängde i mig en sömntablett för att kunna få en blund. De där trumslagarna håller ju på hela natten, de gör mig galen. Men det är en väldigt fredlig samling, folk vill göra något positivt.
Även såhär i början av dagen hörs bongorytmerna från torgets västra kant. De ekar ut mellan Starbucks, Bank of America och de skinande torn som växer upp ur World Trade Center-ruinerna ett kvarter bort, över torgets låga träd och klustret av liggunderlag därunder. Pete Schmutz ger ett prydligt och uppriktigt intryck. Alerta ögon, nyrakad. Han formulerar sig precist och utan tvekan.
– Jag var vice ordförande för försäljningsavdelningen på mitt företag, jag har familj och två söner i college, så jag är inte här för någon hippiefest. Jag är här för att jag tror att någonting måste ge med sig, annars kommer allting att ge med sig.
I över tre veckor har protestaktionen Occupy Wall Street tagit Liberty Plaza – officiellt omdöpt till Zuccotti Park, men benämnt med sitt gamla namn av demonstranter samt de som bor i området – i besittning, i hjärtat av Manhattans finansdistrikt. Efter ljummen uppmärksamhet till en början har intresset från omgivningen tagit rejäl fart – inte minst i kölvattnet av oprovocerat polisvåld, massarresteringar, uppknoppade systerrörelser över hela USA och rykten (falska, visade det sig) om en gratisspelning av det brittiska bandet Radiohead. Vid sidan av de omkring tvåhundra ockupanter som trotsar de alltmer höstkyliga nätterna fylls torget varje dag av en brokig skara deltagare, åskådare och journalister. Vissa driver sina egna frågor – allt från djurrätt till ursprungsbefolkningen i Puerto Rico – andra jobbar hårt för att organisera rörelsen. Kostymklädda tjänstemän kommer för att diskutera, entusiasmerade New York-bor tar en omväg efter jobbet för att ta del av stämningen och donera en slant, någon ger gratis massage, turister knäpper bilder av slumrande ungdomar, reportrar kryssar runt på jakt efter historier eller klungas kring besökande celebriteter som Michael Moore och Cornell West. Någonting är på gång, ingen vet exakt vad, men ockupationen av Liberty Plaza har blivit en institution.
Om rörelsen är svårgreppbar så är territoriet desto mer organiserat. Torget är uppdelat i olika avdelningar, vilka ansvaras för av olika grupper. I centrum står en cirkel av bord där gratis mat serveras från morgon till kväll. Nudlar, falafel, hembakt bröd, sallad, kaffe, allt veganskt och glutenfritt, donerat av organisationer, privatpersoner och matbespisningar. Vid sovområdet håller ”bekvämlighetsgruppen” ett lager med donerade filtar och kläder. Längs en mur står rader av böcker uppställda i ”Folkets Bibliotek”. I en annan cirkel av bord sitter människor vid internetuppkopplade laptops och bloggar, twittrar, klipper ihop videomaterial och uppdaterar hemsidor. Stenbord där schack- och backgammonspelare vanligtvis brukade samlas på morgnarna har förvandlats till press- och volontärcenter. På en markplätt pågår plakatmålning och mellan alltihop går det alltid att se någon som vandrar omkring och städar.
– Parken har aldrig varit så ren som nu, säger Elsedore, som arbetar i närheten.
– Jag brukar komma förbi varje dag och fotografera blomsterarrangemangen, det är fint att de är så välbevarade.
Pete Schmutz är också tagen av renligheten.
– Tänk dig folk sova utomhus någonstans i två veckor och du ser ett nytt Woodstock framför dig med lera och toalettpapper och allt annat, men så är det inte här, säger han.
Pete Schmutz sticker ut från den stereotypa bilden av ockupanterna. Han är närmare femtio år gammal, har aldrig engagerat sig politiskt tidigare och av de nuvarande presidentkandidaterna känner han mest för republikanen Ron Paul. Detta är han dock inte ensam om – det finns fler på torget som är precis som honom, även om de flesta inte spenderar nätterna här. De är en grupp amerikaner som tappat tron på landets ekonomiska system efter att ha varit en del av det under hela sitt liv. Den avgörande faktorn för Pete Schmutz kom för tre månader sedan, då han efter trettio års karriärsklättrande blev uppsagd.
– Jag överlevde fem-sex stora nedskärningar, men det kommer en tid då alla sägs upp, till och med en vice ordförande. På ett sätt var det tur i oturen, eftersom jag de tio senaste åren har haft allt svårare att stå för vad mitt jobb ledde till. Jag var ett verktyg för girighet. Företag är inte utformade för att bry sig om aktieägarna, deras främsta syfte är att hålla styrelserna nöjda så att de i sin tur kan höja de högsta chefernas vinster. På det viset har den översta procenten lyckats förbättra sin situation på bekostnad av massorna. Och på något sätt har massorna köpt detta system. Men det är ett system under tryck. Occupy Wall Street är en liten ventil som kan släppa på det trycket.
Pete Schmutz familj stödde honom i hans beslut att åka hit, hans före detta kolleger tyckte att han var galen.
– Jag är mest här för att bevittna vad som händer och berätta om det för andra. På ett sätt sitter jag i en bekväm stol och kan se det här från sidlinjen. Jag har betalt av mina skulder och mina två söner har stipendium från sina college. Men det här rör mig också, om ekonomin kollapsar kan hela samhället kollapsa, och det är fullt möjligt att det är vad som är på väg att ske. Vi är de nittionio procenten av befolkningen och vi måste vakna upp. Vi har gett makten till ett system som har underkuvat oss.
Det Pete Schmutz saknar på torget är organisation – en åsikt som återkommer hos i stort sett vem som helst man pratar med.
– Du behöver ett koncist budskap och du behöver få ut det, säger han.
Samtidigt är rörelsens luddighet ett infött karaktärsdrag. Uppropet som startade allt, publicerat av aktivistgruppen Adbusters, frågade just ”vad är ditt enda krav?” Svaret på den frågan håller fortfarande på att utvecklas. Under tiden ser Sarah Coffey både positiva och negativa delar i rörelsens flytande form.
– Ibland är dina största svagheter också dina största styrkor, säger hon.
– Bristen på ett enhetligt budskap har tillåtit allt att inkluderas, vilket har hjälpt demonstrationen att växa till den här storleken.
Sarah Coffey har länge varit involverad i olika anarkistiska samfund och är efter en dryg vecka i New York på väg hem till Detroit för att starta ett liknande initiativ där.
– Vi blev väldigt tagna av att det här är första gången många av dessa deltagare involverar sig politiskt. Men trots att det ofta har varit smärtsamt och tungrott är de väldigt innerliga i sin vilja att göra det till en inkluderande process.
Förutom Adbusters var andra aktivister inblandade i initiativet, bland annat det löst sammansatta nätverket Anonymous, organisatörer av liknande protester i Spanien samt New York-baserade anarkistgrupper. De första dygnen ägnade personer från dessa grupper mycket tid åt att träna upp deltagare i direkt aktion, det vill säga olika metoder av civil olydnad.
– Efter de första dagarna tog tränarna ett steg tillbaks för att inte bli betraktade som ledare, säger Sarah Coffey.
– Då blev det väldigt kaotiskt ett tag innan folk fann sina roller. Nu, de senaste en till två veckorna, har rörelsen vuxit kopiöst fort.
Flera grupper har startats – media, mat, juridik, medicin, ekonomi, säkerhet, och så vidare – men det drivande organet i rörelsen är generalförsamlingen. Varje kväll klockan sju samlas de som vill kring trapporna till parkens entré för att hålla rådslag. För att alla ska höra använder man sig av ”folkets mikrofon”, det vill säga de som står närmast den person som har fått ordet med hög röst upprepar vad han eller hon säger. Ibland deltar så många människor att budskapet måste upprepas i tre-fyra vågor bortöver folkhavet. Detta verktyg används även under dagen då en eller annan grupp försöker ragga volontärer till att bära lådor, hacka morötter, eller ge annan hjälp. ”Mic check” hörs någon då ropa, och de som står i närheten släpper genast vad de har för händerna för att agera förstärkare – ”MIC CHECK”.
– Det har varit problem på generalförsamlingen med människor som inte kan engelska så bra, eller som inte kan formulera sig kortfattat, säger Sarah Coffey.
– Arbetsgrupperna har också visat sig ta många beslut på egen hand. Arbetet pågår med att försöka finna bättre sätt att ta storskaliga, kollektiva beslut. Men hittills har i varje fall ingen auktoritär vänstergrupp försökt kidnappa processen och jag tror att många har haft värdefulla upplevelser av inkluderande beslutsfattande.
Omkring klockan halv nio på kvällen den femte oktober var generalförsamlingen fokuserad kring en enda fråga.
– Vilka vill stanna?
– Vilka vill stanna? upprepar en kör av röster, och sedan ännu en, och ännu en ,den här kvällen deltar så många människor att de till och med spiller ut utanför torget.
– Och vilka vill marschera till Wall Street?
– Vilka vill marschera till Wall Street?
– De som marscherar…
– De som marscherar…
– …löper stor risk…
– …löper stor risk…
– …att bli arresterade.
– …att bli arresterade.
Under eftermiddagen hade flera av landets största fackföreningar gjort gemensam sak med Occupy Wall Street och marscherat genom staden mot ”företagens girighet”. Vanligtvis håller rörelsen ett litet demonstrationståg varje dag, men aldrig tidigare hade det sett ut som nu. Tusentals och åter tusentals människor vällde förbi New Yorks tingsrätt och stadshus, skanderandes ”det är så här demokrati ser ut” och ”vi är de 99 procenten”, hela vägen till Liberty Plaza. Runt torget varvades polisbilar med tv-bolagens parabolförsedda minibussar. Till slut, när skymningen fallit, beslöt sig några hundra för att även marschera de sista två kvarteren ned till Wall Street. Efter att ha hållit ställningarna en knapp halvtimme bröt kedjorna av poliser in bland demonstranterna med batonger, hästar och pepparsprej, grep ett dussintal, och drev de flesta andra bort från platsen. Även kring matvagnarna vid Liberty Plaza schasades människor bort.
– Vi är bara här för att köpa falafel, sjöng glada demonstranter, tills en polisofficer trängde sig fram och hötte med ett finger åt försäljaren, samtidigt som han gastade:
– Den här vagnen är nu stängd!
I ett USA som laddar upp inför ett presidentval som kommer att kretsa kring landets vacklande ekonomi har Occupy Wall Street kommit att bli politiskt bränsle. Många målar upp dem som demokraternas svar på Tea Party-rörelsen. President Barack Obama har uttryckt att ockupanterna reflekterar folkets ”frustration” och hans parti har till och med startat en namn-insamling i deras favör. Samtidigt är regeringen den främsta måltavlan för många av demonstranterna, och vissa demokrater oroar sig för att rörelsen är, eller skulle kunna bli, för extrem för partiets bästa. Republikaner som representanthusets talesman John Boehner buntar å sin sida gärna ihop Occupy Wall Streets ambitioner med demokraternas förslag om höjda skatter för de rikaste, och beskriver deras handlingar med favoritskällsordet ”klasskrig”.
Vilken inverkan rörelsen till slut kommer att få på presidentvalet, eller några andra nationella frågor för den delen, är omöjligt att säga. ”Den amerikanska hösten”, som många deltagare med en blinkning till ”den arabiska våren” väljer att kalla det, kommer snart att övergå i vinter, vilket gör offentliga platser besvärliga att campa på.
I ett politiskt splittrat USA kommer inte några faktiska 99 procent av befolkningen att ställa sig bakom deras vaga krav. Men redan nu har de lyckats skapa debatt, väcka hopp, fantasi och farhågor. Möjligtvis kan också grunden vara på väg att läggas för något mer långsiktigt.