– Där plockade jag apelsiner, och där har jag också arbetat.
Sonia Sagredo pekar på fruktplantage efter fruktplantage under den skramliga bussfärden till apelsinodlingen där hon arbetar nu.
Det är tidig morgon och de gröna fälten med prydligt uppradade fruktträd breder ut sig mot fonden av Andernas dimmiga sluttningar i Quillotaregionen.
Sonia Sagredo har under hela sitt vuxna liv arbetat som säsongsarbetare på olika frukt- och vinplantager i Chile. Då bussen stannar möter hon sina kollegor på apelsinplantagen där arbetsdagen börjar. Alla har de två djupa plasthinkar som vardera rymmer tolv kilo frukt. Torra löv prasslar under stegen mellan apelsinträden. Solen stiger på himlen.
Med vana fingrar fyller Sonia Sagredo sina två hinkar med apelsiner som hon snabbt bär uppför gångarna och tömmer i en stor behållare. Där vänder hon och fyller hinkarna lika snabbt igen.
Längre in mellan fruktträden ligger toapapper gömt under löven. Förutom att arbetet här i sig är brutalt med långa dagar och fysiskt tunga arbetspass, så gör förhållandena omkring det värre. Det finns varken toalett, lunchrum, skyddsutrustning eller ens rinnande vatten att dricka under dagen.
Sonia Sagredo har sedan länge engagerat sig fackligt för att förbättra villkoren för de säsongsanställda inom fruktindustrin i Chile. För det betalar hon ett högt pris.
– Jag är svartlistad i praktiskt taget hela Casablancaregionen eftersom jag anses vara bråkig när jag kräver våra juridiska rättigheter.
Trots att flera rapporter visar på bristfälliga arbetsförhållanden verkar ingen förbättring ske. Endast 2 procent av de säsongsanställda inom jordbrukssektorn är fackligt anslutna. Och inom jordbruket i Chile arbetar 70 procent på ackordslön, vilket är ett stort problem.
– Allt handlar om hur snabbt du jobbar. Om en arbetare har ont i ryggen och plockar hälften av den förväntade vikten frukt, tjänar han också bara halva lönen den dagen. Det är därför väldigt svårt att veta om minimilönen uppfylls på plantagen, säger Pamela Caro från Cedem, en chilensk kvinnoorganisation som arbetar för säsongsanställdas rättigheter, under ett seminarium i Santiago där hon presenterar en rapport om säsongsanställdas arbetsvillkor genomförd på uppdrag av FN.
– Ytterligare en problematik som tas upp under seminariet är hur kontrollen av arbetsvillkor utförs. Arbetsdepartementet genomför successivt kontroller på plantagen och jag har statistik på att de klagomål som våra inspektörer framför rättas till allt mer, säger Cecilia Sanches, chef för inspektionsenheten på arbetsdepartementet, under seminariet.
Då reagerar arbetarna i salen som länge skruvat på sig i sina stolar. De är alla överens om att kontrollerna är väldigt knapphändiga och undrar:
– Vem är det som arbetar med det här när inspektörerna aldrig kommer?
För visst finns det lagar som reglerar lön, arbetstimmar och arbetsvillkor. Både inhemska och internationella. Chile har tillexempel skrivit på FN-organet ILO:s konventioner som ska säkerställa bland annat arbetsvillkor så som rätten att organisera sig och en lön som täcker grundläggande ekonomiska och sociala behov. Men kontrollerna är både få och bristfälliga.
Sonia Sagredo håller med.
– Jag har flera gånger bett om att det ska komma kontrollanter när vi till exempel saknar en toalett. Om kontrollanten mot all förmodan kommer har jag antingen hunnit avsluta mitt säsongsarbete på den plantagen eller så är jag skickad långt ut på fälten. Chefen talar då om att där borta finns visst en toalett och inspektören ger sig av. Om någon arbetare i närheten framför klagomål hamnar de på den svarta listan.
Under 2010 köpte Sverige frukt från Chile till ett värde av drygt 132 miljoner kronor, enligt SCB. En stor importör är Axfood där till exempel lågpriskedjan Willys, som också den använder sig av ILO:s konventioner i sin uppförandekod, ingår.
– Vi utför kontroller hos våra leverantörer då vi anser att det är viktigt att vår uppförandekod följs, men främst i riskländer. Eftersom Chile inte tillhör dem så tror jag inte att vi har utfört en enda kontroll i Chile. I kontraktet med våra leverantörer ingår det att de känner till vår uppförandekod så på det sättet är de skyldiga till att den följs, berättar Ingmar Kroon, presschef för Axfood.
På Sonia Sagredos apelsinplantage är klockan tre på eftermiddagen och det är dags för lunch. Några av arbetarna sätter sig tungt på marken och andra börjar göra upp en eld. Där värmer de maten som äts sittandes på den torra marken. De utmattade blickarna lättas upp med skämt och små leenden.
– Livet för en säsongsanställd är besvärligt. Du lämnar hemmet så pass tidigt att du inte vet om dina barn kommer till skolan och du kommer hem så pass sent att du inte vet om de ätit middag. Du kommer hem oroad och utstressad vilket gör dig galen. På plantagen skojar vi hela dagarna för att glömma det vi lämnar hemma. Lika lätt som vi skrattar, lika lätt bråkar vi.
Sonia Sagredo blickar ut över de kilometerlånga fruktfälten. Luften är krispig med en svag doft av apelsin. Fåglarnas kvitter hörs mellan de frodiga grenarna. Blicken fastnar på fälten högre upp längs med bergsväggarna.
– Visst är det vackert. Där uppe plockade jag avokados förut. Lägg märke till att gångarna mellan träden går upp och nerför berget, som att ingen har tänkt på att det ska arbeta någon där. Vad tror de, att vi är apor?
